shoppa hos mammasanningar.se

Trött på att vara mamma!

Hej!

Som ni vet har det varit ganska mycket i mitt liv i det senaste, jag försöker verkligen hålla mig positiv men på insidan rasar en bit av mig för varje natt jag inte får sova, för varje gång jag tappar tålamodet i onödan och för att vi bor i ett totalt kaos. Jag är i stort behov av ordning och reda och saker utanför min box tar precis all energi jag har, jag letar ihjäl mig på riskakor att sticka till barnen, solhattar att trycka på eller bara en sån sak som rena trosor till mig själv.

När var jag själv sist?

Som jag skrev i tidigare inlägg tycker jag egentligen att det är ganska kul med projekt hemma, jag tycker om att lära mig, göra och se resultat. Hade jag haft mig själv att ta hänsyn till törs jag lova att det hade vart ett organiserat kaos här hemma där saker ändå hade haft sin plats men det går ju inte när vi är en hel familj som också måste leva här samtidigt.
Jag känner mig verkligen innerligt slut, och trött som människa. Jag kan inte komma på sist jag var helt själv utan att springa ett ärende eller göra ett måste. Jag tror att det kan ha vart under graviditeten med Molly för säkert 1,5 år sedan.

Jag vill bara vara Yrsa

Jag älskar mina barn över precis allt på denna jord som jag kan komma på och jag skulle göra allt i min makt för de två. Men just nu är jag faktiskt trött på att vara mamma.
Jag vill vara hemma och pyssla ostört och rensa ogräs i timmar, jag vill kunna sätta mig i bilen och åka vart jag vill hur länge jag vill, jag vill kunna bajsa ifred utan att någon bankar på dörren eller slår sig utanför, jag vill städa min egen skit och inte alla andras, jag vill ta en cider på en uteservering längs älven, jag vill lysa av energi och positivitet, jag vill sova, jag vill andas, jag vill kunna vara tyst en längre stund, tänka klart en tanke och ha min kropp ifred. Jag vill bara vara Yrsa en stund, och inte bara mamma!

Jag är trött på att tjata, jag är trött på att tappa tålamodet, jag är trött på att servera sjuttio måltider om dagen, jag är trött på att bära, jag är trött på att det aldrig är helt tyst, jag är trött på att bli dragen i kläderna och kladdad i ansiktet och dragen i håret, jag är trött på att känna att saker är jobbiga, jag är trött på hur lång tid allt tar, jag är trött på allt jag inte kan påverka och kontrollera, jag är trött på att ha dåligt samvete. Jag är trött på att vara trött!

Bild från hejhejvardag på instagram som illustrerar ganska exakt hur jag känner mig just nu!


En biroll, tack.

Jag skulle ALDRIG önska bort mina barn, men jag önskar att jag ibland bara kunde få ha en biroll i vår familj och ta del av det som är kul och ge bort resten till någon annan. Att inte behöva vara den som roddar, matar, tar nätter och står stark mot alla prövningar.

Gå och sov lite älskling, jag tar det här en stund

Är en mening som jag såklart uppskattar men den gör mig samtidigt arg.
Att jag sover en stund kanske löser situationen att jag är trött just i denna stund.
Men vad jag egentligen behöver är att åka på ett tyst jävla retreat där ingen får prata i en månad, det är på den nivån. Jag är slut som människa, det tar inte 30 minuters sömn bort.

Jag är inte ensam, det vet jag.

Visst är vi väl fler som ibland känner att rollen som mamma är övermäktig?
Jag förstår hur det kan kännas för en del att läsa det här som kanske har en önskan om fler barn, eller ett barn över huvud taget. Det finns kanske ni som är ensamstående och aldrig får avlastning någonsin. Jag vet att det finns livssituationer som är fruktansvärt mycket mer påfrestande än min men det tar tyvärr inte bort mina känslor, som jag faktiskt är fullt berättigad till att känna. Jag har också full respekt för er som älskar varje sekund av att vara mamma och aldrig känner såhär, vi människor är olika och har olika behov.
Jag vet också att det kan skapa konflikt att skriva ut vad som inte är rosaskimrande, men det är också viktigt. Jag tror i alla fall att vi är fler som kan känna såhär i perioder och kanske är du som läser i samma sinnesstämning som mig just nu? Jag hade önskat att jag kunde läsa ett inlägg där en mamma är ärlig kring sin situation för att känna mig mindre ensam.

Tack om ni läste om mitt gnäll ända hit och dela gärna med er här eller privat på instagram där jag heter ”yrsajohanna” om era erfarenheter.

Vad gör ni när livet känns såhär? Hur gör ni för att undvika att bränna ut er energi på vardagen? Känner ni aldrig såhär?

71 tankar på “Trött på att vara mamma!”

  1. Varje dag!

    Jag kan komma på mig själv att tänka ”hade jag vetat det jag vet idag hade jag inte varit ledsen för min 16år långa kamp med ofrivillig barnlöshet” Jag vill inte vara utan mina barn, inte för nåt i hela världen men ibland känner jag exakt sådär. Jag vill inte vara mamma!

    Jag är så trött på att som du säger vara trött. Jag är trött på att vara arg. Jag är trött på att avstyra fjorton miljarder krig om dagen. Jag är trött på gnäll för att dom skapar sina egna problem. Jag är trött på att laga brandbilar. Jag är trött på att jag inte får sova på annan plats än i soffan. Jag är TRÖTT! Ledsen. Och faktiskt ensam! Även om vi är två föräldrar.

    Vi har haft barnvakt typ 3 gånger sedan 5 september 2015. Det retar mig så infernaliskt att inte ha samma möjligheter som många andra med ett nätverk som finns där, som kan hjälpa till. Bara för nån timme lite då och då. Det retar mig när dom som har just nätverket suckar och stönar över att det är så ”jobbigt”. (Såklart att det får vara jobbigt ändå, det blir bara en nagel i ögat) Jag är trött på att störa mig på andras till synes enkla liv med småbarn. JAG ÄR BARA TRÖTT!!

