YRSA

Jag tänkte jag skulle slänga upp ett litet inlägg med bilder på vårt nya kök om det är någon som är intresserad av att se vad det är vi pysslat med senaste… vad som känns som en livslängd!

Såhär det ser alltså ut i dagsläget och det blev ett enormt lyft för hela huset med både köket och det nya golvet! Men också lite pill kvar innan det är klart.

Hej på er!

Här ekar det verkligen tomt men det har sina anledningar, livet är fortfarande kaos hos oss och det är fullt upp med att hålla huvudet över ytan under renoveringen.
Köket börjar i alla fall ta form och på onsdag kommer de sista vitvarorna, då är det bara fläkt som fattas så är allt helt klart sen, puuuh!

Amningsretreat

Min sambo har jobbat en hel del senaste månaden och för ett tag sedan bestämde vi att nästa gång han skulle vara ledig en längre period var det dags att sluta amma.
Det känns SKITjobbigt rent ut sagt, jag hade gärna ammat dagtid en stund till men…
Jag håller på att förlora vettet av att inte få sova ordentligt (på riktigt)!
Jag kan verkligen komma på mig själv med att tänka helskumma saker, jag tappar bort både saker och viktiga tider. Det är helt enkelt dags för mig att få sova innan jag tappar det helt, och då är lösningen för oss att sluta amma helt.
Jag slutade nattamma för ett tag sen men när vi rev ut köket och inte kunde laga mat var det väldigt svårt att få i Molly det hon behövde under dagarna så amningen föll tillbaka igen.

När jag slutade amma Mila var det inget alternativ för mig att vara ifrån henne, till slut en kväll vände hon bara ryggen till vid nattning och så slutade vi amma.
Så lätt har vi det inte med Miss Molly Tutt Pettersson så vi bestämde kort och gott att Carlos skulle ta barnen och åka till sina föräldrar i två nätter.

Separationsångest

Det känns faktiskt fruktansvärt jobbigt att sluta amma. Det är en form av separation för mig som är svår att sätta ord på. Jag tror det handlar delvis om att det vart så mycket mamma&Molly, nu kommer hon inte vara lika beroende av mig vilket egentligen är skönt men en ovan tanke.
Det känns också jobbigt att jag inte vet om vi kommer vilja ha fler barn, att detta kanske är mitt sista barn som jag får äran att amma.
Det är verkligen en period i livet som tar slut och det känns jobbigt men nödvändigt.

”VA? Så du ska vara själv? Hemma? i TVÅ dagar???”

Min granne tyckte det var lika sjukt som jag att jag skulle vara hemma helt själv, jag vet inte när det hände sist.
Hur som helst har jag fått massa måsten gjorda idag som hade tagit flera dagar med barnen, imorgon ska jag försöka lägga alla måsten på hyllan och göra något för min skull.

Vem är jag?

Jag har verkligen ingen aning om vad man ens gör när man lever själv längre. Efter att barnen och Carlos åkt la jag mig länge på sängen och bara funderade. Vad gör man när man inte behöver passa upp på två minimänniskor, langa mat, hjälpa på toa, tjata, byta blöjor och städar upp spåren av leksaker? Jag har ingen aning.
Någon tyckte jag skulle gå på bio, det hade jag typ glömt bort att det finns.
Funderar på att åka och ta in på relax… Vi får se vad jag hittar på imorgon.
Jag har i vart fall fått uppdatering om att det går bra på bortaplan vilket är huvudsaken, hon var lite ledsen vid läggning men det var vi såklart beredda på!

Jag ska verkligen försöka uppdatera lite oftare framöver, det var ju verkligen inte meningen att det skulle bli såhär sällan men livet får ju gå först. Allt annat vore lite tokigt!

Hej!

Jag hade ju tänkt att skriva ihop ett lite längre inlägg men verkligheten har verkligen satt stopp för det mesta som jag har tänkt just nu.
Köksrenoveringen börjar se sitt slut och om en vecka hoppas jag att vi har ett funktionsdugligt kök, det kommer nog fattas en fläkt en stund till bara eftersom vi stött på problem med den.

