Molly 1 år och förlossningsberättelse

HEJ! Idag för E T T år sedan kom min minsta Molly till världen, om någon vet vart det året tog vägen. Holla at me!

Här kommer min andra förlossningsberättelse och lite om Mollys småtuffa start i livet.

Sista bilderna på magen.
Efter Milas 3års dag.

Natten till 23/4 2018

Jag vaknar klockan 03.16 av molvärk och att det rinner något mellan skinkorna i sängen, går upp på toa och har svårt att somna om efter det, redan här tänker jag att det kanske är något på gång eftersom min förlossning med Mila började på ungefär detta vis.
06 vaknar jag till igen av samma sak och har då papper bredvid sängen som jag torkar mig på och det kommer lite slem.
10 vaknar jag ytterligare en gång av en ordentlig för värk och får springa på toaletten och tömma tarmarna. När vi gått upp för dagen tänker vi att det nog kommer dra igång inom det närmsta och ringer Carlos föräldrar så de får hämta Mila så vi slipper stressa iväg henne om det sätter fart, jag packar hennes saker och de hämtar henne. Jag står i fönstret och gråter floder när jag vinkar av min lilla tjej för vad jag tror är sista gången som det bara är vi.

Under dagen drar vi ned persiennerna och slötittar på TV, vilar och äter okontrollerat. Jag är besatt av tanken på att vara utvilad och påfylld med energi denna förlossning.
Carlos frågar flera gånger i timmen ”känner du nåt?”
Molvärken är dock som bortblåst men det rinner någon slags vätska ur mig.

Natten till 24/4 2018

Samma visa, molvärkarna kommer med natten och det sipprar fortsatt något ur mig.
Med dagen försvinner molvärken och vi fortsätter dagen i samma anda som den 23e med vila, TV och mat.
Jag ringer in till förlossningen ändå p.g.a.. att det sipprar ur mig och tänker att jag kanske kan få en konstaterad vattenavgång, fick prata med en ganska trött barnmorska som tyckte vi kunde åka in till spec. mödravården om vi ville men att vi skulle vara förberedda på lång väntetid.
Äter frukost och åker in ändå och får komma in på en gynundersökning väldigt snabbt.
Dom tror inte att det är en vattenavgång och kan se att slemproppen är på väg att lösa upp sig och komma ut ”det är nog inte allt för länge kvar i alla fall.”

25/4 2018

Jag vaknar och känner att nä, nu ger vi upp tanken på att det är en förlossning på G, det kan ju vara 3 veckor kvar lika gärna och vi saknade Mila något så kopiöst.
Vi bestämmer oss för att åka och hämta hem henne.
Vi blir kvar hos Carlos föräldrar hela dagen och myser med Mila, äter och jag går och lägger mig och somnar några timmar på kvällskvisten. Det sipprar fortfarande ur mig men inget mer än så.
Vi åker hemåt och hinner köra i 10 minuter innan jag känner att det rinner till ordentligt i trosorna.
Carlos får köra åt sidan och jag försöker se vad som kommit ut men lyckas inte så bra i bilen.
Jag ringer in till förlossningen igen och berättar läget och säger att jag har bindan på mig och ändå ville komma på kontroll (jag var orolig för bebisen om det var så att det var fostervatten som kom).

Vi åker in till förlossningen med Mila och hon och Carlos får vänta utanför när jag blir undersökt.
Dom tror fortsatt inte på vattenavgång och säger att det kan vara slemproppen som löser upp sig eller vattniga flytningar.
Jag tror inte på dem, det känns märkligt att man skulle kunna ha flytningar som rinner längs benen, men med försäkran om att det inte är någon fara för vårt barn så spelar det ju egentligen ingen roll vad det är som kommer. Vi åker hem. Vi nattar Mila och jag går och lägger mig.

