YRSA

Heeeeej!
Detta är än så länge ett utkast och har jag publicerat detta så betyder det att jag har lyckats med det omöjliga -att sluta nattamma!

Jag ammade Mila i ganska exakt 1 år och nu har jag ammat Molly lika länge.
Med Mila slutade amningen i att jag var en mänsklig napp H E L A nätterna tills hon en dag strax efter hennes ettårsdag vände på sig vid läggning och sov en hel natt ”Det träsket ska jag inte hamna i denna gång” tänkte jag när amningen kom igång med Molly. ”HAHA!” tänkte den energin som bestämmer över alla våras öde.

Hur gjorde jag?

Jag har försökt sluta amma nattetid flera gånger innan men det har inte gått vägen (läs: Jag har gett upp). Jag har verkligen provat det mesta med båda barnen, låta dem sova inne i vagnen, studsa i famnen, välling, vatten… U name it! Jag vill att ni som läser har i åtanke att Molly vid detta lag är 11mån och jag kan vara säker på att hon inte är i behov av att äta på natten längre.

Varje kväll: Vi har ätit en stadig kvällsmat eller sen middag strax innan läggdags, jag vill inte börja ge välling nu, det blir ytterligare en sak att vänja av sen.
Har jag båda barnen har vi bytt till ren blöja, satt på pyjamas, borstat tänderna och läst en bok i storasysters säng.
Jag har sett till att vårt sovrum vart nedsläckt och mörkt redan från början för att visa tydligt att det är natten som gäller nu.

Natt 1
Läggning: Jag hade inte planerat att sluta amma just denna kväll, men jag var redan rätt trött och irriterad och när Molly började tugga, göra volter och försöka krypa iväg med min bröstvårta i sin mun vid läggning fick jag nog. ”Nä, nu ärrä brara” sa jag till Molly och la ned henne i sängen bredvid mig och stängde in brösten bakom lås och bom. Behöver jag skriva att hon skrek? Hon skrek hejdlöst tills hon hulkade, tjippade efter andan och blåste snorbubblor. Jag sjöng, klappade, sa att Molly ska nanna, nu är det natten, jag tog upp, gick runt i sovrummet, vaggade, erbjöd vatten, jag buffade rumpa tills handen somnade och hon skrek, skrek och skrek. Jag lät henne kasta sig runt i sängen bäst hon ville och försökte lugna hela tiden. Till slut tog gråten några små pauser in emellan. Och efter kanske en timma orkade hon inte mer, hon lade sig äntligen ned och somnade.
Natten: Hon vaknade två gånger under natten och upprepade samma mönster som vid läggning (behöver jag skriva hur trött jag var?) Innan vi gick upp vid 07.

Natt 2:
Läggning: Vi borstade tänder, läste bok med storasyster och gick in i vår säng där jag redan släckt ned och dragit för gardinerna. Jag sjöng två låtar sittandes med Molly i knät som jag bara sjunger vid läggning med Mila annars så Molly känner igen dem. Hon började gråta ganska direkt hon insåg att hon inte ska få tutte som hon brukar (jag låste in dem igen). Men det gav med sig efter bara någon minut och hon började krypa omkring och kasta sig i sängen, jag sa ”God natt Molly” och sen fick hon grejsa omkring på mig och i sängen och jag var helt tyst för att hon skulle förstå att det var sova som stod på tapeten. Till slut hittade hon en bra position och la sig ned och somnade. VAD HÄNDE? Jag gick ut på soffan och grät en skvätt.
Natten: Mellan 20.30-01 vaknade hon fyra gånger när jag inte var i sängen, jag gick in, plockade upp henne på mig och buffade i rumpan tills hon somnade och la sedan ned henne.
Sedan tror jag faktiskt att hon sov mellan 01-08 men jag är inte helt säker. Jag ammade i vart fall inte och var inte uppe med henne alls. Jag var dock lika trött för det eftersom jag la mig för sent.

Natt 3:
Läggning: Fredagsmys själv med båda barnen, jag tänkte lägga barnen samtidigt men satte på fredagsfilmen för sent och Molly blev trött mitt i myset. ”Det här går aldrig” tänkte jag eftersom Mila skulle få fredagsmysa själv och TVn var på hög volym. Gick in med Molly i sängen, sjöng 3 sånger med henne i famnen, hon var lugn. Sa god natt. Hon bökade runt i sängen 5 min och la sig tillrätta, jag buffade lite i rumpan och så somnade hon.
Natten: Gick bra, hon vaknade några gånger, jag buffade lite i rumpan och hon somnade om. Vaknade dock på tok för tidigt (07) och var ledsen, antagligen hungrig så jag gav henne lite tutte och så kunde vi sova en stund till.