Vad som är kvar i köket just nu:

• Köpa en blandare (jag har sett en på nätet jag ska beställa, gör nog det nu när jag tänker efter)
• Köpa alla handtag
• Köpa lådinredning
• Sätta sparksockel och ventiler
• Måla väggen
• Köpa ugn, micro och diskmaskin (vi lämnade tillbaka Ikeas igår) och installera dessa
• Foga
• Sätta upp stänkskydden
• Lämna in lucka på fräsning
• Försöka växla av takstol på vinden, beställa och montera fläkt
• Hitta och köpa en täcksida som passar där vi vill ha den eftersom Ikea inte kunde leverera utan skarv
• Fixa alla elkontakter (elektriker)
• Ta hit rörmokare som fixar det sista

Herregud, när jag skrev ut allt detta insåg jag att det var en hel del kvar ändå…
Men det blir bra i alla fall!
Vi har ju vattenskadan i badrummet att ta tag i också och jag jagar försäkringsbolag dagarna i ända.

Förskolestart och bajs

Vi har fått placeringsbesked för Molly som ska börja förskolan till hösten och vi fick plats på samma förskola och avdelning som Mila, det har känts jättebra och tryggt och nästan lite förväntansfullt denna gång -tills i förrgår!
Vi får ett kort och klumpigt mail om att de strukturerar om hela verksamheten och barnen ska inte gå på samma avdelning, Molly ska alltså börja på en avd. där vi inte känner pedagogerna alls egentligen.
Känslan gick väldigt snabbt från förväntansfull till total botten, det ligger andra saker bakom detta som jag inte vill skriva ut men det känns verkligen S K I T!

Så utöver renovering av hela köket, vattenskadat badrum, jagande av försäkringsbolag och livet i allmänhet så håller vi föräldrar också på att titta på denna omstrukturering och om vi kan påverka på något vis.

Mamma är upptagen

Jag känner mig verkligen som en stor stressbomb just nu, tankarna är precis överallt och ingenstans. Jag ringer, för kostnadsprotokoll, dubbel- eller trippelbokar mig på saker, glömmer bort viktiga saker (som både Milas 4års kontroll och Mollys 1års kontroll, jepp, jag glömde båda).

”Mamma är upptagen” är standardfrasen så fort Mila börjar uttala ”Maamm…”

Behöver jag säga att jag längtar tills detta är över?
Jag som skulle njuta av sista månaderna av mammaledigheten. Vad hände?

Hej på er.

Jag är så himla glad att ni hittar hit och läser.

Efter mitt förra inlägg har jag (ÄNTLIGEN) fått lite feedback från er som tittar in, det var kanske inte det roligaste ämnet men jag är väldigt glad över att ni delar med er till mig. Det är viktigt att belysa att vi inte är ensamma om det som är jobbigt med föräldraskapet!

Jag tänkte dela med mig av några kommentarer till er för att ytterligare påvisa hur många vi (tyvärr) faktiskt är.

Jag älskar att man kan vara så trött på att laga brandbilar och så trött på att vara vuxen, fullt legitima saker att vara trött på ändå. Och till dig som undrar hur vi ska kunna återhämta oss och vila? Jag har verkligen ingen jävla aning för mina barn tar då inte bara en paus helt plötsligt en dag.

De basala behoven

Om man kollar på olika psykologiska teorier om vilka behov människan har så är ofta de kroppsliga behoven absolut först på listan, är inte de uppfyllda finns det inte många andra saker som spelar någon roll. Exempel på dessa behov som enligt mina erfarenheter påverkas kraftigt när man har små barn är dessa:

1. Mat – det finns nog inte många mammor där ute som kan säga att det är helt lätt att få i sig mat i lugn och ro eller egentligen öht när man har små barn?
2. Sex – ja, jag är skitsugen på att ligga 4 dagar i veckan när jag knappt vet vad jag heter p.g.a. ser till alla andras behov före mina egna
3. Sova – hahahaha men snälla när gjorde jag det ordentligt sist? 2013?

Det kanske inte är så konstigt att vi inte orkar?

Ser man till det ovan så är det kanske inte så konstigt att man faktiskt inte fungerar som människa och att man inte ORKAR vara både mamma och Yrsa, för att de primära behoven av sömn, mat och fysisk hälsa överlag egentligen inte är uppfyllda alls.

Med det sagt vill jag ge er som delar med sig till mig en STOR KRAM och säga att vi inte ska vara så hårda mot oss själva, jag är tyvärr det mot mig själv också och det dåliga samvetet över hur man kan känner är konstant… men jag tänker att vi får jobba på det ihop, är ni med mig?

❤ Det är inte konstigt att vi ibland mår som vi mår, och vi är inte ensamma ❤

Om några dagar tänkte jag dela med mig av något ytterligare ofiltrerat och väldigt skambelagtför mig som jag tror många kommer känna igen sig i, och lite längre fram tänkte jag köra en liten tävling på min instagram. yrsajohanna heter jag där om ni vill hänga med.

Hej!

