Mila 4 år och förlossningsberättelse

Idag fyller min äldsta prinsessa F Y R A år!
❤
Fyra år har vi fått spendera med en underbar, försiktig, omtänksam och pysslig liten tjej som jag älskar mer än livet!
Dagen till ära kommer en LÅNG och ofiltrerad förlossningsberättelse som alltså utspelade sig för fyra år sedan.

Dagarna innan – ingen tvekan om saken!

15/4 2015
Natten till 15e och morgonen 15e april hade jag molvärk som avtog på morgonen den 15e, inget märkvärdigt.

22.48
Slemproppen kommer med ganska riklig mängd.
Jag ringer och säger detta till C som dagen efter berättat stolt för alla på sitt jobb på överlapp att min slempropp har kommit, haha!

16/4 2015
När jag går upp på morgonen kommer ytterligare en del av slemproppen, och så fortsätter det.
Den övergår i att bli mer och mer vattning och den rinner lite när jag reser mig upp. Här börjar jag tänka att det känns som att den borde ge sig snart, jag googlar och läser att efter slemproppen har kommit är det vanligt med rikliga flytningar för att hålla passagen till bebisen ren och fri från bakterier eftersom vägen in nu är fri.

13.00
Besök hos barnmorskan, bebisen är inte fixerad och jag blir besviken och tänker att jag kommer gå över med en massa dagar.
Jag berättar också för BM att min slempropp har gått och att den inte slutar komma, jag frågar om detta är normalt och får till svar att så länge jag inte behöver binda så ska det inte vara något att oroa sig för. Någon binda behövde jag inte men det gick lite igenom kläderna när jag reste mig upp, som mängden av en 10krona.
Jag hade cyklat till vårdcentralen, tog en tur på stan, köpte en glass och cyklade hem igen och gick ut med Dino på en långpromenad i väntan på C.

16.30
C kommer hem från jobb i Norge och ska åka iväg och hjälpa en vän att handla.
Det slutar inte sippra ur mig och nu är det nästan inget slem utan en klar vätska fast i liten mängd. Jag berättar för C att det inte känns som att det ska vara såhär. Han har väl inget direkt att tillägga utan åker iväg och hjälper sin vän.

18.30
Jag tänker att jag ringer förlossningen och rådgör, det känns inte helt 100.

Gunilla bad mig att lägga i en binda och fick mig lova att ringa tillbaka om 1h och uppdatera om hur det såg ut.
Under tiden jag skulle lägga i bindan (vi vet ju alla hur snygg man är när man lägger i en binda ståendes -lägg till den höggravida magen) så sipprade det en klar vätska rakt ned på golvet. 

19.30
Ringde tillbaka till Gunilla och uppdaterade. Hon tyckte det lät som vattnet men bad oss åka in för kontroll och ha kvar bindan så hon fick titta på den.

På förlossningen blev jag uppkopplad till CTG, allt bra med bebis men hon var fortfarande inte fixerad och jag övertalade C om att min magkänsla säger att det är rikliga flytningar. Jag ville inte få upp varken hans förhoppningar, eller mina.
Efter CTG rakt upp i gyn stolen  för en undersökning med Gunilla mellan benen och en barnmorska som skulle rucka lite på bebis från utsidan för att se om det läckte. 
Gunilla bad mig hosta vilket kändes väldigt lustigt på beställning, hann få fram den fjantigaste hosten jag hört och kände hur sipprade ut något.

21.30
”Ingen tvekan om saken, detta är en vattenavgång.” 

Jag gick ut och hämtade C som såg ut som ett stort frågetecken när jag sa att mitt vatten har gått. Jag hade ju lugnat honom hela dagen med att så var nog inte fallet.
Vi fick information av Gunilla om vad som kommer ske dagarna framöver.

Jag skulle undersökas på specialistmödravården en gång om dagen med CTG, hålla koll på mitt allmäntillstånd och min temp.

Det märkliga här var att jag inte förstod att hon snart skulle komma, jag hade redan gått nästan 24h med vattenavgång och man får gå i max 3 dygn innan man blir igångsatt. Inom 2 dygn skulle det sätta igång, men det tänkte jag inte på då. Jag kände mig mest sänkt eftersom jag inte hade minsta tillstymmelse till värkar och jag tänkte att jag kommer få bli igångsatt, det ville jag verkligen inte.
Jag bara hoppades på att kroppen skulle göra sitt och dra igång dessa värkar nu så jag slapp.