    Men jag älskar dom, jag slet för att få dom. Blod, svett och mängder av tårar. Helge 3,5 och Gösta 2,5. Dom kommer att bli min död men det är SÅ värt det.

    Proffsen säger, dom som har stora barn, att snart får vi våra liv tillbaka. Jag personligen längtar så det gör ont!

    Svara
    • KRAM! Vi är inte ensamma, har fått otroligt mycket kommentaren om mammor som känner likadant.
      Vilken resa man än gjort för att få de barn man har är man fullt berättigad att känna just såhär.
      Vi har ett nätverk, som jag kanske trodde skulle hjälpa till lite mer utan att vi skulle behöva be om det varje gång.
      Och ja, man känner sig ensam för INGEN pratar om det här trots att vi är så många som känner det.
      Stor kram till dig Helena, jag slår vad om att vi sitter här om 14 år och längtar tillbaka, så knasigt funkar man ju.
      En stor tröst för mig är att allt har sin tid ❤

      Svara
    • Jag känner lika dant och har gjort de i två år typ har en 3,5åring och en liten på väg i september. Men vi klarar de! Ibland vill man fly och det är helt ok att känna så! Och en sak till, de är inte bara mammans ansar att de blir mat lagad varje dag! Nu kan jag inte laga mat för tillfället för gravillamående men min man har huvudansvaret för matlagning och för hemmet, hans hem med och jans barn med! 🙂

      Svara
      • Har en son på 14 månader som vägrat sova nattetid. Vaknat ungefär en gång i timmen de senaste 8 månaderna. Sömnbrist tar verkligen bort glädjen med att ha barn. Men det som vart jobbigast är att när och kära inte tar en på allvar och säger: men så illa kan det inte va! Ha velat försvinna till okänd ort och bara sova i flera dagar. Utan barn, man och vänner! Jag, en kudde och ett mörkt rum.
        Det är något bättre nu. Han sover lite bättre. Min enda tröst i allt elände är att jag intalat mig själv varje morgon att nu är jag en dag närmare lösningen! Det ha varit en tröst för mig.

        Svara
      • Hej! Grattis till bebisen ❤
        Absolut, visst är det så! Här hemma lagar faktiskt min sambo nästan all mat, men han jobbar borta i perioder och då får man ju så snällt ställa sig i köket och rodda.
        Men vet att många inte har det så och står med allt själva, inte OK! Kram

        Svara
    • TACK ❤️❤️❤️❤️!!!! Klockan är 06.00 och tårarna rinner av trötthet, värk i axlar/ nacke och för att din text gick rakt in…som jag hade skrivit det själv. Du sa det jag aldrig kan säga men vill skrika ut!!! Jag älskar min flicka oändligt men jag är på bristningsgränsen. Men jag måste fortsätta orka, orka jobba, orka leva inte bara överleva.

      Svara
    • Jag är glad att jag inte känner som du längre! Mina är 7 och 4 och känner att jag liksom kan andas för första gången på länge. Att jag kan släppa lite, att dom inte behöver mig 24/7. Det som gör mig något fruktansvärt vaaaansinnig är att jag fått höra på mitt jobb att snacket går “Sofie är en dålig mamma” Jag blir så arg att jag kokar. När man som mamma kan börja andas och göra lite egna grejer för första gången på 7 år. Då ska folk som inte ens är mammor klanka på det. Att pappan varje år åkt på minst en resa utomlands går obemärkt förbi gör att jag kokar inombords!

      Svara
      • Hej! Gud vad skönt, hoppas detsamma för mig själv när barnen blir lite äldre.
        Skojar du med mig nu? Säger folk så? Vad är det för grottmänniskor???
        ÄSCH, jag fattar absolut att det provocerar dig men skit i dem, huvudsaken är att du vet att dina barn har det prima skinka. Det är allt som betyder något! Kram ❤

        Svara
  2. Tack för det här!
    Jag har precis samma känslor och äntligen är jag inte ensam om att yttra det!
    Jag vill ta semester från att vara mamma samtidigt som jag älskar mina barn. Och den känslan ger en ännu mer skuldkänslor men vi måste få erkänna hur det känns.
    Undrar hur vi ska kunna återhämta oss och vila? För att vara utmattad på grund av jobb är en sak, jobbet kan vi ta semester från eller i värsta fall sjukskrivning. Men hur gör vi med de här känslorna?

    Svara
    • Tack själv för din kommentar! ❤
      Exakt så känner jag också, en väns barn sa en gång “det känns som att dagarna bara kommer och kommer” och så känns det.
      Jag vet inte när man ska få vila? Och när de som har äldre barn säger “små barn små problem, stora barn stora problem” vill jag bara lägga mig ned och gråta av utmattning i förväg…

      Svara
      • Jag förstår dig, jag förstår att du är trött. Det är ju så med sånt som aldrig tar slut och rullar på om och om igen i samma mönster. Det är din verklighet just nu. Det är svårt att känna tacksamheten i de stunderna när man är så trött.

        Jag har bara ett barn och är väldigt avundsjuk på de som orkar skaffa fler barn och som har barn som sover på kvällarna. Det gör inte vår 3-åring. Han sover 24-08 med 1.5 h vila på dagen. Så har det varit länge. Vi är aldrig själva. Han är vaken för många timmar för att orka skippa vilan ännu och ge oss en timme på kvällen. Mitt hår är hans snuttefilt och han är extremt mammig. Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag hör föräldrar med barn som sover 12 timmarsnätter och sen även 2 h vila på det som säger att de inte hinner med nånting. De skulle kunna få ihop min sömnpott gånger 2. De har 40 h mer i veckan än oss. Jag förstår inte för min vardag har inte ens en timme till godo på kvällen om jag ska få ihop min sömn. Allt är relativt men detta stör mig så innerligt. Det kanske inte är meningen att vi ska ha fler barn tänker jag och försöker vara glad åt att vi får mycket tid tillsammans, många kanske inte ens hinner träffa sina barn innan de gått och lagt sig.