Som ni vet har det varit ganska mycket i mitt liv i det senaste, jag försöker verkligen hålla mig positiv men på insidan rasar en bit av mig för varje natt jag inte får sova, för varje gång jag tappar tålamodet i onödan och för att vi bor i ett totalt kaos. Jag är i stort behov av ordning och reda och saker utanför min box tar precis all energi jag har, jag letar ihjäl mig på riskakor att sticka till barnen, solhattar att trycka på eller bara en sån sak som rena trosor till mig själv.

När var jag själv sist?

Som jag skrev i tidigare inlägg tycker jag egentligen att det är ganska kul med projekt hemma, jag tycker om att lära mig, göra och se resultat. Hade jag haft mig själv att ta hänsyn till törs jag lova att det hade vart ett organiserat kaos här hemma där saker ändå hade haft sin plats men det går ju inte när vi är en hel familj som också måste leva här samtidigt.
Jag känner mig verkligen innerligt slut, och trött som människa. Jag kan inte komma på sist jag var helt själv utan att springa ett ärende eller göra ett måste. Jag tror att det kan ha vart under graviditeten med Molly för säkert 1,5 år sedan.

Jag vill bara vara Yrsa

Jag älskar mina barn över precis allt på denna jord som jag kan komma på och jag skulle göra allt i min makt för de två. Men just nu är jag faktiskt trött på att vara mamma.
Jag vill vara hemma och pyssla ostört och rensa ogräs i timmar, jag vill kunna sätta mig i bilen och åka vart jag vill hur länge jag vill, jag vill kunna bajsa ifred utan att någon bankar på dörren eller slår sig utanför, jag vill städa min egen skit och inte alla andras, jag vill ta en cider på en uteservering längs älven, jag vill lysa av energi och positivitet, jag vill sova, jag vill andas, jag vill kunna vara tyst en längre stund, tänka klart en tanke och ha min kropp ifred. Jag vill bara vara Yrsa en stund, och inte bara mamma!

Jag är trött på att tjata, jag är trött på att tappa tålamodet, jag är trött på att servera sjuttio måltider om dagen, jag är trött på att bära, jag är trött på att det aldrig är helt tyst, jag är trött på att bli dragen i kläderna och kladdad i ansiktet och dragen i håret, jag är trött på att känna att saker är jobbiga, jag är trött på hur lång tid allt tar, jag är trött på allt jag inte kan påverka och kontrollera, jag är trött på att ha dåligt samvete. Jag är trött på att vara trött!

En biroll, tack.

Jag skulle ALDRIG önska bort mina barn, men jag önskar att jag ibland bara kunde få ha en biroll i vår familj och ta del av det som är kul och ge bort resten till någon annan. Att inte behöva vara den som roddar, matar, tar nätter och står stark mot alla prövningar.

Gå och sov lite älskling, jag tar det här en stund

Är en mening som jag såklart uppskattar men den gör mig samtidigt arg.
Att jag sover en stund kanske löser situationen att jag är trött just i denna stund.
Men vad jag egentligen behöver är att åka på ett tyst jävla retreat där ingen får prata i en månad, det är på den nivån. Jag är slut som människa, det tar inte 30 minuters sömn bort.

Jag är inte ensam, det vet jag.

Visst är vi väl fler som ibland känner att rollen som mamma är övermäktig?
Jag förstår hur det kan kännas för en del att läsa det här som kanske har en önskan om fler barn, eller ett barn över huvud taget. Det finns kanske ni som är ensamstående och aldrig får avlastning någonsin. Jag vet att det finns livssituationer som är fruktansvärt mycket mer påfrestande än min men det tar tyvärr inte bort mina känslor, som jag faktiskt är fullt berättigad till att känna. Jag har också full respekt för er som älskar varje sekund av att vara mamma och aldrig känner såhär, vi människor är olika och har olika behov.
Jag vet också att det kan skapa konflikt att skriva ut vad som inte är rosaskimrande, men det är också viktigt. Jag tror i alla fall att vi är fler som kan känna såhär i perioder och kanske är du som läser i samma sinnesstämning som mig just nu? Jag hade önskat att jag kunde läsa ett inlägg där en mamma är ärlig kring sin situation för att känna mig mindre ensam.

Tack om ni läste om mitt gnäll ända hit och dela gärna med er här eller privat på instagram där jag heter ”yrsajohanna” om era erfarenheter.

Vad gör ni när livet känns såhär? Hur gör ni för att undvika att bränna ut er energi på vardagen? Känner ni aldrig såhär?

Hej bloggish!