22.55
Jag skapar en facebook chatt som heter ”Time to POP!” där jag lägger till mina närmsta vänner och familj, och skriver:

C är trött från jobb och vi går och lägger oss någon gång efter detta.  

Dagen livet blev till det bättre!

17/4 2015
01.00
Jag har inte hunnit somna. Det börjar värka i magen på ett annorlunda sätt än molvärken, intensivare på något vis, och i intervaller.

02.20
Jag börjar bli trött och ringer förlossningen och säger att jag tror jag har värkar, jag frågar om jag kan ta något så att jag kan sova, värkarna är så pass starka vid det här laget att jag inte kunde sova igenom dem. Jag tar 2 Alvedon och värmer en vetepåse och installerar mig på soffan för att inte väcka Carlos, han vaknar lite lätt och jag säger att jag tror jag har värkar men att han ska försöka fortsätta sova, jag väcker honom om det är något.
Alvedonen hjälper inte ett smack och jag får andas igenom värkarna, jag har tänt två ljus och slötittar på TV, jag vill så gärna sova men att ligga ned är inte ett alternativ, värkarna gör så mycket ondare då.
Jag sitter upprätt och försöker blunda mellan värkarna, det är märkligt hur det kan göra så fasansfullt ont för att minuten efter inte kännas ett enda dugg.
Jag klockar värkarna:

05.55
Jag sms:ar mamma som jobbar helt åt fel håll att jag tror att det är dags att föda barn idag, jag ville spara henne mödan att åka till jobbet 45minuter åt andra hållet, eftersom hon har 45 minuter hit från sig. Planen var inte att hon skulle komma men jag förstod att hon inte skulle kunna jobba medan jag föder barn så när hon föreslog att hon skulle komma hit och ta hand om Dino så lät jag henne göra det, och hon måste ha kört i kalasfart för det dröjde inte innan hon plingade på dörren.

Efter frukost väcker jag C, jag börjar förstå att vi kommer behöva åka till sjukhuset under dagen och föda barn och jag vill så gärna ta en dusch och behövde hans hjälp med att klocka värkarna under tiden. Han går upp men har ju ingen aning om att jag vart vaken hela natten med värkar, i duschen avstannar värkarna nästan helt av värmen från vattnet.
Jag frågar C om han tror att vi ska föda barn idag, han gäspar djupt sittandes på toalocket och säger ”Nä, du verkar ju inte direkt ha så ont!” Behöver jag säga hur jag reagerade på detta?
I efterhand förstår jag ju att han såklart inte kunde veta, och eftersom värkarna avtog i duschen såg han ju inte heller hur ont jag hade haft.
Hur som helst, värkarna avtar nästan helt i duschen och både jag och C passar på att vila någon timma eller 2 tills jag vaknar av värkar igen.
Nu är det värkarbete några timmar hemma, det gör riktigt ont men ändå så pass att jag kan andas igenom värkarna, jag vill vara hemma så länge som möjligt för att inte behöva bli besviken eller hemskickad av sjukhuset.
Till slut kommer de tätare och jag känner att om jag ska orka en bilresa till sjukhuset är det dags att åka.
Jag har under morgonen vart i kontakt med förlossningen som säger att jag ska vara hemma så länge jag känner att jag kan, men när jag känner att jag behöver hjälp med smärtlindring så ska jag komma in.
Jag har provat TENS apparaten hemma och den kände jag inte ens av, kan i efterhand inte ens förstå hur i all världen den skulle hjälpa någon med den graden smärta?

Vi packar in oss i bilen och åker till sjukhuset.
Vi möter mamma utanför som har vart ute med Dino på en promenad, vi kramas och säger att vi hör av oss senare.
Under resan som bara tar 5 minuter hinner jag få en värk vid trafikljusen vid Klara, nästa värk kommer när C släpper av mig vid entrén för att parkera bilen och ytterligare en när vi precis kommit upp på avdelningen och blir mottagna. Vid det här laget är jag lättad över att vi är där, så när värken kommer framför dem sprutar mina tårar rakt ut vid första sköterska. Jag får beröm för mitt sätt att andas och jag blir stolt och känner mig som världens bästa förstföderska… lite visste jag då…

Allt är en dimma från här

Resten är för mig en dimma så det skriver jag egentligen mest efter förlossningsjournalen och efter vad jag fått återberättat av mamma och C.

