Heeeeeeeej!
Jag tycker otvivelaktigt att det svåraste med att blogga är att börja texten.
Måste jag verkligen skriva hej varje inlägg?
Kanske ska ha någon slags signaturhälsning? Hallilååja, tjabba, yo, tjing tjing, tjenixen.
Haha näää, jag får lämna det åt senare.
Helgen är äntligen här… är vad jag tänkte skriva, men faktum är att när man är mammaledig så spelar det ju sällan någon roll vilken dag det egentligen är, inte heller om man faktiskt vet vilken dag det är, vilket barn som har vems strumpor på sig eller hur många koppar kaffe man faktiskt har druckit idag.
Hur som helst, denna helg har jag koll på eftersom jag ska ta med mig båda kidsen och hoppa in på barnmässan här i Karlstad en sväng. Nej men vem lurar jag, alla vet att det där med hoppa in en sväng de facto kommer bli kånka in på barn efter en förmiddags tjatande om diverse saker först, för att sedan komma ut TIMMAR senare -ruinerad och trött som ett as.
Jag hoppas på att hinna säga hej till Vivi (som driver mammasanningar) som har en monter där och som också ska livepodda under lördagen.
Och på tal om barnmässan, när man ska iväg någonstans och vara representativ kan det vara trevligt att duscha och med två små är det oftast inte ett alternativ att göra det samma dag som man ska iväg p.g.a. då kommer man inte iväg för ens det är dags att lägga huvudet på kudden i alla fall.
Så, jag tog mig en dusch idag och kom att tänka på en sak som jag vill lyfta här.
! Varning för generaliserande !
Är det bara jag som upplever att pappor över lag tar sig en större frihet till att fortsätta livet som det var innan barn?
Vill min sambo ta sig en dusch så säger han 9/10 ggr ”Ja tar en dusch ja” utan någon egentlig eftertanke.
Behöver jag duscha tänker jag oftast över hur situationen hemma ser ut just nu innan jag kanske frågar ”Jag skulle behöva ta en dusch, håller du koll på barnen en liten stund? Jag ska inte dryga mig!”
Jag kan dessutom nästan garantera er att han står där i duschen och löddrar sig i godan ro och kanske sjunger en trudelutt om han får feeling.
Vad händer i min duschkabin?
Jo, öronen utformas till några slags paraboler och hjärnverksamheten tycks inte ha något stop.
”Undrar om han har koll så hon inte stoppar fingrarna i eluttaget nu, när kissade egentligen Mila sist hoppas hon säger till, NEJVADHÄNDER nu kvävs hon hehe nä ok det var bara högfärdshosta men låter han dem kolla på barnkanalen nu jag har ju sagt att…..”
Varför är det så att vi mammor anpassar våra behov i större utsträckning än papporna?
Jag som ammat mina barn under en längre tid tror att det kan vara en av anledningarna hemma hos oss, ammar mamman är det ofta av stor vikt att man anpassar sig efter barnets behov av mat och den första tiden blir då den stora förändringen av vardagen för mamman. Sen tror jag att det som bara trillar på av bara farten.
”Fast det där ligger ju hos dig, tror du jag skulle neka dig en dusch om du bara skulle säga att du ska ta en?”
Så sa min sambo när jag kom ur duschen och hade reflekterat över just detta, och det är ju helt sant.
Är det såhär hemma hos er också? Upplever ni som gett ersättning annorlunda? Hur gör ni för att bryta mönstret?
Se gärna det här som en liten uppmaning till er som läser, som mamma eller som pappa.
Tänk på hur ni har det där hemma, tar ni er samma rätt till egentid/fritid?
Om inte, för en dialog med er partner om saken, och börja jobba på det! ❤
Exakt så hos oss också! Vet inte vad det beror på, kommer du på det så let me know 😊
(Jag ammande i tre månader och gick sedan över till ersättning.)
Ja men du ser! Jag kan inte riktigt förstå vad det kan bero på, lovar att höra av mig om jag kommer på 😁
Nja det ser inte ut så hemma hos oss. Vi har en dotter (som blir 1 år om 2 v). Jag säger (precis som min man) ”jag tänkte ta en dusch”. Sen kanske jag tänker lite mer på tillfället när jag gör det om jag ska tvätta håret samtidigt för då vet jag att det tar en stund framför allt efter duschen med att torka/platta. Jag ammade bara första månaderna men hon fick ersättning direkt också. Kanske har det nåt samband, men det är sällan barnen svälter ihjäl under en normallång (5-10 min) dusch tänker jag 😊 så jag tror man får jobba med sig själv, att våga ta lite mer egentid till duschar och toabesök eller annat sånt som faktiskt är rätt basic att man har rätt till, även som småbarnsmamma! 😅
Så skönt att ni har det så jämnlikt! Det är absolut något att jobba på hos sig själv, lite som min sambo också poängterade! Och du har rätt, barnet svälter ju inte under den tiden man tat en dusch, mina barn har dock nästan bara tröstats av bröstet första året så det kanske gör att man blir lite extra hönsig 😁 Tack för att du delade med dig!
Även om jag inte har det så, tror jag det är väldigt många som känner igen sig i det du skriver. Hoppas du hittar ett bra sätt så du får känna att du kan göra saker i lugn och ro 😁
Ja det tror jag också! Det är bara att jobba på <3
Jag var precis som dig och skulle alltid ”tajma in” bla. dusch när det passade bäst med barn och allt annat. Jag bestämde mig en dag för att hemmet kommer inte rasera och barnen kommer inte dö om jag går in och duschar nu. Och dom där öronparabolerna har faktiskt slutat snappa upp allting sen jag började slappna av mer 🙂 Det tog lite tid men det var det värt!
Jag var så med första barnet men efter andra säger jag precis likadant som han gör. Jag tror det sitter mer i huvudet på mammor att ”gå ifrån” något vi får lära oss bli bättre på! 🕺🏼
Exakt, jag ska jobba på den!