shoppa hos mammasanningar.se

Press som sätter stopp

Jag är så jäkla pressad i mitt huvud just nu.. och när det blir så i mitt huvud så är det som att kroppen bara grisnitar. STOPP, jag vill inte, jag orkar inte och jag kan inte. Det är ett mantra som gör mig sopslut. Jag skulle kunna ligga i sängen hela dagarna men jag kan inte. Jag längtar men jag vill ändå att tiden ska stå stilla. Konflikter i min hjärna skulle man kunna säga.

Att vi ska försöka få syskon till hösten blir liksom helt upp till mig. Jag måste gå ner i vikt, annars får v inte ens komma dit. Det är jag måste ta alla sprutor igen trots att jag är livrädd.. Jag måste reglera alla mina hormoner så att min kropp hamnar i klimakteriet och jag mår piss.. Jag måste leva mina största rädslor samtidigt som jag vill finnas 100% för Kian.

Samtidigt finns det absolut inget jag hellre vill. Vilket gör mig så ofantligt besviken på mig själv att jag inte “bara tagit tag” i allt. Men jag kan liksom inte. Jag är rädd.. så himla rädd att misslyckas. Så himla rädd att krascha och så himla rädd att behöva ta beslutet, efter kommande misslyckanden, att vi inte ska försöka en gång till…

Kian kommer självklart alltid att vara allt vi behöver, men sorg över att inte få se honom växa upp med ett syskon kommer också alltid att finnas.

Det känns som att det bara kommer kunna vara mitt fel om vi inte får ett syskon. Att jag inte går ner i vikt, att jag blir för gammal, att min kropp inte kan osv…!

5 tankar på “Press som sätter stopp”

  1. Jag har aldrig fullt genomgått en IVF, så jag ska inte säga att jag vet hur det känns.. För det vet jag inte!
    Vi kom aldrig till den punkten att vi behövde gå hela vägen.
    MEN jag kan relatera till känslan av att vara livrädd för att misslyckas och att allt ansvar ligger på ens axlar.. Liksom om nått ska hända så hänger det på mig…
    Jag skulle önska att du såg dig själv som så många av oss andra gör.. Du är grym Sandra! Fatta vad du har klarat av hittills! Det finns inget som du inte klarar av, även när dagen känns lika svart som kaffesump.. Du och Johan är helt otroligt fina tillsammans och Kian är ju en av världens gladaste “bebisar” (jag vet att dom inte räknas som det nu, men jag ser ju min egen som bebis).
    Tänk vad ni har klarat hittills 💕💪

    Du är helt awesome!!!

  2. Jag kommer aldrig förstå det ni genomgått och nu genomgår. Bara en gång har jag lyckats att gå ner i vikt och varit riktigt motiverad och det är nu i maj/juni för några år sedan. Drack en nocco och fick upp energin till 150 😂Körde 30-60min på crosstrainer med hög musik i lurarna och snygga träningskläder nästan varje dag och ändrade lite i kosten men missunnade mig inte för det. (Älskar mat och annat gotte😂) Men jäklar vad bra kroppen mådde sen och jäklar vad bra jag mådde.

    Vet att du inte bad om några tips men vill bara peppa dig att det behövs inte mycket för att hitta sin egen motivation 😍👏🏻

    Många många styrkekramar från en annan mamma 💖

  3. Jag har följt dig sedan ni kämpade för att få Kian. VILKEN resa ni gjort! Jag kan bara konstatera att ni på så många vis förtjänar att vara föräldrar och att Kian har de bästa som finns för just honom! ❤
    Jag har all förståelse för att det känns tungt att börja om, osäkerheten för hur det skall gå, vad som krävs och hur länge. Men var inte rädd för att misslyckas, du har ju redan vunnit! Att nu göra ytterligare en resa kanske blir lite lättare, nu när Kian är med er.

    Jag hör på dig att du känner en press, men om du inte gjorde det – hur skulle du då känna?
    Hur skulle det kännas att vara igång och kämpa för möjligheten att ge Kian ett syskon?
    Vad skulle ditt första delmål vara, hur skall det firas?

  4. Hej Sandra! Jag vill bara tacka dig för det du gör och för din öppenhet och ärlighet! Du anar inte hur mycket det betyder för oss som sitter i samma situation (syskonförsök och krav på viktnedgång etc). Vi är inte ensamma… Tusen tack!

Lämna en kommentar

Fler inlägg av Sandra