        Svara
        • En STOR kram till dig, att inte få sova kan vara den värsta tortyren som finns.
          Jag befinner mig lite i samma sits med en liten som tuttar på mig hela nätterna… Jag längtar efter att sakna henne, eftersom jag aldrig är utan henne.
          Men vet du, jag tycker inte du ska jämföra dig så mycket med andra. Din livssituation är din och allas ser olika ut, vi har full rätt till våra känslor oavsett situation tänker jag men jag förstår absolut vad du menar ❤ Skickar dig en kram och när John Blund kommer ska jag skicka honom till din son så kanske du får lite sömn i alla fall!

          Svara
    • Story of my life just nu! Jag har inte ens särskilt “svåra” barn. Min 3-åriga son är dock väldigt livlig och påhittig så honom kan jag inte lämna en sekund själv men min 6 månaders dotter är glädjen själv. Är ensamstående med möjlighet till avlastning visserligen men ändå. Att få sova till längre än 6 på morgonen och i mer än 4 h sammanhängande. Att få sitta på bion ifred, ensam helst, kunna njuta av ett välstädat hem i mer än 2 h när stora är på fskl. Ja vad vore en väl på slottet…..

      Svara
      • Nä, jag har inte heller “svåra” barn men det är tamigf*n lika påfrestande för det!
        Vi alla har rätt till våra känslor oavsett situation! Kram ❤

        Svara
  3. Tack för det här!
    Jag har precis samma känslor och äntligen är jag inte ensam om att yttra det!
    Jag vill ta semester från att vara mamma samtidigt som jag älskar mina barn. Och den känslan ger en ännu mer skuldkänslor men vi måste få erkänna hur det känns.
    Undrar hur vi ska kunna återhämta oss och vila? För att vara utmattad på grund av jobb är en sak, jobbet kan vi ta semester från eller i värsta fall sjukskrivning. Men hur gör vi med de här känslorna?

    Svara
  4. Spot on! Jag känner det inte lika ofta nu som jag gjorde för 2-3 år sedan (för att inte tala om för 5-6 år sen när bägge barnen var under 3…), men det händer fortfarande av och till. Nu, när barnen är 8 och 6,5 upplever jag det som lite lättare att få vara Linda och inte bara MAMMAAAAA… Men det är klart, familjens projektledare är jag ju ändå :-S

    Svara
    • SKÖNT att höra att det förhoppningsvis blir liiiite lättare. Det är en tröst! Och ja, jag skriver upp mig på familjens projektledare…
      Fick idag tipset om en bok som ska heta “familjens projektledare säger upp sig” den kanske vore något 😀

      Svara
      • Snälla, om du skulle få tag på den boken får du GÄRNA tipsa mig om vart! Jag har letat som en dåre på nätet efter just den boken då jag känner EXAKT som dig (dom där 30 minuternas vila kan någon sticka upp i ..). Just nu avskyr jag mer situationen att vara förälder än vad jag uppskattar den, min lösning för att organisera mitt kaos är att separera, då har jag åtminstone bara två barn att rodda.

        Svara
        • Vilket härligt inlägg. Jag hade behövt läsa detta för flera år sedan, då mina pojkar var små (7 och 9 idag, och nu har vi en tredje på väg!). Vi åkte utomlands när de var 4 och 6, det var första gången jag vilade på riktigt och faktiskt kunde unna mig att vara lat mitt på dagen och läsa en bok. När den lilla var bebis kände jag att jag ville gråta av utmattning så gott som dagligen. Samtidigt skämdes jag över mina känslor, tyckte det var ett misslyckande. Är förskollärare och har alltid älskat barn och haft barn omkring mig på olika sätt. Trodde jag skulle vara en sån där pigg och käck mamma 24-7. Vår lösning blev varsin ledig vardagskväll i veckan, jag hade en och min sambo en. Det betydde att jag kunde planera vad jag ville varje torsdag utan att kolla av med sambon om det var ok. Han visste att han hade ensamt ansvar för kvällen inklusive nattning etc. passade på att fika med vänner, åka ensam till ett shoppingscenter eller lägga mig på en filt i parken och läsa. Nån gång tror jag till och med att jag gömde mig i sovrummet och tittade på en film 😂 När folk säger små barn små problem, stora barn stora problem så tänker jag att det säkert stämmer – när det kommer till att oroa sig för vad de hittar på etc. men det går aldrig att komma ifrån att små barn kräver total uppassning, 100 måltider per dag etc etc, det gör inte en tonåring! Och jag tror det förstnämnda är mer uttröttande faktiskt. Håll ut, din tid kommer! Hälsningar hon som visst ska börja om med en liten till 😉

          Svara
      • Tack! ❤️ Känner igen mig i varje rad! Jag är föräldraledig med min 9-månaders son och har en till pojke på snart 4 år som går 15 tim/v på förskolan, men nu har han varit hemma med vattkoppor i en vecka. Ibland vill man bara säga upp sig som mamma. Eller som jag läste i en krönika för ett tag sedan ”jag vill inte vara mamma. Jag vill vara pappa.”

        Svara
  5. Jag känner likadant! Mer eller mindre, från och till. Det låter som du har en partner med dig på resan. Då är du inte själv.

