Som vanligt är jag inte helt 100 på vad jag har gett mig in på, men det här känns som jag! Det är ju så att jag alltid har varit mamma. Jag vet inte hur jag ska förklara det för självklart har jag inte alltid varit mamma. Men jag har liksom inte haft något annat jag verkligen velat göra med mitt liv, jag är mamma. Jag träffade min man Johan för en så där 100 år sedan nu, för jag börjar faktiskt bli riktigt gammal. Har till och med fått grått hår och en argrynka mellan ögonen… Sorry, sidospår! Jag ska försöka hålla mig till saken.
Lets start from the very beginning, a very good place to start
Hur träffades jag och Johan? Jag förklarar det i tredjeperson: Kvinna (jag) träffar man (Johan), kvinnan var en full och glad 18åring och mannen var full och dryg! ”ååå en full och dryg man, honom blir jag lite sugen på” tänkte den fulla glada kvinnan… inte. Men bara någon vecka senare möttes dem igen och blev bästa vänner. Vi hoppar några kapitel och de lever nu tillsammans i en hyresrätt på Räbbmogatan.
Kvinnan är av den spontana karaktären och tänker Heey, nu har vi kilat stadigt i 1 helt år, dags att skaffa kids! Mannen är av karaktären okej om du tror det är en bra idé så gör vi det. Sagt och gjort och pang på et. Okej, vi skippar tredjeperson, de blir halvjobbigt.
Vi köpte oss en bostadsrätt med ett extrarum och jag var så galet taggad att som 20ish åring få sätta mitt första barn till världen. Men månaderna gick och ingen bebis växte i min mage. Med alla negativa test försvann min livsglädje mer och mer, jag kände mig hopplös. I vårt barnrum flyttade istället marsvinet Egon in. Alltså inget illa om Egon, jag älskade honom, men han var ju liksom ett marsvin..
Jag är otroligt känslosam, och äter mina känslor. Så 30kg gick jag upp i ett nafs, skulle gissa på att det tog ca 10 månader. Med dessa kilona startade ett otroligt starkt självhat.
Drömmar och verklighet
Jag kommer inte skriva hela vår historia här och nu, utan det kommer nog komma lite eftersom. Men här står vi idag, jag är en Mambassadör, tillsammans med 4 andra härliga tjejer, för Vivi och Mamma Sanningar. Jag fick vår son för 1 år sedan när jag skulle fylla 33 år och lever nu min dröm och drömmen börjar också bli mer verklig för varje dag, samtidigt som en annan dröm börjar skymta i horisonten, nämligen att försöka utöka vår galna familj med ännu en minimänniska.
Samtidigt som jag lever drömmen bär jag också på sviterna av att 12 år av våra liv gick till att stånga järnvägg efter järnvägg. Jag har diagnoserna, posttraumatisk stressyndrom, hamnar otroligt lätt i depressioner, utmattningssyndrom, och periodvis svår ångest med katastroftankar. Det låter väldigt illa när jag skriver ut dem så här, men jag är också en väldigt glad och sprallig person som älskar stort och mycket. Jag hoppas att ni kommer ha trevligt här med mig här, i regn och solsken!
Samtidigt som jag vill stötta och finnas där med mina erfarenheter och vår berättelse för andra kvinnor och män, så kommer jag skriva om mina dagliga funderingar som nybliven mamma och det mest spännande är vårt kommande syskonförsök!