13.25
Barnmorskan kommer in och sätter CTG på magen och pratar med mig om smärtlindring.
Jag säger att jag gärna provar icke farmakologisk smärtlindring i första hand förutom lustgas som jag kan tänka mig från start.
Jag har hanterbara sammandragningar med 5 min intervall enligt journalen.
Hon är inte helt nöjd med bebisens hjärtrytm och frågar när jag åt senast.
När jag svarar att det var runt 06 blir hon lite sur och säger att bebisen är trött och att jag behöver fylla på med mat och socker om bebis ska orka med en förlossning.
Hon skickar iväg C för att hämta saft till mig och han kommer tillbaka med svag saft som är det absolut enda jag gillar, det duger inte åt henne och hon manar iväg honom för att blanda starkare saft.
Hon sätter infart och tar bastester, jag tror också att jag får antibiotika här någonstans. Man får det när det går längre än 18h från vattenavgång tills att bebis är ute p.g.a. infektionsrisken.

Här någonstans kommer barnmorskan in och säger att min mamma står utanför, jag och C hade bestämt oss för att vara bara vi under förlossningen, men jag sa att det var OK att hon kom in. C behövde ändå gå iväg och köpa smörgåsar till mig och lunch till sig själv, och lite sällskap under tiden kunde ju inte skada.

14.20
Byte av barnmorska. Nu undersöks jag och får reda på att jag är 4cm öppen och att bebisen är fixerad, jag är så glad över att jag är öppen en del och har gjort mycket av arbetet hemma eftersom jag var orolig att bli hemskickad. Jag frågar om jag blir kvar och dom svarar att det blir jag, så får jag svida om till sjukhusrocken och de fina nättrosorna.
Nu tas det också hål på hinnorna, mitt vatten hade sipprat genom något hål i hinnorna, men när bebisen fixerade sig så la hon sig för hinnorna så vi fick ta hål på dem och ut forsade fostervattnet.

Jag orkar inte mer, vart fan är dom?

16.30
Här är jag helt färdig och smärtan går inte att sätta ord på.
Jag skriker att jag kommer att dö och den enda smärtlindringen jag fått hittills är lustgas som jag upplever inte tar bort smärtan utan endast gör mig så hög att jag inte kan bry mig om att jag har ont.
Jag har vid 2 tillfällen tagit så mycket lustgas att jag dåsat iväg med öppen mun och ett stort piiiiiiip i huvudet. Jag orkar inge mer. Jag har inte sovit på 30h och haft värkar i 15h av dem.  Det finns inte en chans att andas igenom någon smärta, jag ligger bara och vrider mig i smärta och skriker in i lustgasen som är fastklistrad i min hand och jag får knappt någon vila mellan värkarna.
C ringer på klockan.
Någonstans här tror jag att de sätter en elektrod i bebisens huvud för att mäta hjärtrytm, när jag vrider mig åker remmen runt och tappar bort hjärtat hela tiden.
”Ni tar ut henne eller hjälper mig nu, det går inget mer, jag dör!!!”
De ska ringa på narkosläkaren för en EDA.
VART FAN ÄR DOM!? Det tar för länge. 1 minut till är för länge.
De som känner mig vet att jag under några omständigheter inte ber om hjälp inte ens av min sambo eller mamma, och när jag väl gör det då är det för att jag behöver hjälp ordentligt.
Jag väntade in i sista sekund, och jag skojar inte.
Jag trodde att jag skulle dö med min dotter i magen, det fanns ingen kraft kvar att få ut henne och smärtan var outhärdlig. Jag ryter åt C att ringa igen. De kommer in och informerar mig om att det vart två stora olyckor och narkosläkarna har otroligt hög arbetsbelastning, de beklagar och säger att rädda liv just nu går först. Jag minns att jag vill säga att fattar ni inte att jag OCKSÅ DÖR? Innerst inne visste jag att så inte var fallet och jag lät det vara. De ska ringa igen och se om de kan snabba på det minsta, det sista jag säger i lustgasens ära innan de lämnar rummet är ”Säg att de tar cykeln!”
Det tar evigheter och ingen kommer. Jag ryter åt C flera gånger och frågar om det har tappat bort cykelnyckeln eller VAFAN det är frågan om, ska de låta mig ligga här och dö?