Natt 4:
Läggning: Jag hade feber och C fick ta kvällen, han gick ut på en kvällspromenad med barnen och Molly somnade i selen, han lyckades sedan få av henne alla ytterkläder och få henne att somna om i sängen.
Natten: Jag sov i gästrummet och han tog natten, hon hade vaknat några få gånger men han hade buffat henne i rumpan och hon somnade om. Hon vaknade runt 07 igen och var ledsen, jag gick in och hämtade henne och gav henne tutten. Vid det här laget hade hon vart utan mat i 12h så det är inte konstigt om hon vaknar vrålhungrig när hon är van att äta hela nätterna. Sen kunde vi somna om till 09 (ja, vi är en väldigt morgontrött familj).

Natt 5:
Läggning: Samma som natt 4.
Natten: Egentligen också samma som natt 4.

Natt 6:
Läggning: C fick ta nattningen och jag tog nattning med storasyster. Det gick jättebra, dom borstade tänder, bytte till ny blöja och pyjamas, sjöng en god natt sång och så fick hon krypa ihop hos honom och somna. Förstår ni vad det här betyder? JAG ÄR EN FRI KVINNA även efter 20.00. Jag kan gå ut och äta middag med vänner när jag vill och veta att det reder sig hemma. Jag kan ta två glas vin en fredag kväll och veta att jag inte ska amma förens nästa morgon. Vill gråta rakt ut när jag tänker på det!
Natten:

Natt 7:
Läggning:
Natten:

Mission accomplished

Så, då har det gått en vecka och då kan jag nog ändå säga MISSION ACCOMPLISHED!

Mina ledord genom detta som ändå såklart vart ganska jobbigt i mammahjärtat och en form av separation både för mig och Molly har varit:
❀ Att inte låta henne gråta o tröstad, vi har varit med henne precis så mycket som hon behövt.
❀ Det handlar bara om att bryta en vana
❀ Jag gör oss båda en tjänst egentligen, jag började få riktigt ont i kroppen av att ligga still hela nätterna, hon rev, bet och slet. Vi båda gynnar av att få sova genom natten istället.
❀ Det ska vara mysigt att amma, inte jobbigt!

Jag kommer nog att fortsätta amma dagtid i någon månad till, det har jag inget emot bara hon får i sig tillräckligt med vanlig mat så hon får de vitaminer hon behöver.

Lycka till ni andra som har detta framför er, var helt säkra på att det är vad ni vill, ta det med ro och ge dig lite tid så löser det sig ❤

Uppdatering sjukdomsläge

Hej på er!

I måndags var jag iväg till vårdcentralen och fick konstaterat höstblåsor (en virusinfektion) samt en hals som inte mådde så bra, och så en förkylning på det. MEN, jag är på bättringsvägen och det som är jobbigast nu är mina händer som är fulla av blåsor, har uppskattningsvis 30st som är stora och inte så fina. Höstblåsor ska man tydligen oftast bara få en gång och om det kommer tillbaka ska det vara lindrigare, jag har haft det två gånger på 3 år nu och det är värre denna gång än första, lucky me! Jag besparar er bild på detta…
Halsen är fortfarande väldigt öm och jag hostar morgon och kväll, och så har jag konstant huvudvärk.

Dagarna som gått

Dagarna som gått har vi styrt upp med det vi kunnat inför renoveringen här hemma:

Måndag: Var till VC, Mila fick följa med min eftersom hennes besök på VC under helgen var en traumatisk upplevelse för henne, hon fick en panikattack när hon skulle bli undersökt och drömde mardrömmar (vet inte om vad dock) i två nätter efter. När hon fick följa med mig var det till slut ändå lite spännande att se hur läkaren undersökte mig. ”Han var snäll i alla fall, men jag gillar inte dom andra mamma!” sa hon. Där har vi något att jobba lite på.
Jag fick också hämta ut ett väldigt trevligt paket från mammasanningar!

Tisdag: Vi hade inbokad köksplanering på IKEA med båda barnen (bevare mig väl). Jag tejpade de värsta blåsorna efter OK från läkaren att leva på som vanligt och tryckte i mig några värktabletter för att orka. Mila fick vara på småland själv under tiden och Molly hängde med oss, hon ville inte sitta still och det var inte lätt att köksplanera med henne…
”Jag är så glad att vi har nöjda och sociala barn” sa jag till sambon innan helvetet bröt loss. Besöket slutade med att Molly storgrät och Mila var osams med mig och C efter att ha bettet (?) sig.

Onsdag: Vi har lämnat tillbaka alla provbitar på golv och ÄNTLIGEN bestämt oss för ett som vi ska hämta imorgon. Molly har vaccinerats mot tuberkulos, vilket gick jättebra! Min sambo är från Latinamerika och vi planerar att åka dit med barnen (ok har planerat det senaste 7 åren men ändå) där av vaccinet.