23.50 Några timmar efter nattning

Aj, jag får en ordentlig förvärk.
Carlos sitter uppe och gör sitt och jag orkar inte ge honom förhoppningar om något så jag säger inget. Under den närmsta timman får jag 4 värkar som jag behöver andas igenom till slut.
Jag ringer förlossningen och rådgör, tar två Alvedon och barnmorskan på andra sidan luren säger ”Ja såhär kan det ju va några dygn innan det drar igång” jag tänker redan då att ”ha, vi ses snart” men säger ingenting.
Jag vill inte ringa Carlos föräldrar i onödan och vi ligger och väntar på ifall det ska avta eller trappas upp, vi hinner bli osams om hur vi ska lägga upp allt och jag blir riktigt irriterad på att det inte är enbart min vilja som tas i beräkning som vi pratat om innan.
Till slut enas vi om att det är igång och ringer hans föräldrar som ska sätta sig i bilen och komma och hämta Mila, och tur var väl det… andra timman med värkar kommer de tätt och vill inte riktigt ge med sig.
Vi packar i ordning alla saker och Mila blir hämtad, det är jag som väcker henne medan de andra stuvar om bilarna. Hon ville inte vakna till liv men för mig var det viktigt att hon var med på vad som hände så jag försökte få liv i henne och berättade att mamma och pappa skulle till sjukhuset för bebisen skulle komma ut snart och att hon skulle åka med fammo och Vito.
Hon sa bara ”mmm” och hängde över min axel tills Vito tog över, från hennes rum till vardagsrummet hinner jag få en värk som jag får ta med henne i famnen och jag lutandes mot TV-bänken, hon somnade om så fort hon blev satt i bilen.

Klockan är runt 02 och jag har riktigt onda värkar, jag vaggar och andas mig igenom dem.
Här någonstans börjar jag också blöda, jag googlar snabbt och det verkar normalt så jag bryr mig inte mer i det.

02.20 ”det är nog en lång natt för min kära Yrsa”

Jag äter smörgåsar och jordgubbar mellan värkarna som kommer ca var 6e minut.
Carlos tippar på en lång natt och jag kontrar med ”jag tror inte dä ja!”
Värkarna var väldigt intensiva, jag kände en konstant spänning i magen och det kändes att kroppen jobbade intensivt, en helt annan upplevelse än med Mila.
Jag tar mig in i duschen för att se om det lindrar värkarna men ingenting händer, jag tar mig knappt dit eftersom varje steg utlöser en värk.
Väl i duschen får jag vissla på Carlos och säga att han ska förbereda smörgåsar och ställa i ordning för vi måste nog åka när jag är klar.
Jag hade bestämt mig för att ta hjälp så fort som möjligt och med denna intensiteten kände jag att det började bli outhärdligt.
Vi sätter oss i bilen och jag får påminna Carlos flera gånger att köra lugnt eftersom varje gupp utlöser ordentliga värkar.
Med några meter kvar till sjukhuset får han nita för ett rådjur som är på väg ut framför bilen.

03.40 ”släpp da värkjävel”

Vi är framme och går mot porten till förlossningen till ljudet av fågelkvitter.
Jag kan knappt gå och får ta myr steg för magen spänner och värkarna sitter i.

04.00

Jag blir undersökt och är 3-4cm öppen, jag börjar med lustgas och säger att jag vill ha spinalbedövning senare om förloppet går fort framåt.

04.30

Jag ska upp på en medicinboll och guppa men behöver gå och kissa först, här får jag inte vila ”mellan” värkarna, det gör ont precis hela tiden och den lilla sträckan till toaletten blir jag stående på flera ställen för att varje steg utlöser en värk.