Sist jag delade med mig av vår vardag skrev jag ju att vi hade upptäckt en vattenskada utanför vår toalett och att det skulle komma en besiktningsman, jag bad er hålla tummarna men det måste ni ha skitit blankt i för det gick ju käpprätt åt pipen!

Domen blev att vi inte borde duscha där inne, och att vi behöver riva ut hela badrummet. Vår försäkring täcker en del men långt ifrån allt.

Vi står alltså HELT utan kök (i ca två veckor till så en månad totti) och utan badrum… Med två små barn, sätt er in i den situationen ett tag med kiss, bajs, kladd, hunger, stök, gråt… Det är långt ifrån kul!

Retroaktivt kaffe

Det finns massvis av saker att ta tag i hemma men när min sambo skulle åka och jobba i dagarna 4 och Mollys 1års dag låg runt knuten så tog jag barnen och flydde fältet hem till mamma på landet. Det blev en ganska avkopplande helg ändå där vi firade Molly lite smått, duschade, drack retroaktivt kaffe, och åt mat som sig bör när man inte haft kök på flera veckor.

Smash the cake

Innan vi åkte iväg åkte jag och barnen och handlade ingredienser till en egen tårta till Molly, egentligen skulle jag handla rekvisita redan för månader sedan till en smash the cake fotografering men tiden går ju snabbare än man hinner förstå och plötsligt var det imorgon hon skulle fylla ett. Jag fick helt enkelt ta saker jag hade hemma och det fick bli som det blev.

Alladin håller andan

Jag hade köpt teaterbiljetter till mig och Mila och samma sak som med fotograferingen blev det här, jag hade tappat fattningen om tiden och insåg att det var denna helg vi skulle gå först när jag redan kommit till mamma som bor 45min från stan ut på landet.

Det föll sig ändå ganska bra för vi åkte till stan jag barnen och mamma på söndagen, mamma hängde med Molly någon timma och jag och Mila fick egentid på teatern.

Det var verkligen SÅ himla mysigt att få lite tid med min stora tjej, Mila är väldigt försiktig av sig och tyckte hela grejen med teater var skräckblandad förtjusning. Hon höll mig hårt i handen hela timman varvat med att sitta i mitt knä när de kom för nära på scen. Klubban hon fick innan föreställningen var i princip orörd en timma senare, den hade hon inte haft tid med. Vi har bokat biljetter till 2 andra föreställningar i sommar. Jag är uppvuxen med teater och tycker det är kul att ta med barnen på det också.

Kommande veckor

Kommande veckor måste vi jaga försäkringsbolag angående badrummet, vi måste fortsätta med köket som är långt ifrån färdigt, vi har inte ens hunnit beställa alla saker till det. Vi måste riva badrum och planera ett nytt. Jag orkar inte ens tänka på allt vi måste just nu.Det som känns tråkigt är att jag egentligen som person ser såna här utmaningar som kul (om man bortser från den ekonomiska smällen) jag hade gärna strosat runt, spikat, planerat och pinterestat hela dagarna men vi har två barn som inte tycker det är speciellt kul alls. Varje liten sak just nu är ett stort projekt som kräver lika mycket planering som verkställande att få ihop, att åka och köpa en kompletterande spik kan ta mellan 30min-3h med barnen.
Jag är inne på sista månaderna av mammaledigheten som jag planerat att njuta av men det känns just nu TOTALT jävla omöjligt.

Jag hoppas jag kan kika in här med en något positivare inställning snart!

HEJ! Idag för E T T år sedan kom min minsta Molly till världen, om någon vet vart det året tog vägen. Holla at me!

Här kommer min andra förlossningsberättelse och lite om Mollys småtuffa start i livet.

Natten till 23/4 2018

Jag vaknar klockan 03.16 av molvärk och att det rinner något mellan skinkorna i sängen, går upp på toa och har svårt att somna om efter det, redan här tänker jag att det kanske är något på gång eftersom min förlossning med Mila började på ungefär detta vis.
06 vaknar jag till igen av samma sak och har då papper bredvid sängen som jag torkar mig på och det kommer lite slem.
10 vaknar jag ytterligare en gång av en ordentlig för värk och får springa på toaletten och tömma tarmarna. När vi gått upp för dagen tänker vi att det nog kommer dra igång inom det närmsta och ringer Carlos föräldrar så de får hämta Mila så vi slipper stressa iväg henne om det sätter fart, jag packar hennes saker och de hämtar henne.  Jag står i fönstret och gråter floder när jag vinkar av min lilla tjej för vad jag tror är sista gången som det bara är vi.