Vi har hunnit med att pyssla lite också.

Dagarna som återstår

Torsdag: Imorgon ska vi åka och hämta golvet och köksplanera och beställa köket, åter igen med Molly. Kanske åker vi också förbi och beställer fläkt. Jag ska kolla spottar och elektriker med en kollega eftersom det kört ihop sig totalt med den tänkta elektrikern (bara den grejen stressar vettet ur mig). Vi behöver också packa ned HELA köket i flyttkartonger).

Fredag: Det kommer en köpare och plockar med sig hela vårt nuvarande kök. Jag hade skrivit fel i annonsen… Vad som skulle stå ”Köket monteras ned av köpare” vad jag skrev ”Köket monteras ned av säljare” ¯\_(ツ)_/¯

Lördag: Helvetet bryter loss och fortsätter en vecka framöver. Det ska såklart bli riktigt kul men jag vet inte riktigt hur det blir rent praktiskt för mig och barnen. Vi kommer inte ha tillstymmelse till kök, eller golv.

Just nu

Det går fortfarande bra att sluta amma på natten och om någon dag kommer det upp ett inlägg om hur vi har gjort (ping Hägg om du läser :))

Hejdå så länge, skicka mig lite energi i tankarna. Jag.behöver.det.v e r k l i g e n.

Hej på er,

Jag ser att ni är en hel del som tittar in här och det gör mig så innerligt glad att jag får chans att nå ut med mina funderingar och min vardag.
Jag tänkte skriva ett lite längre inlägg om något som jag jobbar aktivt på varje dag (och fortfarande är skitdålig på). Jag hoppas ni orkar läsa, känna efter, reflektera och kanske lämna en kommentar på hur ni tänker.

Detta är ett väldigt personligt inlägg för mig som involverar min historia bakåt i tiden.

Ska det vara såhär eller ska jag göra något åt det

Jag har alltid vart väldigt trött och låg på energi och slitit med att komma ur sängen.
Sedan jag blev mamma har jag om möjligt upplevt mig ännu tröttare ”Va, gör du, det gör inte jag.” Tänker nog ingen förälder som läser detta just nu.

”Jag är bara så onormalt jävla trött, jag har vart onormalt jävla trött hela livet. Jag kan inte komma på en enda dag som jag vaknat och känt mig glad och utvilad”

Jag har funderat/funderar oändligt över hur jag ska disponera den lilla energin jag har och på vad.
När Molly skulle på kontroll hos barnmorskan och jag rasade in i hennes rum och såg antagligen ut som att jag hade sålt allt mitt smör och tappat pengarna så frågade hon hur jag mår. Jag hann bara säga ”inte så bra tror jag” innan hon hade fixat blodprovstagningar, tid hos läkare och kurator. Alla blodprover såg bra ut, och så kom tiden hos kurator och jag började prata och ville aldrig sluta. Jag fick rannsaka mig själv och gå tillbaka flera år för att komma fram till just detta:
-Jag lägger otroligt mycket energi på att behaga alla andra, istället för att behaga mig själv.

Bakåt i tiden

Jag känner mig inte jättebekväm med att dela med mig av för personliga saker, men för att ni ska få en liten inblick i min historia kommer den i enkel beskrivning i punktformat.

• Jag är uppvuxen i bruksort där det var svårt att passa in om man stack ut lite. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag nöjer mig med att säga att jobbade väldigt hårt för att passa in i de fack som redan fanns, jag somnade på skolbussen hem och blev väckt av busschauffören när han parkerat i garaget och gick igenom bussen fler gånger än jag kan räkna på en hand. Jag var helt slut. Jag fick flytta hemifrån när jag var 16, jag sov bort all tid som jag inte var i skolan och mamma såg att jag inte mådde bra och behövde komma bort.
• Jag träffade en kille ganska direkt, jag blev väldigt kär och han visade mig en kultur och gemenskap som jag verkligen gillade. Hans familj tog in mig i sitt hem och gav mig trygghet som jag saknade eftersom jag bodde själv. Vi kom från två olika kulturer och krockarna blev stora från start. Vår relation blev snabbt väldigt ohälsosam och det förekom både psykiskt och fysiskt våld. Min vardag bestod nu av att anpassa mig för att undvika konflikt till varje pris samtidigt som jag skulle prestera betyg på gymnasiet.
• Jag bröt mig loss och träffade snabbt därpå min nästa pelare att klamra mig fast vid. Det blev ytterligare en ohälsosam relation där jag inte levde upp till uttalade förväntningar på mig (som jag såklart gjorde allt för att uppfylla).
• Kort därefter träffade jag min nuvarande sambo och vi hade en riktigt tuff start på vårt förhållande som tog mycket energi att reda ut.
• Här är jag idag, jag lägger 99% av min kraft på min familj och vårt hus och resterande 1% på mig själv. Jag sliter med att hitta mig själv som mamma, sambo och ja… mig själv.