04.45 Akupunktur

Jag får akupunktur, en nål i huvudet och två nålar i ryggen.
Jag vet inte om jag kan påstå att det hjälpte direkt, mina värkar var väldigt intensiva.
Lite senare ska hon även sätta två nålar i magen och jag säger att jag inte törs ställa mig upp men får till slut göra ett försök för att hon ska komma åt ”asså jag klarar inte att röra på mig, det kommer en ny värk hela tiden” hon ville att jag skulle röra på benen för att känna om nålarna satt bra, men det var verkligen så. Varje liten rörelse utlöste en värk!
Jag säger här någonstans när hon fipplar runt med nålarna att ”förlåt, men jag tror jag måste ha något annat.”

05.30 ”Det värsta är att det släpper ju fan aldrig!”

Jag blir undersökt här någonstans igen, jag är 6cm öppen och hon undersöker mig under en värk för att känna hur pass mycket bebisen trycker på nedåt. Det gör fruktansvärt ont och jag skriker rakt ut i masken under hela undersökningen. Det konstateras att jag öppnar mig med bra tempo och att en spinalbedövning ska sättas, på de två timmarna som spinalen sitter i (den kan man inte fylla på som en EDA) så ska vi försöka komma i mål med hela förlossningen.

”ASSÅ FYFAN VILKEN TASKIG BEBIS!”

Skriker jag ut i rummet efter en värk, hon skruvade på sig och busade under hela förlossningen vilket utlöste massa värkar och det kändes som att någon för skojs skull satt och stack mig med en kniv rakt upp i underlivet. ”Ja men samtidigt får du tänka på att det är en pigg bebis, den mår bra där inne, men lite busig är den, det kan jag hålla med dig om och i synnerhet när du har värkar, då kickar den extra” kontrade barnmorskan med.
Hon säger också att jag har mammabarn värkar, dom kommer två och två och sitter nästan på varandra, det är därför jag inte får någon vila mellan. Precis innan jag får spinalbedövningen börjar jag känna en känsla av att jag vill krysta.

Jag får spinalbedövningen som tar på sekunden, jag vet inte hur många gånger jag säger ”å herregud, å fyfan vad skönt, nu kan jag springa ett marathon, å herregud, jag har fått livet tillbaka!” jag ska få vila ett tag för att sedan se så att värkarna inte avtagit av bedövningen. Jag känner INGEN smärta alls, det som känns är ett svagt tryck nedåt. ”Kliar det i näsan?” Näsan!? Det kliar överallt” Vad som däremot känns är att hela huden kittlas, alltså det känns som att någon killar mig med fjädrar över hela kroppen.

06.05

Jag äter kexchoklad och vi pratar lite om vilket kön bebisen kommer ha, eftersom vi inte tog reda på det innan denna gång. ”Det är en helt annan Yrsa, förhoppningsvis är det inte så farligt att föda barn denna gång” säger C högt. ”Det är inte färdigt än da” svarar jag.
Vi spelar in en film och skickar i en chatt på Messenger med alla våra nära och kära som inte vet att vi åkt in eftersom det har vart mitt i natten.

07.35

Jag är 10cm öppen och ska försöka kissa på en ”rullande toalett”. Jag sitter länge och försöker men hon ligger i vägen och till slut får de tömma mig istället. Här har de som ska förlösa mig tagit vid och det är en barnmorskestudent som får äran, hennes handledare samt en undersköterska (?).
Jag får dropp med lite värkstimulerande här för att skynda på förloppet lite för att hinna få ut bebis innan bedövningen går ur. Vi alla konstaterar att narkosläkaren gjorde ett väldigt bra jobb eftersom jag inte känner några krystvärkar alls egentligen, något som oroade mig med bedövning eftersom jag tyckte det var riktigt häftigt att få uppleva krystvärkarna med Mila

08.00

Dom tycker att vi ska ändra läge lite och jag får ställa mig på alla fyra på sängen och sjunka ned med rumpan för att låta tyngdlagen hjälpa till. Det gjorde susen, det dröjde inte många sekunder innan jag kände första krystvärken och sen rullade de bara på en efter en.