Under dagen drar vi ned persiennerna och slötittar på TV, vilar och äter okontrollerat. Jag är besatt av tanken på att vara utvilad och påfylld med energi denna förlossning.
Carlos frågar flera gånger i timmen ”känner du nåt?”
Molvärken är dock som bortblåst men det rinner någon slags vätska ur mig.

Natten till 24/4 2018

Samma visa, molvärkarna kommer med natten och det sipprar fortsatt något ur mig.
Med dagen försvinner molvärken och vi fortsätter dagen i samma anda som den 23e med vila, TV och mat.
Jag ringer in till förlossningen ändå p.g.a.. att det sipprar ur mig och tänker att jag kanske kan få en konstaterad vattenavgång, fick prata med en ganska trött barnmorska som tyckte vi kunde åka in till spec. mödravården om vi ville men att vi skulle vara förberedda på lång väntetid.
Äter frukost och åker in ändå och får komma in på en gynundersökning väldigt snabbt.
Dom tror inte att det är en vattenavgång och kan se att slemproppen är på väg att lösa upp sig och komma ut ”det är nog inte allt för länge kvar i alla fall.”

25/4 2018

Jag vaknar och känner att nä, nu ger vi upp tanken på att det är en förlossning på G, det kan ju vara 3 veckor kvar lika gärna och vi saknade Mila något så kopiöst.
Vi bestämmer oss för att åka och hämta hem henne.
Vi blir kvar hos Carlos föräldrar hela dagen och myser med Mila, äter och jag går och lägger mig och somnar några timmar på kvällskvisten. Det sipprar fortfarande ur mig men inget mer än så.
Vi åker hemåt och hinner köra i 10 minuter innan jag känner att det rinner till ordentligt i trosorna.
Carlos får köra åt sidan och jag försöker se vad som kommit ut men lyckas inte så bra i bilen.
Jag ringer in till förlossningen igen och berättar läget och säger att jag har bindan på mig och ändå ville komma på kontroll (jag var orolig för bebisen om det var så att det var fostervatten som kom).

Vi åker in till förlossningen med Mila och hon och Carlos får vänta utanför när jag blir undersökt.
Dom tror fortsatt inte på vattenavgång och säger att det kan vara slemproppen som löser upp sig eller vattniga flytningar.
Jag tror inte på dem, det känns märkligt att man skulle kunna ha flytningar som rinner längs benen, men med försäkran om att det inte är någon fara för vårt barn så spelar det ju egentligen ingen roll vad det är som kommer. Vi åker hem. Vi nattar Mila och jag går och lägger mig.

23.50 Några timmar efter nattning

Aj, jag får en ordentlig förvärk.
Carlos sitter uppe och gör sitt och jag orkar inte ge honom förhoppningar om något så jag säger inget. Under den närmsta timman får jag 4 värkar som jag behöver andas igenom till slut.
Jag ringer förlossningen och rådgör, tar två Alvedon och barnmorskan på andra sidan luren säger ”Ja såhär kan det ju va några dygn innan det drar igång” jag tänker redan då att ”ha, vi ses snart” men säger ingenting.
Jag vill inte ringa Carlos föräldrar i onödan och vi ligger och väntar på ifall det ska avta eller trappas upp, vi hinner bli osams om hur vi ska lägga upp allt och jag blir riktigt irriterad på att det inte är enbart min vilja som tas i beräkning som vi pratat om innan.
Till slut enas vi om att det är igång och ringer hans föräldrar som ska sätta sig i bilen och komma och hämta Mila, och tur var väl det… andra timman med värkar kommer de tätt och vill inte riktigt ge med sig.
Vi packar i ordning alla saker och Mila blir hämtad, det är jag som väcker henne medan de andra stuvar om bilarna. Hon ville inte vakna till liv men för mig var det viktigt att hon var med på vad som hände så jag försökte få liv i henne och berättade att mamma och pappa skulle till sjukhuset för bebisen skulle komma ut snart och att hon skulle åka med fammo och Vito.
Hon sa bara ”mmm” och hängde över min axel tills Vito tog över, från hennes rum till vardagsrummet hinner jag få en värk som jag får ta med henne i famnen och jag lutandes mot TV-bänken, hon somnade om så fort hon blev satt i bilen.

Klockan är runt 02 och jag har riktigt onda värkar, jag vaggar och andas mig igenom dem.
Här någonstans börjar jag också blöda, jag googlar snabbt och det verkar normalt så jag bryr mig inte mer i det.