    Mitt råd till dig är att planera in. Planera in ”ledig” tid. Gymmet, promenad i skogen med hunden, en cider längst älven eller bara 2h tyst på en parkbänk ☺️
    Då har du något att se fram emot när det känns tufft och din partner vet, i god tid, att detta är DIN tid. Det kanske inte går att åka iväg på retreat och få tystnad i en månad 😜 men många små stunder och tillfällen ger mer än man tror.
    Innan jag kom till denna lösningen var jag nere och vände riktigt i skiten… Går fortfarande hos psykolog men ovan nämnt har hjälp mig att komma tillbaka till den Therese jag en gång i tiden var. Den människan jag vill vara. Den människan jag förlorade på vägen vinner jag nu tillbaka dag för dag, vecka för vecka.
    Kämpa på, heja dig! Du gör ett fantastiskt jobb 👊🏼

    Svara
    • Vi verkar vara många! Nej tack och lov, förstår inte hur ensamstående fixar det.
      TACK för tipset, det ska jag absolut försöka att få till så snart det bara går.
      Jag försöker men blir gärna att man uträttar måsten då istället för att göra det man vill (vet knappt ens vad jag vill längre ändå) eller att man stressar sig igenom tiden, tyvärr.
      Tack och detsamma, vad skönt att du tar dig värdefull tid och är på väg åt rätt håll ❤

      Svara
    • Jag känner också så ibland.. 3 barn, minsta 4 månader och man undrar hur man tänkte ibland.. Men är såå glad och tacksam över mina barn och skulle göra allt för dem såklart.
      Håller med om att planera in egentid, när det är som värst och det inte finns mycket utrymme för egentid (min man jobbar ofta långa 12 h pass), även om jag bara får komma iväg själv på en promenad eller powerwalk 1 h 1-2 g i veckan då gör det faktiskt mycket för orken och tålamodet.

      Svara
  6. Tack för att du vågar sätta ord på det som jag också känner. Precis som du. Tack tack tack….
    Bara vetskapen att man inte är ensam gör skammen över känslorna något mindre.
    Heja oss mammor!

    Svara
  7. Jag är så fruktansvärt trött på att vara mamma, göra allt det där som du skriver om. Trött på att vara vuxen till och med. Känner mig lurad, varför berättade ingen (inte för det var det man ville höra när man berättade att man skulle bli förälder) hur påfrestande det kan vara. Livet förändras sa dom, men hur trött kan man bli. Så JÄVLA trött. Kan just i denna stund inte komma men några tips(för trött 🙄). Men här har du en trött 3 barns mamma som känner MED dig. HEJA OSS! Kram

    Svara
    • EXAKT, trött på att vara vuxen skriver jag upp mig på utan att blinka!
      Ja, tyvärr tror jag inte man var mottaglig innan man fick barn eller ens kunde förstå hur trött man faktiskt kan vara som människa.
      KRAM och tack för att du delar med dig! Vi rockar ❤

      Svara
  8. Tack för en ärligt och ofiltrerat inlägg. Precis såhär känns det. Men jag får dåligt samvete bara av att tänka det. Det hjälper att veta att jag inte är ensam i det men hur ska vi göra då för att ta oss igenom det utan själva gå i tusen bitar?

    Svara
    • Tack själv för att du delar med dig ❤
      Jag har också dåligt samvete, varje dag. Och jag har verkligen inga svar på det, tyvärr.
      Det är bara att kämpa på! Att allt har sin tid är en stor tröst för mig! Kram

      Svara
  9. I’m with you Sister! Skulle kunna varit jag som skrivit det där. Varenda ord! Jag är i precis samma situation som du. Tack för att du delar med dig, nu känner jag mig mindre ensam. ❤️

    Svara
  10. På riktigt!! Känns som jag läste en text jag själv skrivit. Jag är EXAKT där du är just nu. Jag känner så med dig! Har dessutom haft en riktig jävla skitdag, så denna texten boostade mig enormt. Jag är inte ensam och inte du heller. TACK SOM FAN!!! ❤️

    Svara
    • Japp! Igenkänningsfaktor på den. Jag är supertrött heeela tiden och faktiskt ganska (läs mycket) less på min sambo som ofta kommer hem efter jobbet och ”är trött och måste vila lite” 👿 och som senare undrar varför jag är sur eller om vi inte ska ha lite vuxengymnastik….

      Svara
    • Så skönt att läsa att att tror kärleken till sina barn oavsett livssituation så finns inte alltid orken där att vara den roll man fått
      Detta gjorde min dag

      Svara
  11. Gud vad jag blir glad (men ledsen) av att se någon annan skriv exakt så jag känt sedan barn två kom (för 2.5 år sedan)
    Jag rasade tillslut i samband med en flytt, en sjuk anhörig 40 mil bort och tänkte : ne nu vill jag hellre dö, samtidigt som min då 4 åring satt bredvid mig i sängen o malde på om något för honom viktigt..
    Har aldrig bett om hjälp då det ändå inte funnits någon att fråga. Svärmor som bor i annat land kom hit och flyttade in 3 månader. Tog hand om hushållet, gav mig sovmorgon, dömde inte. Tacksamheten är oändlig!
    Kram och tack för din ärlighet.

    Svara
  12. Det blir lättare, jag lovar (mina 4 och 6,5 år) Barnen blir äldre och ganska snabbt går det. De blir mer självständiga och vill snart inte leka med mamma längre. Men det är helt klart inte lätt att vara förälder och man lever ju här och nu och då får man tycka det är jobbigt när det är det.

    Jag försökte tänka att det är perioder och faser när det är jobbigt, inte livet ut. Jag och min man gav varandra tid och semester från föräldraskapet med jämna mellanrum. Exempelvis nu till helgen åker han och barnen iväg. Nästan tre dagar blir jag ensam hemma. Utan sånna break då och då under småbarnsåren hade jag gått åt! Nä kanske inte men nästan…Så försök planera in och ge varandra break, minisemester från föräldraskapet. Man blir som ny. Man får sakna och längta efter barnen ❤️

    Svara
  13. Efter att ha varit gravid två gånger på tre år, sjukskriven båda gångerna pga av svåra graviditeter och en man som mitt i allt var i uppfarten av sin karriär så höll jag på att tappa det helt.
    Så när barn nr 2 var 10 mån packade jag väskan och drog på hälsoresa till Thailand 2 veckor själv för att jobba med både kropp och knopp! Blev en såååå mycket bättre mamma efter det… iallafall ett tag 😩