Utdrivningsfasen

Jag vet inte hur många gånger jag sa att jag inte ville bajsa på mig, att stå på alla fyra och trycka allt vad man har med bakdelen rakt ut i rummet med tre personer precis bakom är en fruktansvärt jobbig känsla ”jag kommer bajsa på mig, jag vill inte bajsa på mig, det känns som jag ska bajsa på mig!”.
Krystvärkarna var inte lika mäktiga som med Mila men de gjorde sitt, till slut var det dags för ”ring of fire” det brände ordentligt en lång stund när bebis stod och gläntade i öppningen men denna gång orkade jag hålla emot.

08.14 PLASK! ”Där kom en bebis!”

Så gled en liten bebis ut under mig. Jag sneglar ned under skjortan och ser rakt in på en liten snippa, det var det första jag såg.
”Det är en TJEJ, ååå min älskling!”

Hon kom, precis som sin syster ut med en kort navelsträng och skrek sina första gurglande läten fortfarande fast i mamma.
”Och mycket hår, precis som mamma” konstaterade barnmorskan.
”Det är en tjej, det blev ingen snorig pojke, och vi slipper tänka på pojknamn” jag tror vi var lite i chock, vi var så förberedda på en liten kille.

3010kg och 48cm kärlek!

En tuff start

Molly fick en spruta med K-vitamin, de tog prover från navelsträngen och gav mig en spruta i låret.
C klipper navelsträngen.
Moderkakan kommer ut hel och fin och jag får sy något enstaka stygn, en lustig detalj är att det kittliga från bedövningen satt i ännu så jag höll på att trilla av sängen av fnitter när de skulle sy mig, det kittlade nåt så in i berget alltihopa. Det var en ny erfarenhet för dem att sy någon som låg och fnissade och ryckte till av kittlighet.
Här någonstans börjar en av barnmorskorna lyfta upp och skrubba Molly när hon ligger hos mig, jag reagerar inte på det just då eftersom hon inte säger någonting men plötsligt står en barnläkare i rummet och de lyfter Molly från mig medan jag blir sydd.
Hon låter rosslig, de undersöker henne länge utan att säga någonting alls till oss egentligen. Till slut så frågar jag högt ”Är allt som det ska eller vad är det som händer?” Jag upplever att jag får ett lite luddigt svar. Dom handpumpar mig när jag ligger och blir sydd och ger henne råmjölk på sked ”Vad är det där?” frågar barnläkaren när han ser skeden. ”Mammans råmjölk” svarar barnmorskan och han är förvånad över att de lyckats handpumpa ur så mycket och fin råmjölk.
Till slut förstår vi att hon hade lite brådis ut och behöver lite hjälp med syresättningen, vi blir rullade till neonatalen där Molly får syrgas några timmar under övervakning, hon ligger hos oss hela tiden. Vi får fikabricka och ett mysigt rum.
Till slut syresätter hon sig bra själv och blir av med syrgasen och vi får gå till eftervårdsavdelningen.

Jag och Molly blev kvar i två (?) nätter och C får åka hem. Jag har tyckt att det vart skönt med båda barnen att få vara själv en stund och smälta allt. Amningen kom igång som den skulle och Molly tog bröstet bra från början.
Hon fick konstaterad gulsot och vi fick åka tillbaka på dagliga kontroller med blodprov vilket var fruktansvärt, de hade såna problem att få blod från henne att de stack henne 7ggr som mest i händerna på samma tillfälle. Den där lilla, älskade klumpen som precis kommit ut till världen skrek och spände sig och vid sista försöket skulle de ringa neo och be dem ta ett prov i huvudet om hon inte lyckades. Jag kände verkligen att kommer ni nära min dotter med en spruta igen så tar jag första bästa sak och klubbar er medvetslösa allihopa!!!
Vi slapp som tur var det och till slut blev hon även av med gulsoten, vi kunde hämta hem storasyster och första mötet mellan de två var MAGISKT! Jag har allt på film och gråter bara av tanken.