Utöver detta har jag också lagt tid på en del mindre hälsosamma vänskapsrelationer som tagit en del mer än de gett mig.

Det gäller även de små sakerna

Om ni tänker efter riktigt ordentligt, kan ni med handen på hjärtat säga att ni behagar er själva framför alla andra? Det kan gälla bara de minsta sakerna.

Köper jag det här för att jag vill ha det, eller för att alla andra har det? För vems skull går jag på den här middagen, för att jag vill eller för att det förväntas av mig? Om jag inte går på hennes babyshower kanske inte hon kommer på min? För vems skull sminkar jag mig idag, för att jag vill eller för att det ska se bra ut utåt?
Vet ni vad ni egentligen tycker om för inredning, eller köper ni inredning utefter vad andra har? Gillar ni egentligen glittrigt nagellack men använder det inte för det är såå 2009?

Jag kan till och med märka att jag ibland agerar annorlunda mot mina barn beroende på vem som ser på.
Ex. En mamma har berömt mig för att jag har så bra och fasta regler för mina barn.
En situation uppstår när den här mamman ser på, och jag blir plötsligt mer sträng mot mitt barn än vad jag hade varit om inte denna mamma såg på. För att behaga henne?

-Den här bilden var söt på mitt barn men jag har redan lagt ut en idag så jag kan inte lägga ut en till eller… Den här bilden gillar jag, den lägger jag ut!
-Går man på dop måste man ju köpa present för minst 500 eller… jag har inga pengar så jag köper en present för 100, för det funkar för mig just nu.
-Idag kommer xxxx på kaffe och hon tycker att mitt hår är så fint så jag måste duscha och styla det eller… jag orkar inte duscha idag, för jag har sovit skitdåligt och det ger mig ingenting att duscha idag.

Oftast handlar det ju om vad andra ska tycka och tänka. Jag har en vän som också jobbar en del med sig själv, hon har ibland inte dykt upp på anordnade saker och inte heller gett en förklaring till varför just då. När vi vid senare tillfälle har pratat så har hon sagt att det vart skit i livet just då. Älskar jag henne mindre? NEJ, jag älskar henne mer! Är det något jag unnar mina vänner så är det såklart att de ska må bra som är viktigast inte att de kom på min tebjudning mitt i sin depression. Skulle någon av era vänner resonera annorlunda kan jag tycka att den vänskapen är något att lägga på hyllan en stund.

1 person vs hur många miljoner som helst?

Det måste väl ändå vara lättare att behaga sig själv än alla i sin omgivning?
1 person vs hur många miljoner som helst?
För mig är det ett såpass invant beteende att jag behöver jobba på det i alla beslut jag tar, tills det helt enkelt en dag tar överhanden att jag prioriterar min lust och vilja framför andras.

Fungerar ni också såhär? Har ni reflekterat något över det innan?

Framöver ska jag jobba ännu hårdare på att göra mitt bästa för att lägga energi på rätt saker och jag uppmanar er att tänka över hur ni disponerar er energi, och att göra detsamma ❤

Hej!

Att dagen i fredags kändes så tom på energi fick sin naturliga förklaring på lördag morgon när jag vaknade med feber.

Jag måste ändå säga att en av de absolut jobbigaste sakerna med att vara förälder är när man själv är sjuk, innan barn kunde man sjukskriva sig och sova bort febern. Själv med två barn och hund är det ju bara att köra på tills man stuper, vilket är precis vad jag gjorde.
Jag fick trycka i mig värktabletter för att kunna åka till en jourtid på VC med stora tjejen, p.g.a. integritetsskäl vill jag inte lämna ut varför vi var där. Men hon mår bra även om det inte var poppis alls att vara hos doktorn.
När vi satt i bilen på väg hem ringde min sambo och sa att han kommer hem från jobb, jag hade inte bett honom om det p.g.a. dum i huvudet och vägrar be om hjälp.
Turligt nog känner han mig för väl. Jag däckade som en säl på soffan när vi kom hem och febern steg till närmre 40grader -jag kunde inte hålla ögonen öppna.

Jag spred ut kex på golvet till Molly som fick krypa omkring och förse sig, Mila hittade fredagens chipsskål på köksbänken och satt på vardagsrumsbordet och åt chipssmulor och såg på film.
När sambon väl steg innanför dörren grät jag en skvätt i kudden av lättnad.

