Sandra Malmsten

När jag skriver detta hör jag små stapplande fötter som nyss lärt sig gå, bestämda protester som bara en 1 åring kan leverera (om man bortser från min man) och bordet vid datorn pryds av lite intorkat kladd som jag inte han torka bort för jag ville hinna skriva detta innan nästa ”utryckning”.

Men detta är inget som varit självklart. Jag och min man var ofrivilligt barnlösa i 12 år, innan Kian föddes. Varje dag med min lilla virvelvind påminner jag mig om att jag är hans mamma. Närmast i livet väntar syskonförsök, fotoprojekt och KBTbehandling för min psykiska ohälsa.