    Svara
  14. Jag absolut älskar min tjej och jag älskar att vara mamma till henne MEN jag vill inte tyna bort och bara vara just mamma.
    Som du säger det skulle vara så skönt att vara en biroll och inte behöva vara den som har koll på allt precis hela tiden.
    Nej tacka vet jag en helg helt själv så jag kan göra det som får MIG att må bra och ladda mina batterier för att sedan komma hem och vara den bästa mamman just jag kan vara. Istället för att Köra på och må dåligt oxh vara arg i onödan , det är okej att inte vilja vara MAMMA jämt. 🙏🏻

    Svara
  15. Men oj vad jag känner igen mig! Hade kunnat vara jag som skrev det där. Är så utmattad och känner knappt någon glädje i något jag gör längre… Också kommer kvällen när dessa underbara söta små monster sover så sött, då kommer det dåliga samvetet som ett brev på posten. Varför jag är så arg, måste ha mer tålamod, måste sluta höja rösten osv osv. Suck…

    Svara
  16. TACK! Senast för en vecka sedan skrek jag gråtandes till min mamma att jag inte vill vara mamma längre (jag har en son, 4 och en dotter, 2) och att jag bara vill att det ska vara tyst. Tyst retreat har jag önskat ihjäl mig efter så länge nu. Det är så skönt att läsa om mammor som känner precis som jag så nu gråter jag igen, fast av lättnad. Jag är så trött på allt gnäll, att aldrig göra rätt. Jag är trött på strumpor som sitter fel, mat som läggs upp på fel sätt, kläder som är fel och ”bär mig jag kan inte gåååå” när mamman går sönder. Jag är trött på den lille människan som prompt ska ligga kvar i sängen och peta, sparka, prata när det är MIN sovmorgon som JAG förtjänar. Och han som bara vill ha sin mamma (jag kan liksom inte ens nämna vissa saker utan att nästan kräkas av dåligt samvete). Jag är så urbota trött på att vara trött. Jag är trött på att sätta barnen framför tvn i allt för många timmar och få dåligt samvete pga urtrist fantasilös mamma. Jag älskar att vara på jobbet, där är det så lugnt och skönt trots att det är stressigt även där. Jag önskar så innerligt att jag var lika härlig som föräldrar på förskolan jag pratar med som ”är så glada att vi har möjlighet att jobba 50% var för barnens skull så vi får umgås med dom så mycket som möjligt nu när de är små”. Dom får mig att känna mig som satan.

    Tack för detta inlägg! All kärlek och styrka till oss trötta mammor. Låt oss alla åka på ett tyst retreat ihop, fy bövelen va skönt det hade varit

    Svara
  17. Jag är oxå en av dom mammorna som är trött på att vara trött och trött på att vara mamma och allt vad det innebär. Dagarna känns bättre nu sedan en tid då jag tagit beslut om att äta antidepp.. Ja, hur sorgligt!? Livet alltså.. Så jäkla tufft. Jag har börjat träna så åker iväg titt som tätt. Det är så skönt! Sen försöker jag planera in träffar med kompisar m.m men ibland är man ju… Trött.. Och skulle bara vilja vara hemma ensam. Jag får iofs vara det eftersom jag pluggar men då står ju plugget mig upp till öronen så det är inte riktigt samma sak. Jag vill ha tid och ork till projekt i hemmet, till att städa, rensa you name it.. Jaja, vad är väl en bal på slottet? 😅

    Svara
  18. Känner exakt likadant! Skulle så gärna vilja vara med i ett experiment och låsa in mig o ett mörkt, tyst rum och se i hur många dygn man skulle kunna sova. Jag skulle inte vilja leva mitt liv utan mina barn men jag trodde då aldrig i min vildaste fantasi att det skulle vara så här jobbigt att ha barn! 😒 Men det är bara att härda ut en dag i taget och tro på att ljusningen och vilan kommer senare, vi har inget annat val ❤

    Svara
  19. Styrka till alla trötta mammor (och pappor) där ute! Småbarnsåren kan vara ett träsk som känns omöjligt att ta sig igenom! Min och min mans värsta träsk-år är tack och lov över, 3barn på 4år var extremt tungt, men samtidigt underbart. Sen 7 år senare fick vi en sladdis och vi njuter enormt av henne, en helt annan grej att “bara” ha en liten som vaknar på nätterna istället för 3st. Men “felet” vi gjorde med de 3 äldsta var att jag tog alla vaknätter eftersom det var jag som var föräldraledig, det var jag som gjorde det mesta hushållsarbetet eftersom jag var hemma på dagarna, jag lagade all middag under vardagarna osv. Priset för detta blev en utbrändhet som varade i många år. Så nu med minstingen har vi haft varannan natt med henne, oavsett vem av oss som har varit föräldraledig (jag har inte ammat så därför kunde vi göra det från starten), vi har turvisats med middagslagning, min man har ansvarat för veckostädningen och tvätten har vi tagit gemensamt. Så min rekommendation till alla trötta mammor och pappor där ute är att dela på arbetet, glöm inte att det är ett enormt jobb att vara föräldraledig, att åka iväg på jobbet kan kännas som semester och även om man har sovit dåligt under natten så funkar man på jobbet, däremot är det mycket jobbigare att vara en bra mamma/pappa hemma med barnen om man knappt har sovit.
    Styrkekramar till er alla! 💗