Så får du vila

Gå och lägg dig i gästrummet inatt, så tar jag Molly.
Jag fick alltså sova min första hela natt på 1 år, ja förutom att jag vaknade och frös och svettades om vartannat, och av att Mila drömde mardrömmar. Men ändå!
Idag mår jag lite bättre, jag har fortfarande över 38 i feber och extrem huvudvärk och så ja, blåsor på hela händerna.
Troligtvis är det en kombination av höstblåsor/förkylning jag åkt på eftersom jag också är snorig och har väldigt ont i halsen. Troligtvis är det också det stora tjejen haft så nu återstår väl lillasyster.
Har ni/era barn haft höstblåsor? Hur länge har man skiten?
Sa jag förresten att vi behöver planera hela kök- och golvrenoveringen denna vecka som kommer? Och att vi på fredag står helt utan kök? Och att jag inte vet vart vi ska ta vägen, jag och barnen? DÄ BLIR SKÖJJ, JA LÖÖÖVER som man säger i Värmland.

Hej!

Att sluta nattamma har gått väldigt mycket bättre än vad jag tänkt mig, jag tänkte skriva ett inlägg om det längre fram när jag vet att jag har lyckats med det omöjliga.

Idag har jag haft en riktig skitdag, jag la mig för sent igår och vaknade för tidigt. Jag hade en hel lista i huvudet av saker som behövde uträttas men jag stod mest och trampade framför kylskåpet och lyckades inte ens hitta drivet till att göra en god frukost.

”Lägg bort telefonen, strunta i det där du behöver göra. Gå ut på en promenad med barnen och pyssla ihop fredagsmys istället!”

Jag ringde min sambo som är på jobb och han sa precis det jag behövde höra, att jag helt enkelt behövde skita i allt som kändes jobbigt.

En omöjlighet

Vissa dagar känns allt bara som en stor omöjlighet, jag hittar inte rena kläder i rätt storlek till barnen, jag får ingen luft i mina kläder, vart fan är bajspåsarna, dom stökar ner, är inte samarbetsvilliga… Processen blir övermäktig och man är helt slut redan efter morgonens bestyr.
Vi tog oss ut till slut ändå och blev uppmötta (det här är tydligen inget ord?) av en älskad vän och bara av hennes kram kände jag att det är nu dagen vänder. Jag är så tacksam över att omges av vänner som ger mig otroligt mycket energi bara av att vara.

När vi kom hem från lekparken hade tydligen påskharen vart här i förtid och gömt ägg (åter igen, världsklass på min vän). Jag och Mila fick leta och fredagsmyset var kirrat. Jag slapp till affären.

Eftermiddagen och kvällen blev bra till slut. Tänk vad det gör att bara få hjälp med en bajsblöja, en stunds ”moster moster” istället för ”mamma mamma”.
TACKSAM, är jag idag!

En fråga till er

Slutligen har jag en fråga till er, jag skulle gärna vilja veta vad ni vill läsa om här.
Jag tycker verkligen om att skriva, det ger mig mycket. Men jag vill gärna veta lite mer vad ni tycker om att läsa. Vardag, funderingar, uppfostran, graviditet, förlossning, tips?

Snälla ni, jag ser att ni är många som läser så ta någon minut och hjälp mig med detta så att det här blir ett plattform för både er och mig ❤

God kvällens!

Den här dagen började så himla bra med att jag fick åka och ta en välbehövlig massage som jag fick i födelsedagspresent av två av våra vänner. ”Det här behövde du” sa massören ”Du har ingen jävla aning” tänkte jag.

Dagen fortsatte med att jag hann göra lite ärenden utan barnen och där någonstans började min irritation när jag skulle springa in snabbt och rycka med mig lite provbitar av golv hem. Hungrig och jävlig blev jag inte nöjd när det tog två personal 40minuter att ta fram vad golven kostade.

Hur som helst kom jag hem och möttes av överraskningen att barnens kusin var här, min sambo hade hämtat honom från skolan så de kunde leka och det finns få saker som gör mig så glad som när barnen får leka med sina kusiner

Det skulle passa mig under påsk

Jag fyllde år för två veckor sedan och vi satt då och pratade med min sambos bror, vi har pratat lite löst om att han ska hjälpa oss att lägga nytt golv i huset (kommer ni ihåg det fula som jag skrev om i inlägg två? Det ska bort) samt att sätta nytt kök. Inget litet projekt alltså.

”Det passar mig på påsk eller under semestern”

Ja, under semestern vill jag helst njuta av den sista tiden av min mammaledighet och jag betvivlar starkt att han är speciellt sugen på att jobba då heller.