02.20 ”det är nog en lång natt för min kära Yrsa”

Jag äter smörgåsar och jordgubbar mellan värkarna som kommer ca var 6e minut.
Carlos tippar på en lång natt och jag kontrar med ”jag tror inte dä ja!”
Värkarna var väldigt intensiva, jag kände en konstant spänning i magen och det kändes att kroppen jobbade intensivt, en helt annan upplevelse än med Mila.
Jag tar mig in i duschen för att se om det lindrar värkarna men ingenting händer, jag tar mig knappt dit eftersom varje steg utlöser en värk.
Väl i duschen får jag vissla på Carlos och säga att han ska förbereda smörgåsar och ställa i ordning för vi måste nog åka när jag är klar.
Jag hade bestämt mig för att ta hjälp så fort som möjligt och med denna intensiteten kände jag att det började bli outhärdligt.
Vi sätter oss i bilen och jag får påminna Carlos flera gånger att köra lugnt eftersom varje gupp utlöser ordentliga värkar.
Med några meter kvar till sjukhuset får han nita för ett rådjur som är på väg ut framför bilen.

03.40 ”släpp da värkjävel”

Vi är framme och går mot porten till förlossningen till ljudet av fågelkvitter.
Jag kan knappt gå och får ta myr steg för magen spänner och värkarna sitter i.

04.00

Jag blir undersökt och är 3-4cm öppen, jag börjar med lustgas och säger att jag vill ha spinalbedövning senare om förloppet går fort framåt.

04.30

Jag ska upp på en medicinboll och guppa men behöver gå och kissa först, här får jag inte vila ”mellan” värkarna, det gör ont precis hela tiden och den lilla sträckan till toaletten blir jag stående på flera ställen för att varje steg utlöser en värk. 

04.45 Akupunktur

Jag får akupunktur, en nål i huvudet och två nålar i ryggen.
Jag vet inte om jag kan påstå att det hjälpte direkt, mina värkar var väldigt intensiva.
Lite senare ska hon även sätta två nålar i magen och jag säger att jag inte törs ställa mig upp men får till slut göra ett försök för att hon ska komma åt ”asså jag klarar inte att röra på mig, det kommer en ny värk hela tiden” hon ville att jag skulle röra på benen för att känna om nålarna satt bra, men det var verkligen så. Varje liten rörelse utlöste en värk!
Jag säger här någonstans när hon fipplar runt med nålarna att ”förlåt, men jag tror jag måste ha något annat.”

05.30 ”Det värsta är att det släpper ju fan aldrig!”

Jag blir undersökt här någonstans igen, jag är 6cm öppen och hon undersöker mig under en värk för att känna hur pass mycket bebisen trycker på nedåt. Det gör fruktansvärt ont och jag skriker rakt ut i masken under hela undersökningen. Det konstateras att jag öppnar mig med bra tempo och att en spinalbedövning ska sättas, på de två timmarna som spinalen sitter i (den kan man inte fylla på som en EDA) så ska vi försöka komma i mål med hela förlossningen.

”ASSÅ FYFAN VILKEN TASKIG BEBIS!”

Skriker jag ut i rummet efter en värk, hon skruvade på sig och busade under hela förlossningen vilket utlöste massa värkar och det kändes som att någon för skojs skull satt och stack mig med en kniv rakt upp i underlivet. ”Ja men samtidigt får du tänka på att det är en pigg bebis, den mår bra där inne, men lite busig är den, det kan jag hålla med dig om och i synnerhet när du har värkar, då kickar den extra” kontrade barnmorskan med.
Hon säger också att jag har mammabarn värkar, dom kommer två och två och sitter nästan på varandra, det är därför jag inte får någon vila mellan. Precis innan jag får spinalbedövningen börjar jag känna en känsla av att jag vill krysta.

Jag får spinalbedövningen som tar på sekunden, jag vet inte hur många gånger jag säger ”å herregud, å fyfan vad skönt, nu kan jag springa ett marathon, å herregud, jag har fått livet tillbaka!” jag ska få vila ett tag för att sedan se så att värkarna inte avtagit av bedövningen. Jag känner INGEN smärta alls, det som känns är ett svagt tryck nedåt. ”Kliar det i näsan?” Näsan!? Det kliar överallt” Vad som däremot känns är att hela huden kittlas, alltså det känns som att någon killar mig med fjädrar över hela kroppen.

06.05

Jag äter kexchoklad och vi pratar lite om vilket kön bebisen kommer ha, eftersom vi inte tog reda på det innan denna gång. ”Det är en helt annan Yrsa, förhoppningsvis är det inte så farligt att föda barn denna gång” säger C högt. ”Det är inte färdigt än da” svarar jag.
Vi spelar in en film och skickar i en chatt på Messenger med alla våra nära och kära som inte vet att vi åkt in eftersom det har vart mitt i natten.