    Svara
    • Just detta som du skriver om, att dela på allt ansvar med mannen såsom städning, matlagning, planera osv, tror jag är ibland det viktigaste om man ska orka vara en bra mamma. För tyvärr är det ju ofta så att detta inte riktigt funkar i ett heterosexuellt förhållande. Det är min erfarenhet vill jag poängtera. Jag upplever ofta att kvinnan anklagas när fördelningen av sysslor är ojämn:”du måste ju lita på att han klarar det, släpp kontrollen”. Jag tycker att man kan vända på det och säga att mannen istället kan TA kontrollen, eller måste jag som kvinna göra en medveten överlämning varje gång? Jag tycker också att vårt samhälle bidrar till att så många kvinnor känner sig misslyckade, vi har inte fått förutsättningar för att lyckas. Det verkar bara så på ytan. Jag kämpar med orealistiska förväntningar varje vecka, det är på något sätt nedärvt i mig och nu när jag insett att jag varken vill eller orkar leva i samhällets normer så är det tuffare än någonsin. Att ändra sin könsroll inom hemmets fyra väggar är ju en sak, att kämpa mot det på utsidan en annan.. När jag var gravid sa jag alltid att jag inte ville bli betraktad som en helig Graal, och nu som mamma vill jag inte bli betraktad som ett helgon heller för den delen. Jag är ju fortfarande bara jag, vilka förväntningar kan jag själv och andra egentligen ha på mig? Min man är den samme som innan han blev pappa, rikare på erfarenheter precis som jag, men ändå densamme. Kan det inte få vara så? Jag tror att förändringens tid är nu, vi måste bara orka hålla ut❤️

      Svara
  20. Tack Yrsa för ditt inlägg!
    Jag upplever samma sak och jag uppskattar verkligen att du skriver att oavsett hur andra har och upplever det så är det ens egna känslor och man har rätt att känna så. Jag kan själv känna stress och skuld ibland över att jag själv känner som jag gör när det är så rent ut sagt jävla tungt! Jäkla norm att man “ska vara glad och tacksam hela tiden”. Bra att den suddas ut och att Verkligen hetsen får speglas 🧡

    Tack igen 🤗

    Svara
  21. Det är verkligen på gränsen att jag grinar! Känner hur tårarna bränner i ögonen! Äntligen känner jag mig inte ensam! Har nästan börjat tro att det är något fel på just mig! Jag känner precis som dig! Exakt på pricken! Tack, tack, tack! Verkligen tack! Jag vet inte hur jag kan tacka dig för att ha skrivit ett sånt fint och bra inlägg!
    / en som är knäckt!

    Svara
  22. Massa kramar till dig Yrsa! Tror att de flesta mammor känner/har känt såhär men att man inte vågar prata om det. Tack för att du vågar berätta ❤️

    Svara
  23. TACK!!!
    Så härligt att läsa fler sådana inlägg, vi är inte ensamma.
    Skrev ett liknande kortfattat på insta för ett tag sedan om en sådan dag (https://www.instagram.com/p/BvzrZPIFgvz/?utm_source=ig_share_sheet&igshid=zvrfo3776ge9) när jag bröt ihop totalt men det har bara blivit värre sedan dess (speciellt nu när han är ett plåster). Vill bara sätta mig i bilen och köra iväg på obestämd tid. Men så tittar jag på hans lilla ansikte och vet att jag aldrig kommer göra det.
    Vetskapen om att man inte är ensam om känslorna gör det hela lite mera uthärdligt. Så än en gång ett stort tack.

    Svara
  24. Tack för att du skriver som det är! Jag känner igen mig i varenda ord. Just nu är vi mitt inne i en flytt. Tillbaka till Sverige efter 12 år utomlands. Med en 3,5 åring och en 1-åring och jag fattar liksom inte hur detta ska gå? Jag vill inte vara vuxen längre, jag vill bara åka härifrån NU och låta någon annan sköta allt.
    Vi lever bokstavligt talat i flyttkartonger och jag hittar fan ingenting. Jag orkar inte packa och organisera mera.
    Trött.på.allt.

    Svara
  25. I feel you. Jag kände samma sak. Eller känner. Men min partner avlastade aldrig. Jag kände mycket ilska mot honom och bröt därför. Han flyttade tillbaka till sitt hemland i lördags och jag är kvar här med våra två flickor på 1 år och 5 år. Ensamstående. Helt själv. Men oj vad energi det gett mig. Jag är inte arg längre. Jag är lugnare i sinnet och blir inte irriterad på barnen längre. Visst, jag är bara inne på dag 3 som ensamstående, men åh vad skönt det är att inte ha någon annan vuxen som äter upp min energi, gör mig ledsen och arg Så att det går ut över barnen. Nu kan jag fokusera på mig och mina barn. Det känns underbart. Hoppas du hittar något som ger dig tid till att andas. Kram

    Svara
  26. Åh, TACK! Här satt jag och tänkte samma tanke just när detta kom upp i mitt flöde.

    Exakt så! Jag ör så trött som person. Jag skulle vilka sitta ensam på en öde ö inte behöva ta hänsyn till nån annan bara mig. Inte ens behöva prata. Jag känner att jag vissa dagar undviker andra människor för jag orkar helt enkelt inte ha en vuxen konversation. Barnen tar all uppmärksamhet.

    Ett enda gnäll och missnöje hela tiden. Min äldsta har adhd och jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur jobbigt och svårt det kan vara. Sen att min man har ms gör inte saken bättre så hans ork är sämre vilket leder till mer jobb till mig. Sen har vi nyfyllda femåringen också som trotsar med ALLT. Denna mamma är i spillror.

    Stödnät finns inte förutom en timme eller så om vi har föräldramöte eller så. Men inget som avlastar. Man kan bli så trött men ingen förstår och det finns inget annat än tid som hjälper. Just nu skulle jag kunna hoppa över några år.

    Jag älskar verkligen mina barn det är inte det men dom sliter ut mig. Jag vet att en dag kommer det säkert att lätta och jag säkert kommer sakna småbarnsåren. Men nu just behöver denna mamma egen tid.

    Svara
  27. Åh, hjälp. Det hade kunnat vara jag som skrev detta inlägg. Varenda ord gick rakt in.

    Sitter hemma för 5:e (!) veckan ensam med två sjuka barn. Börjar få nog. Åker på allting jag med eftersom jag saknar immunförsvar. Fick dessutom veta att mina blodprover (kroniskt sjuk) har skjutit i höjden igen pga av all sjukdom och jag blir arg och ledsen på alla som smittar oss och inte förstår att hålla sig hemma när man är sjuk. Jag blir rädd för allt såg så fint och bra ut. Jag blir så arg och ledsen och tar ut det på mina tokfina flickor och sen kommer samvetet som en våg över mig. Jag hatar att jag inte leker med dem, jag hatar att jsg inte orkar plocka fram målargrejer, jag hatar att jag inte går ut på långpromenad med vagnen. Men jag orkar inte. Allt jag önskar är tystnad. Lugn och ro. Få bli frisk.

    Jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Mina barn är mitt allt och mitt liv. Men nu är orken helt slut. Det finns inget mer, reserven har vi redan tömt. Hur går man vidare? Hur orkar man?

    Tack för ett ärligt och fint inlägg. Det är så skönt att höra att det inte bara är jag som ibland (läs: ofta) drömmer mig bort ❤️

    Svara
  28. Jag med!

    Älskar mina barn till döds, men är så förbenat trött på allt med barn. Så pass trött att jag för ett år sen klev in i en depression. Det tog mig flera månader att fatta att livet inte skulle vara sådär känslolöst och argt och irriterat och sorgset.

    Just precis den där känslan av att vara ensam, en hel vecka – det är vad jag drömmer allra mest om inför mors dag i år!

    Mvh, mamma till 4-åring och 2,5-åring som ingen av dem vet vad tystnad är…

    Svara
  29. Alltså nu kanake det är stor skillnad på 1 och 2 barn. Vår son är nu 3. Och jag åker iallafall minst en eftermiddag/kväll iväg till typ vänner eller syskon ocv bara är och umgås. Varför åker du inte iväg på egentid och låter pappan ha barnen?

    Svara
  30. Känner igen mig oerhört mycket. Längtar till jobbet för att komma ifrån allt hemma. Visst pratar folk, ber om saker, jag måste göra mina måsten men på ett annat vis. Jag kan säga att jag har en dålig dag och folk accepterar det och ger mig utrymme. Hemma funkar det inte. Barnen är för små, och sen precis som du skriver är de alla måsten. Du är långt ifrån ensam. Önskade jag kunde sätta mig och läsa en bok JAG vill läsa i lugn och ro. Men ron finns inte, när maten är lagad, tvätt, disk, nattningar osvosv är gjorda är jag för trött.

    Tack för på ett vis inspirerande inlägg.

    Svara
  31. Hej på dig och tack för dent här inlägget. Så sant och så bra. Kände mycket igen mig i det där med “sovpausen” 🙄. Kan inte låta bli också och nämna den här ångesten som kommer nu inför semestern, om man nu kan kalla det så. Har alltid blandade känslor inför sommaledigheten. Är det bara jag som tycker att det är skitjobbigt med att ha ledigt( dvs tvätta en ton kläder, laga mat 3 gånger om dagen, hitta på saker hela dagen lång) för att det är det Alla andra verkar njuta av, själv vill jag bara gräva ner mig hela sommaren.

    Svara
  32. Verkligen inte ensam! Trött på det mesta gällande barn och ansvar just nu. Trött på servera mat, tvätta, städa, lyssna på tjat och gnäll! Längtar varje dag till mina kvällar på jobb, slippa kaoset hemma, duscha sura ungar, läsa sagor och stoppa om femtioelva ggr för de ska springa upp och ner ur sängen.

    Mina barn ger mig gråa hår OCH ÄNNU MER KÄRLEK! Men jag är trött ..

    Svara
  33. Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Jag har tre barn mellan 13 och 4 år och har aldrig riktigt fått den där återhämtningen som man visst ska få när barnen blir stora. Absolut, minstingen är inte helt beroende av en längre men ändå. Vi som par har levt ihop i många år och de senaste snart 14 åren har vi levt i familjebubblan. Som nån skrev innan mig så kände hon sig ensam. Det gör jag också. Jätteensam. Vi är inte ett par längre utan två personer som lever under samma tak och gemensamma barn. Min trötthet, utmattning och ensamhet har tyvärr lett till att jag beslutade att vi ska ta paus och separera. Jag har jättedåligt samvete men jag behöver det, annars kommer jag att krascha totalt. Fram till mitt beslut var jag bara avstängd och orkade verkligen inte engagera mig i nåt alls. Nu har energin kommit lite tillbaka, förmodligen för att jag ser ljuset och pausen som kommer. Förhoppningsvis kan jag sen börja om igen, alla vi tillsammans. Men nu orkar jag inte mer.

    Svara
  34. Så befriande att få läsa din text. Är själv mamma till 3 barn, har en villa att renovera och jobbar heltid. Allt detta var en gång i tiden spännande och kul, men just nu är det som du skriver, man är helt jävla slut. Känner igen mig i allt du skriver. Tack för att du sätter ord på det som annars är så jävla tabu. Älskar mina barn men ibland måste man bara få andas. Kram! /Dijana

    Svara
  35. Exakt så. Och att jag önskar att dagarna ska gå så att mannen kommer hem/det blir helg/jag får träffa kompisar. Samtidigt som jag får dåligt samvete för det eftersom man ju ska TA VARA PÅ TIDEN MEDAN DE ÄR SMÅ. Men nej, inte alla dagar. Att åka bort ett dygn och sova på hotell ensam helt utan krav ens på var man ska äta middag vore seriöst min dröm. Men då skulle jag ha dåligt samvete för att jag borde lägga den tiden på att träffa vänner eller gå ut, som jag också saknar..

    Svara
  36. Känner sån tacksamhet till dig, och alla andra som kommenterat, för att verkligheten får speglas ofiltrerat istället för att sätta upp en polerad fasad som denna trötta, slitna och just nu kassa mamma ser på och fortsätter känna sig så ensam av. Istället känner jag att det är normalt att känna som jag gör just nu och jag får även hopp om att jag en dag kommer att ha fått orken tillbaka så att jag faktiskt kan visa mina barn hur oerhört, överväldigande, ”vill-aldrig-lämna-deras-sida” mycket jag älskar dem istället för att långsamt drunkna i denna bedövande trötthet jag känner efter fyra sömnlösa år.
    Så TACK!! ❤️

    Svara
  37. Igenkänning deluxe på det här inlägget. Du sätter ord på känslor som jag haft väldigt ofta sen jag vart sjukskriven för utbrändhet för snart två år sen.
    Kämpa på 👊

    Svara
  38. Låg gråtandes o försökte dödstrött natta superarg 9 månaders efter en skit dag o läste detta 🙏. Precis vad jag behövde. Känner mig helt värdelös o som världens sämsta mamma efter massa fighter med 4 åringen o bäbis som är konstant missnöjd o bara längtar tillbaka till jobbet. O det känns ju hemskt. Man ska ju njuta av att vara föräldraledig. Skönt att läsa att man inte är ensam med sina trötta känslor.