”Ja men påsk blir bra” sa vi tills vi insåg att det bara låg lite mer än tre veckor bort.
Idag skulle han komma och hämta barnen kusin och berättar att han tagit semester under veckan då, så nu får det bara se till att bli av.
Snäll som har är har han hjälpt oss att rita upp ungefär femtioelva kök, att få mig nöjd är nämligen ingen lätt historia.
Ikväll tror jag att vi äntligen kommit fram till lösningen för vårt kök och det känns såklart jättekul och så.jävla.stressigt!
På denna vecka ska vi hinna:

• Välja golv till mer än halva huset (ni hittar ingen med större beslutsångest än mig)
• Köksplanera det sista hos IKEA
• Bestämma och beställa bänkskiva och diskho av annan leverantör
• Bestämma och beställa blandare och knoppar av annan leverantör
• Bestämma och beställa spottar
• Beställa fläkt
• Packa ned allt i köket (porslin, redskap och skafferi)
• Riva allt golv (ca 80kvm) och köket
• Hitta någon som kan lyfta upp vår kamin till ett rimligt pris
• Hålla barn, hund, växter och oss själva vid liv
• Självdö

Jag lovar att jag glömt minst en handfull saker. Ja juste! Barnen fyller 1 och 4 också.

En kaosig kväll

Allt detta försökte vi sammanställa ikväll och med tre trötta barn under taket kan väl alla fatta hur det gick. Det blev kaos.

Molly är så himla krävande just nu och vill bara gå gå gå med hjälp av BARA mamma. Mila och kusin reder sig men det blir ju saker högt och lågt och det ska ändå påminnas om att tvätta händer, kissa, låta Molly vara med osv.

Vi hann i vart fall med det vi skulle och mina ögon står i kors vid lagom till läggningen. Det känner ju barnen och krånglar. Såklart.

Molly misshandlar mina bröst och ikväll rann min bägare över när hon ska utföra diverse akrobatiska krigsritualsliknande övningar med mitt bröst i munnen. Så jag bestämde mig på ett ögonblick att det får vara nog med nattamning nu. Jag har vart hennes napp mellan 20-08 på nätterna, alltså inte att jag vaknar och ger henne mat då och då utan hon sover med mitt bröst i sin mun

Du hade kunnat varna mig innan

Tyckte sambon när jag kom ur sovrummet efter 1h av absolut gallskrik. Hon skrek tills hon kväljde och till slut, somnade hon utan bröstet. Det var ett helvete för oss båda, som ni säkert förstår men jag försöker tänka att det inte är synd om henne. Hon är mätt, hon har en säng att sova i (som visserligen är mammas&pappas men ändå) och jag sjunger, visar kärlek, klappar och buffar för glatta livet. Det handlar bara om att vända på en vana. Jag har gett henne min kropp VARJE natt i snart ett år och även jag har ett tålamod, som ibland kan ta slut.

Jag vet inte hur jag ska avsluta det här extremt röriga inlägget. Jag är så trött, så in i benmärgen jävla trött, och ikväll känner jag mig ledsen. Jag undrar hur natten kommer bli. Och juste, imorgon väntar 4 dagar själv med barnen och vår hund. Jag är laddad. Jätte.Laddad.

Tja! (Provar lite olika hälsningar och ser hur det känns).

Igår eftermiddag packade vi in oss i bilen och åkte mot min mamma som bor 45 min från oss ute på landet.
På jul för 3 år sedan fick jag ett presentkort på dagspa som jag inte nyttjat och som hunnit gå ut p.g.a. ja ni vet, graviditet och att livet i allmänhet vart i vägen. Vi hade bokat in det för 3v sedan, och har fått boka om 2ggr för att vi vart förkylda i omgångar. Vid senaste ombokningen sa hon att detta är sista gången jag kan boka om er, de hade redan vart tillmötesgående med att jag fick nyttja mitt utgångna presentkort.

Slajm, mjölkstockning och sömnbrist

SÅ, med en tennisboll i halsen och hela Milas slajmsamling i bihålorna var det bara att sätta kosan mot barnvakt och spa. Vi har inte haft egentid sedan Molly föddes för snart ett år sen och innan dess kan jag räkna tillfällena på en hand de senaste 4 åren som vi åkt iväg en stund bara vi. Vi sov hos mamma en natt för att barnen skulle känna sig hemmastadda och under den natten hände allt förutom sömn -jag fick mjölkstockning och Molly krånglade HELA natten.
SÅ, nu med en tennisboll i halsen och hela Milas slajmsamling i bihålorna PLUS mjölkstockning och 4h sömn i bagaget satte vi oss i bilen 07.00 (att jag ens gick upp självmant den tiden).
Det kändes skit att lämna Molly för första gången, jag kommer nog aldrig vänja mig vid att hålla in tårarna av separation.

Vi åt en god frukostbuffé med färskpressad apelsinjuice och varmt kaffe.
Nej men alltså, att få äta i lugn och ro? Både frukost och lunch? Det kan jag skryta om för det händer då aldrig under vårt tak längre. Redan efter frukost ville jag ringa och kolla hur det gick, men jag höll mig.