Mamma lämnar förlossningen efter att ha fått en avsnäsning av mig när hon skulle hjälpa mig andas genom en värk.

17.20
50 minuter som i min värld kändes som tre timmar, men narkosläkaren kliver äntligen in genom dörren som Jesus själv.
Jag som på största allvar kände att det inte gick mer, kände mig som att jag skulle bli frälst från döden.

Jag får en ofantlig panikångestattack av lycka, äntligen kommer någon och räddar mig!!! Jag hyperventilerar, gråter och flaxar med armarna av lycka.
Vid det här laget är jag så pass utpumpad på energi att jag inte haft ögonen öppna på säkert en timma, det fanns inte kraft till att titta.
Jag ser inte narkosläkaren utan i dimman hör jag att hon kommer, jag pekar på min rygg och storgråter och känner innerst inne att snälla hjälp mig, du måste hjälpa mig nu!
Åter igen tar det tid, det känns som 20minuter men säkerligen var det bara 5.
De förbereder verktyg, det är det som tar tid. Jag hör bara slammer och vet att jag tänker att vad gör ni? Ska ni låta mig dö medan ni kallpratar? Hjälp    mig    NU!
Jag försöker följa narkosläkarens instruktioner så gott det går, kutar rygg och försöker ligga still.
Det knakar och brakar och blir kallt när hon sätter EDAN och säger efter ett tag att det är klart, men att det tar några värkar innan den tar. Jag tänker ”Vad är det ni inte fattar? Jag har inte några till värkar på mig, fattar ni inte att det här inte går!?”
Hon säger att jag har tight mellan kotorna och att hon inte är helt nöjd, vi får ringa igen om den inte tar. Jag känner bara uppgivenhet. Jag har inte ens energi kvar att säga hur jag känner.

”Jag ska tala om en sak för dig, du orkar. På ett eller annat sätt, så orkar du tills det här barnet är ute.”

18.20
Jag är helt väck. Jag tar värkarna liggande, blundandes med lustgas, skriker in i masken och ålar mig av smärta. De kommer in och tittar till mig och konstaterar att EDAn inte verkar hjälpa nåt vidare. De ska ringa narkosläkaren igen. Här någonstans säger jag till Anne som förlöste mig att jag inte orkar mer. Hon böjer sig ned och säger ”Jag ska tala om en sak för dig, du orkar. På ett eller annat sätt, så orkar du tills det här barnet är ute.”
Jag är som en späd fågelunge, C matar mig med små bitar kexchoklad som jag tuggar med slutna ögon och öppnar munnen för mer. Han tappar sista biten på golvet men det skiter jag i. Jag behöver all energi jag kan få.
Mina värkar börjar smått blandas med krystvärkar om vartannat.
Krystvärkarna känns som att spy galla och är helt vansinnigt kraftfulla, något av det absolut häftigaste jag vart med om, mitt i allt detta!
Vid min första krystvärk viks jag dubbel och skriker som en djungelkvinna från avgrunden av min kropp, den är så kraftfull att jag blir lila i ansiktet och ådrorna i ansiktet spränger.
C tror att jag ska dö, jag kan ju inte heller prata och förklara. Han ringer på klockan och frågar panikslaget vad som händer. En rödhårig sköterska vi inte tyckte om kommer in, drar ned nättrosorna, daskar mig på rumpan, förklarar för C att det är krystvärkar och säger ”Dä ä att ett tag te kvar!”
I efterhand har C berättat hur handfallen han kände sig, han trodde att jag skulle dö av syrebrist och att barnet skulle flyga ut när som helst och han skulle behöva ta emot det. Han hade ju aldrig gjort detta innan han heller.

Vääääääärdigheeeteen vart ääär duuu?