07.35

Jag är 10cm öppen och ska försöka kissa på en ”rullande toalett”. Jag sitter länge och försöker men hon ligger i vägen och till slut får de tömma mig istället. Här har de som ska förlösa mig tagit vid och det är en barnmorskestudent som får äran, hennes handledare samt en undersköterska (?).
Jag får dropp med lite värkstimulerande här för att skynda på förloppet lite för att hinna få ut bebis innan bedövningen går ur. Vi alla konstaterar att narkosläkaren gjorde ett väldigt bra jobb eftersom jag inte känner några krystvärkar alls egentligen, något som oroade mig med bedövning eftersom jag tyckte det var riktigt häftigt att få uppleva krystvärkarna med Mila

08.00

Dom tycker att vi ska ändra läge lite och jag får ställa mig på alla fyra på sängen och sjunka ned med rumpan för att låta tyngdlagen hjälpa till. Det gjorde susen, det dröjde inte många sekunder innan jag kände första krystvärken och sen rullade de bara på en efter en.

Utdrivningsfasen

Jag vet inte hur många gånger jag sa att jag inte ville bajsa på mig, att stå på alla fyra och trycka allt vad man har med bakdelen rakt ut i rummet med tre personer precis bakom är en fruktansvärt jobbig känsla ”jag kommer bajsa på mig, jag vill inte bajsa på mig, det känns som jag ska bajsa på mig!”.
Krystvärkarna var inte lika mäktiga som med Mila men de gjorde sitt, till slut var det dags för ”ring of fire” det brände ordentligt en lång stund när bebis stod och gläntade i öppningen men denna gång orkade jag hålla emot.

08.14 PLASK! ”Där kom en bebis!”

Så gled en liten bebis ut under mig. Jag sneglar ned under skjortan och ser rakt in på en liten snippa, det var det första jag såg.
”Det är en TJEJ, ååå min älskling!”

Hon kom, precis som sin syster ut med en kort navelsträng och skrek sina första gurglande läten fortfarande fast i mamma.
”Och mycket hår, precis som mamma” konstaterade barnmorskan.
”Det är en tjej, det blev ingen snorig pojke, och vi slipper tänka på pojknamn” jag tror vi var lite i chock, vi var så förberedda på en liten kille.

En tuff start

Molly fick en spruta med K-vitamin, de tog prover från navelsträngen och gav mig en spruta i låret.
C klipper navelsträngen.
Moderkakan kommer ut hel och fin och jag får sy något enstaka stygn, en lustig detalj är att det kittliga från bedövningen satt i ännu så jag höll på att trilla av sängen av fnitter när de skulle sy mig, det kittlade nåt så in i berget alltihopa. Det var en ny erfarenhet för dem att sy någon som låg och fnissade och ryckte till av kittlighet.
Här någonstans börjar en av barnmorskorna lyfta upp och skrubba Molly när hon ligger hos mig, jag reagerar inte på det just då eftersom hon inte säger någonting men plötsligt står en barnläkare i rummet och de lyfter Molly från mig medan jag blir sydd.
Hon låter rosslig, de undersöker henne länge utan att säga någonting alls till oss egentligen. Till slut så frågar jag högt ”Är allt som det ska eller vad är det som händer?” Jag upplever att jag får ett lite luddigt svar. Dom handpumpar mig när jag ligger och blir sydd och ger henne råmjölk på sked ”Vad är det där?” frågar barnläkaren när han ser skeden. ”Mammans råmjölk” svarar barnmorskan och han är förvånad över att de lyckats handpumpa ur så mycket och fin råmjölk.
Till slut förstår vi att hon hade lite brådis ut och behöver lite hjälp med syresättningen, vi blir rullade till neonatalen där Molly får syrgas några timmar under övervakning, hon ligger hos oss hela tiden. Vi får fikabricka och ett mysigt rum.
Till slut syresätter hon sig bra själv och blir av med syrgasen och vi får gå till eftervårdsavdelningen.

Jag och Molly blev kvar i två (?) nätter och C får åka hem. Jag har tyckt att det vart skönt med båda barnen att få vara själv en stund och smälta allt. Amningen kom igång som den skulle och Molly tog bröstet bra från början.
Hon fick konstaterad gulsot och vi fick åka tillbaka på dagliga kontroller med blodprov vilket var fruktansvärt, de hade såna problem att få blod från henne att de stack henne 7ggr som mest i händerna på samma tillfälle. Den där lilla, älskade klumpen som precis kommit ut till världen skrek och spände sig och vid sista försöket skulle de ringa neo och be dem ta ett prov i huvudet om hon inte lyckades. Jag kände verkligen att kommer ni nära min dotter med en spruta igen så tar jag första bästa sak och klubbar er medvetslösa allihopa!!!
Vi slapp som tur var det och till slut blev hon även av med gulsoten, vi kunde hämta hem storasyster och första mötet mellan de två var MAGISKT! Jag har allt på film och gråter bara av tanken.