Vi gjorde som man gör

Ja, det är väl inte skitintressant att läsa om vad vi gjorde mer. Vi gjorde det man gör på spa fast antagligen med en hel del mer vila än just.. ja.. spa!

Jo juste! Jag fick en stund över och provade mig på att meditera i utepoolen, vilken jäkla grej! Jag satt och lät kroppen och tankarna flyta fritt ända tills jag började frysa och det var så jäkla befriande. Något jag verkligen vill göra mer av. Mediterar ni? Hur får man in det i vardagen? Vill veta allt!

Vi hann avsluta 1års långa diskussioner och att älska varandra lite

Det var så himla skönt att hinna prata lite med varandra, vi har många bollar i luften just nu och gör tappra försök i vardagen för att kommunicera men det är näst intill omöjligt, det är alltid något (eller mest någon faktiskt) som avbryter oss. Idag hann vi äntligen avsluta meningar som vi försökt avsluta sedan säkert ett år tillbaka. Och så hann vi älska varandra lite också, inte MED varandra alltså utan ja, ni fattar. Typ ge varandra en puss och såntdär som vi inte hinner annars.

Vad FAN hände? (Här kommer fisarna in)

Vad som sedan hände i omklädningsrummet är högst oklart.

1. Man kan TYP klubba någon medvetslös med mina bröst vid det här laget, jag ammar fortfarande Molly och har inte brist på mjölk, om man säger så. Så jag får göra det jag måste och handpumpar ut mjölk i duschen när det knallar in ett sällskap som absolut ser att jag står och drar mig i bröstvårtan (dom har ju ingen aning om att jag har en bebis hemma). Ja, jag tog inte så allvarligt på det men funderade en stund på om jag skulle förklara mig eller inte. ”Eh bara pumpar lite förstår ni”. Jag sket i det.
2. Jag skulle passa på att styla håret när jag ändå hade tid men kontakten sitter så ORIMLIGT högt upp, jag är själv i omklädningsrummet så jag börjar klättra i bara trosor ”går fort” tänkte jag. Neeej tänker ni. JOHORRA, dörren öppnas och in knallar samma jävla sällskap där jag står som Tarzan på ett bord och vresar i bara trosor. Jag förklarade inte nu heller.
3. Jag börjar bli klar och hör plötsligt hur någon börjar borra bakom mig, jag har inte hört att någon mer kommit in. Jag vänder mig såklart om för att se vad som låter och vad finner jag? En äldre dam som plötsligt ser något vääldigt intressant där uppe i taket. Då inser jag vad jag precis hört. Det är alltså hon, damen som lyft försiktigt på skinkan och släppt den längsta, högsta och mest ekande brakaren jag någonsin hört! Jag självdör av denna insikt och hyperventilerar inåt för att inte genera henne ännu mer. Kläderna åkte på väldigt snabbt så jag kunde springa till lobbyn där min sambo väntade och kunde äntligen släppa ut garvet (jag dör igen när jag skriver detta.) Fisar ändå ❤

Och så var det blodet

”Molly har bandage, hon är lite skadad”

Efter 6h på spa åkte vi hem för att hämta våra små och styra bilen hemåt. Jag fantiserar i bilen om hur barnen ska reagera när vi kommer. Väl hos mamma kliver vi in och det första jag ser är Molly med bandage på handen. Åh, dom leker doktor tänker jag. Tills jag vänder mig om och ser blod, i hela köksskåpet bakom mig.

Barnet har kraschat mormors porslin och skurit sig i handen. Inte det bästa slutet på dagen men, olyckor händer även de bästa!

I slutändan blev det en bra och avslappnad dag, och slutsatsen får bli att vi ska komma iväg mer. Och att man ALDRIG ska försöka lägga smygare i ekande omklädningsrum.

Heeeeeeeej!

Jag tycker otvivelaktigt att det svåraste med att blogga är att börja texten.
Måste jag verkligen skriva hej varje inlägg?
Kanske ska ha någon slags signaturhälsning? Hallilååja, tjabba, yo, tjing tjing, tjenixen.
Haha näää, jag får lämna det åt senare.

Helgen är äntligen här… är vad jag tänkte skriva, men faktum är att när man är mammaledig så spelar det ju sällan någon roll vilken dag det egentligen är, inte heller om man faktiskt vet vilken dag det är, vilket barn som har vems strumpor på sig eller hur många koppar kaffe man faktiskt har druckit idag.
Hur som helst, denna helg har jag koll på eftersom jag ska ta med mig båda kidsen och hoppa in på barnmässan här i Karlstad en sväng. Nej men vem lurar jag, alla vet att det där med hoppa in en sväng de facto kommer bli kånka in på barn efter en förmiddags tjatande om diverse saker först, för att sedan komma ut TIMMAR senare -ruinerad och trött som ett as.
Jag hoppas på att hinna säga hej till Vivi (som driver mammasanningar) som har en monter där och som också ska livepodda under lördagen.