    Svara
  39. Är exakt så jag känner just nu. Har en 5åring o en 5 månaders. Älskar dom mer än livet o jag älskar att vara deras mamma. Men vem är jag nuförtiden? Är jag bara mamma? Inget mer? Fru? Japp det är jag. Bonusförälder är jag oxå. Men jag då? Vart tog jag vägen?

    Svara
  40. Är mamma till två söner (1 & 4 år). Resan till att få dem har vati allt annat än lätt. Första barnet tog 4 år att få (har svår endometrios). Det andra barnet gick snabbare, men drabbades av hyperemesis (graviditetsillamående), och åkte in till sjukhuset 2 ggr i veckan för att få dropp genom hela graviditeten. Mina barn är så sjukt fina, liksom alla andra barn i världen. Men, det är jobbigt att vara förälder. Vi har ingen som kan barnvakta ibland. Min mans föräldrar är bortgångna, likaså min pappa. Vi har min mamma, men hon bor inte nära oss. Och det känns tungt ibland. Tror det är avundsjukan som är jobbigare faktiskt än att kunns ha dem som barnvakt, när man ser far och morföräldrar promenera med barnbarnen, leka i parken eller gå och handla tillsammans. Det gör ont i hjärtat. För det kommer våra barn aldrig att kunna göra. De har “bara” oss. Bara morsan och farsan. Som är lite trötta. Trötta efter nästan 5 år av avbruten sömn. Pappan jobbar kvällar och helger, så jag får ta fighterna själv större delen av dagarna och veckorna. Året runt. Julhelgerna, midsommar, påskhelgerna, då är jag oftast själv för han lär jobba. Får ta deras funderingar, utbrott, bad, matstunder, bråk, ledsamheter. Får även ta deras skratt, gråt, omplåstring när knän skrubbats mot asfalten när de snubblar, frågor, önsketänkanden. Det är underbart, men även tufft. En powernap på 30 minuter hjälper föga, om pappan säger att jag “kan vila en stund”. Jag vill inte vila. Jag vill bara vara utan att ta ansvar för en stund. För det gör jag 24h om dygnet själv. Över de viktigaste personerna vi har. Ständigt måste jag ta ansvar, planera, trösta, akta, flytta undan möbler så ettåringen inte ramlar, se till att fyraåringens småsaker inte hamnar i munnen på minstingen, packa förskoleväskan, torka rumpor, rodda i sjukdomstider, fylla på kylen, etc etc. Det är underbart att vara mamma, jag vill ha fler barn trots de sjukdomar jag drabbats av pga detta (grav.diabetes,hyperemesis, giftstruma) för barn är det absolut bästa som finns. Men ibland är jag en trött mamma. En trött mamma som behöver fylla på batteriet. För mammor är bara människor de också, liksom alla andra. ❤

    Svara
  41. Det där skulle kunna varit jag som skrivit. Så otroligt träffsäkert. Hur mkt kärlek jag än känner för mina barn så skulle jag bara vilja fly huset och ta en me-cation till ngt varmt land helt själv. I typ en månad.
    Jag blir ledsen när jag läser om mammor som ”saknar barnen så snart de skiljs åt”, för de känslorna har jag inte alls. Föräldraskapet står mig så upp i halsen för tillfället att jag, när jag (efter mkt ånger och sjukt mkt skuldkänslor såklart) var iväg på min systers 40-årsfest och sov borta för första gången sedan första barnet kom för 2,5år sedan, inte saknade dem alls. Är det fel? Jag vet inte, men jag är så evinnerligt trött på att vara mamma att jag bara vill gömma mig. Så tack. Tusen tack för att du delar med dig och får mig, och garanterat många fler, att känna att det är okej att vara trött på att vara mamma. Tack❤️

    Svara
  42. Hej, jag brukar inte kommentera men jag måste göra det nu för jag tror ditt inlägg typ räddade mitt liv för stunden. Jag har en 1,5 åring som är det bästa som finns i hela världen, men just nu är det så fruktansvärt jobbigt så jag stundvis tänker ”jag hatar det här”. Ångest och dåligt samvete varvat med utmattning blir bara för mycket. Varför sa ingen att det skulle vara så här? Det som är värst just nu är att hon tar över 3 timmar på sig att somna på kvällarna = ingen egentid varesig för mig eller tillsammans med min sambo. Har hon somnat tidigt så är man ändå så slut för att ens kunna njuta. Ne fyfan för den här tiden i livet. Jag hade en väldigt tydlig bild innan jag blev mamma, det skulle vara skärmfritt (för man kan ju hitta på roliga saker istället tillsammans), gå härliga promenader, leka inomhus, åka och bada. Verkligheten var något helt annat, skärmen blev min räddning i perioder, hon skrek under promenaderna, åka och bada är det största projektet EVER. Jag vet inte vad jag vill med min kommentar, tror jag bara ville skriva av mig, och säga så innerligt TACK för det här inlägget. Det dåliga samvetet om att man faktiskt inte njuter ett dugg ibland är ju inte så konstigt egentligen, med tanke på all den energi och passande ett barn kräver. Men just nu är klockan 03:45 och min dotter är vaken och jag behövde verkligen bara få läsa om verkligheten hos någon annan. Tack. ❤️❤️❤️

    Svara

Lämna en kommentar

Fler inlägg av Yrsa