19.00
Dags för en undersökning. Jag är som en valross och värdigheten har sedan länge vart som bortblåst. Jag tror inte jag hjälper till det minsta med att flytta på mig. Jag ligger som en säck potatis och låter dem göra sitt.
Jag är 8cm öppen och hon har roterat i rätt läge, under undersökningen krystar jag upp mig till 10cm!

Jag krystar om vartannat under undersökningen.
Här kommer narkosläkaren in och ska sätta om min EDA, men det är ingen idé, för här ska födas barn!

De rullar in brickor och slamrar omkring, sätter på sig förkläden och grejar.
Här känns allt bra, krystvärkarna är fantastiska och jag känner för varje krafttag hur huvudet rör sig längre och längre ned i min kropp. Det bränner, men det går inte att jämföra med öppningsfasen från 4-10cm.
Krystningarna är en dans på rosor i jämförelse och jag är laddad, det är som att en superkraft kickar in när jag känner hur hon långsamt gör sig redo för att äntra världen och min kropp är GRYM!

C skulle inte titta i de nedre regionerna, det hade han bestämt.
Men när barnmorskan säger att hon ser en lock titta fram kan han inte hålla sig.
Han tittar ned och börjar studsa som ett barn, han upprepar ”Herregud, oh shit, herregud!”
Jag frågar om jag får känna och det får jag.
Jag känner en liten del av hennes hjässa med hår på, kroppen fylls av något obeskrivligt och jag säger bara ”Älskling.”
Det är dags för en till krystvärk och jag påpekar att jag inte vill spricka, Anne säger lugnt. ”Då lyssnar du på mig och gör exakt som jag säger” Jag ska andas igenom nästa krystvärk, jag gör så gott jag bara kan men orkar bara hålla emot halva värken och sedan trycker kroppen på.
Nästa värk kommer tätt, Anne säger att lilla vän, du får vänta lite till så munnen är ute innan du kan skrika. Då fattar jag att snart är hon här. C säger fortfarande ”Shit, oh shit, herregud” i ett tonläge som ett barn på julafton.

ÄNTLIGEN, fick vi träffa dig!

20.23
Ut kom du, med ett enda svosch.
Det var dig vi väntade på hela tiden.

Jag födde på sidan och rullade över på rygg och fick upp dig på magen, navelsträngen var lite kort så du nådde inte helt upp för att ligga på mitt bröst.
Jag såg dig inte, jag var trött och låg och skumpade dig upp och ned medan C pratade med dig tills jag orkade lyfta huvudet och titta ned. Så självklar och så märkligt på samma gång. Vi har väntat så för att se vem du är, och nu är du här!

Jag får en spruta i låret och C klipper navelsträngen.
Moderkakan kommer ut här någonstans, intakt med hinnor.
Vi tittar på den och fotar den.
Jag blir sydd några få stygn på två ställen, bristning grad 2.

Jag går upp och duschar, vi får den berömda fikabrickan, får sätta en rosa knappnål på tavlan och blir skickade till avd. 14 där vi blir kvar i 3dygn pga. långdragen vattenavgång.
Men tiden efter och avd. 14 är en annan historia!

APGAR [Hudfärg, puls, grimas/reflex, aktivitet, andning]
10/10/10 vid båda tillfällen (1 och 5min)

Förlossning enl. Bologna 5p [0-5]

Total tid sedan vattenavgång ca 45h
Total tid med värkarbete ca 19h 23min

Grav.v 39+3

❤ Mila Clara Pettersson Campaña ❤

”Gör det fan inte, det är inte värt det!”

Jag upplevde min förlossning riktigt jobbig, jag hade många förväntningar och dom raserades en efter en. Jag var för stolt för att ta hjälp och ville klara det utan smärtlindring, vi kände oss lämnade av personalen och jag kommer ihåg väldigt lite av förlossningen helt enkelt för att jag var helt jävla slut. Dagarna efter skämdes jag inte över att säga till våra besökare ”Gör det fan inte, det är inte värt det!” Häftigt nog så glömmer man fort, och ganska exakt tre år senare så låg jag där igen, men denna gången med en riktigt bra förlossning bakom mig. Mer om den senare. Pöss på er som orkade läsa hela vägen hit!