Och på tal om barnmässan, när man ska iväg någonstans och vara representativ kan det vara trevligt att duscha och med två små är det oftast inte ett alternativ att göra det samma dag som man ska iväg p.g.a. då kommer man inte iväg för ens det är dags att lägga huvudet på kudden i alla fall.

Så, jag tog mig en dusch idag och kom att tänka på en sak som jag vill lyfta här.

! Varning för generaliserande !

Är det bara jag som upplever att pappor över lag tar sig en större frihet till att fortsätta livet som det var innan barn?

Vill min sambo ta sig en dusch så säger han 9/10 ggr ”Ja tar en dusch ja” utan någon egentlig eftertanke.

Behöver jag duscha tänker jag oftast över hur situationen hemma ser ut just nu innan jag kanske frågar ”Jag skulle behöva ta en dusch, håller du koll på barnen en liten stund? Jag ska inte dryga mig!”

Jag kan dessutom nästan garantera er att han står där i duschen och löddrar sig i godan ro och kanske sjunger en trudelutt om han får feeling.
Vad händer i min duschkabin?
Jo, öronen utformas till några slags paraboler och hjärnverksamheten tycks inte ha något stop.
”Undrar om han har koll så hon inte stoppar fingrarna i eluttaget nu, när kissade egentligen Mila sist hoppas hon säger till, NEJVADHÄNDER nu kvävs hon hehe nä ok det var bara högfärdshosta men låter han dem kolla på barnkanalen nu jag har ju sagt att…..”

Varför är det så att vi mammor anpassar våra behov i större utsträckning än papporna?
Jag som ammat mina barn under en längre tid tror att det kan vara en av anledningarna hemma hos oss, ammar mamman är det ofta av stor vikt att man anpassar sig efter barnets behov av mat och den första tiden blir då den stora förändringen av vardagen för mamman. Sen tror jag att det som bara trillar på av bara farten.

”Fast det där ligger ju hos dig, tror du jag skulle neka dig en dusch om du bara skulle säga att du ska ta en?”

Så sa min sambo när jag kom ur duschen och hade reflekterat över just detta, och det är ju helt sant.

Är det såhär hemma hos er också? Upplever ni som gett ersättning annorlunda? Hur gör ni för att bryta mönstret?
Se gärna det här som en liten uppmaning till er som läser, som mamma eller som pappa.
Tänk på hur ni har det där hemma, tar ni er samma rätt till egentid/fritid?
Om inte, för en dialog med er partner om saken, och börja jobba på det! ❤

Jag har följt Vivi och mammasanningar på instagram en längre stund, en dag sitter jag och scrollar och ser att det eftersöks ambassadörer, jag fick feeling, som jag får allt för ofta och slängde ihop en snabb ansökan i mobilen. Jag släppte sedan tanken ganska fort när jag såg hur många ansökningar hon fått in.

”Nu till saken. Jag vill VÄLDIGT GÄRNA ha dig som Mammasanningar-ambassadör!”

Sen kom mejlet, jag hade blivit utvald!
Tusen tankar flög genom huvudet…

Mitt liv är en stor prestation

• Hjälp, nu måste jag ha huset städat, barnen kammade och sminket på plats varje dag för att verka intressant
• Jag ska bli bäst
• Huset är ju kaos, hur ska jag ens kunna ta fina bilder med det här fula golvet???
• NEJ!!! Jag kan inte dela med mig av mina barn till offentligheten
• Jag som skulle dra ned på skärmtiden

Sen slog det mig, det som jag så många gånger dividerat fram och tillbaka med mig själv kväll ut och kväll in. Är det här vad jag vill skicka med mina barn? -att de inte kan ta sig an saker här i livet utan att vara perfekt, intressant, BÄST, och nåde dem om de skulle få för sig att lägga ful parkett i sitt framtida boende.

Jag är jag

Nej, det är HÄR jag tar ett steg fram för mig själv och mina barn.
Huset får vara precis så ostädat som det brukar, Milas hår får fortsätta vara det skatbo det till och från är. Huset är kaos, och golvet är fult. Jag är inte bäst och tänker inte bli. Jag är jag och det duger.
Det är ju därför det här är helt rätt forum!
Jag har inte full acceptans över att vissa saker i livet är som de är, men jag jobbar v e r k l i g e n på det och det är rent ut sagt skitjobbigt! Men jag tänker att vi ska göra det ihop.
Här får och förväntas vi vara det vi är, kaosiga, skitiga, svettiga, osminkade, ofiltrerade.
Och här kan vi hjälpas åt att komma ihåg att just det är okej, och helt normalt ❤