Molly Johanna Pettersson Campaña, så glad jag är över att det var du som kom till oss den här dagen för ETT år sedan! ❤

Hon kom ut på dryga 8 intensiva timmar i vecka 39+4 precis som sin storasyster och jag fick revansch på en tuff första förlossning!

Hej i kaoset!

Jag har verkligen inte hunnit med att uppdatera här som jag velat och för nu får det bli en kort summering av den senaste veckan.

Vi har rivit ut allt golv i vardagsrum och kök plus rivit ut hela köket, jag orkar inte ens gå in på detaljer om vilken pest det är att leva i ett renoveringskaos med två små barn. Det är klädhögar överallt, byggdammet gör att kläderna håller sig rena i ungefär… ingen sekund alls? Molly kryper omkring och stoppar allt i munnen och river ut varenda liten skål med nysorterad skruv hon får tag i, Mila vet inte vart hon ska göra av sig och det enda som kommit ur min mun senaste veckan är typ ”nej, inte där, gå inte där, lek inte med den, kan du tuta på dig…” samtidigt som man försöker skruva ihop låda 25 i räkningen…

Vi har alltså ingenting, vi har en vattenkokare och en kaffebryggare i tvättstugan. Vi har fått laga all mat hos min sambos bror som turligt nog inte bor så långt bort men det är ändå ett evigt förflyttande av inte alltid så nöjda barn (eller föräldrar) flera gånger om dagen.
Det här med att minska ned på amning har ju också gått käpprätt åt pipsvängen eftersom jag inte ens kan servera ett ägg här hemma.

Mila fyra år

I onsdags fyllde som ni vet Mila år, de skulle ha påskparad på förskolan så jag lyckades rota fram något ur kaoset kvällen innan och försökte förbereda en frukostbricka, det tog mig PÅ RIKTIGT 3 timmar när barnen somnat att leta fram allt för att slå in paket, göra frukost och förbereda inför påskparad.

Mitt samvete äter upp mig inifrån för att vi inte kunde ordna något ordentligt på Milas födelsedag eftersom i år är första året hon faktiskt förstår innebörden av att fylla år. Hon blev firad på förskolan och sedan ordnade vi med köpfika hos min sambos bror där de absolut närmsta i familjen var med. Hon väntar fortfarande på den ”stora festen” som jag lovat henne så fort det går att röra sig hemma. Usch, vill gråta bara jag skriver ut det. Hon förtjänar ALLT på sin födelsedag och då pratar jag inte om materialistiska saker utan om kärlek, nära och kära och en fullständig uppmärksamhet.

7 års olycka

Såklart kommer inte allt kaos utan olyckor heller, vi har haft sån jäkla otur med vissa saker. Att lyfta upp kaminen för att lägga golv under skulle istället för att kosta ”trefyratusen” kosta TJUGO tusen när vi väl skulle få det gjort, en fläkt vi skulle beställa var helt plötsligt ”hoppsan, priset vi gav er var visst utan motor” som kostar lika mycket som kåpan själv. Ja, hoppsan. Verkligen hoppselihoppsan (det kom rök ur mina öron”) Och ja just det, fläkten hamnar visst mitt i en takstol också så vi måste upp med snickare på vinden och växla av takstolen.

Mila hade sönder en av de käraste ägodelarna jag har, en spegel som vi fick med när vi köpte huset vilket jag tycker är så fint, att bevara något från tidigare ägare som är bortgångna.
Jag VET att olyckor händer med barn och det var verkligen inte meningen, men, jag tappade det lite och var tvungen att gå ifrån och andas en bra jävla stund innan jag mäktade med att smyga ur mig att det är ok.
Det dröjde inte länge innan första olyckan på våra framtida 7 år av varan för…
När vi bröt upp golvet utanför stora badrummet var där pissblöt laminat och… En vattenskada!

Imorgon ska vi fortsätta att greja i kaoset här, senare ska vi på utvecklingssamtal för Mila och så kommer besiktningsmannen hit från vårt försäkringsbolag så håll nu alla tummar och tår för att skadan går på försäkringen! Kram på er, hoppas ni haft en bättre påsk än oss ❤