Jag har väldigt svårt att inte skämmas för att jag i hjärtat önskar ett litet syskon. Är jag otacksam, eller rent av girig? Är det ens en verklig saknad?
Ibland blir jag rädd att viljan är en förlängning av längtan efter Kian. Min hjärna är ju van att längta efter barn, det är det enda den vet. Jag har ju liksom programmerat den att längta efter barn sedan jag var liten. Att det nu inte blev så lätt för oss var ett trauma för mig, det är redan konstaterat. Men jag vet inte vad det traumat kommer att betyda för mig. Jag vet ju att jag har ångest och katastroftankar.
Men tänk om det här traumat har grävt ett hål i mig som jag aldrig kan fylla? Det kanske låter flummigt, och kanske är det ännu en katastroftanke. Men ibland känns det som att det är fel av mig att längta efter Kians syskon för att de inte är rimligt. Jag har ju honom och han är hela min värld, mitt allt! Men ändå finns stinget kvar i hjärtat. Absolut inte på samma sätt som innan han kom, det är på ett helt annat sätt. Men jag vet ändå inte om det är för att jag inte vet helt 100 vem jag är nu, när hela min värld ser annorlunda ut.
Det här är ett otroligt känsligt inlägg för mig, jag känner att hela kroppen skakar av att skriva detta. Men jag tror också att det kan vara viktigt att ventilera.
Får fortfarande sånna små avundsjuk/ledsen-sting i magen när någon annonserar en graviditet, trots att jag nu äntligen har min lilla bebis (4mån). Vet inte om det blivit ett typ invant beteende? Det kanske kommer på rutin? Vi kanske inte ska fundera över det mer än så, låta känslan komma, komma på att ”men just det! Vi lyckades till slut! Jag fick vara den som gick med stor mage, jag fick föda och vi har vårat barn” och så går stinget över till en varm & fin känsla. 🙂 Jag måste även fortfarande kolla gravidbilder ibland för att påminna mig om att det faktiskt har hänt (ja, även fast bebisen ligger här bredvid och sover). Så jag fattar hur du menar och kan relatera… och vet inte vad jag ville säga med min kommentar mer än så.
Det är galet hur mycket man måste påminna sig själv! Jag kan knappt komma ihåg att jag har varit gravid! De är jättekonstigt!!!
Hej Sandra! Jag har följt dig sen vi började vår ivf-resa för ca 3 år sedan. Vi har idag en son och försöker nu få syskon.. jag förstår dina tankar men för mig handlar inte längtan om syskon att jag inte är lycklig över den son jag redan har! Jag har alltid drömt om flera barn och bara för att vi inte kan få barn på naturlig väg så ska jag inte känna skam över att jag längtar efter ett syskon.. våra syskonförsök innebär inte att vi inte älskar vår son eller att vi inte är överlyckliga över att han äntligen är här.. om du inte längtar efter saker i livet kommer du att förlora en del av dig själv! Sträck på dig och njut av livet samtidigt som du, precis som alla andra, har rätt att önska ditt barn ett liv med syskon!! Vill så gärna ge dig en stor kram å hjälpa dig genom resan. Du å Johan är så sjukt starka! bara för att er resa till att ni fick Kian blev längre än för många andra har INGEN rätten att säga att ni inte får drömma om syskon!!
Tack snälla för ditt svar! Det där kändes som mitt i prick!! Jag ska försöka komma ihåg dina ord när det känns som jobbigast!!! ❤❤❤❤ tack!
Nej nej! Du har inte fel i dina tankar Sandra. Du har så rätt! Jag tänkte precis likadant som dig när vi fick dottern spontant. När vi inte fick något syskon. När åren gick. Jag kände skam och skuld i varför jag inte kände mig nöjd med det underbara barn jag redan hade! Folk sa att ja skulle vara tacksam. Eller vi. Men hela tiden fanns tanken om syskon där. Den malde. Jag var inte mig själv. Jag försökte ett tag leva med känslan att vi ska ha ett barn. I ett år. Men sen hoppa vi på IVF och sa båda två. Vi ger inte upp, oavsett hur många behandlingar det tar så försöker vi få ett syskon.
Vi fick tillslut ett syskon. Förra året i februari. Men… Jag trodde att mina sår som satt så djupt, om ofrivilligt sekundär barnlöshet skulle täppa igen det där hålet du nämner. Den har inte gjort det. Ibland känner jag mig nästan sjuk som inte är nöjd!! Jag älskar barn, jag kan inte idag släppa tanken på att vilja ha ett tredje barn. Den är med mig varje dag. Varje gång mensen kommer med sin smärta. Så har jag hoppet där. Kanske det tar sig spontant? Andra har efter IVF blivit spontant gravida läser jag i forum. Men inte jag.
Så.. Efter ha försökt med endometrios i bagaget i över ett halvår så har vi bestämt oss. Att vi ska försöka med ett tredje barn. Genom IVF. Är så rädd. En ny behandling, en ny omgång av sprutor och äggplock. Ibland sköljs jag över av tanken… Orkar jag en gång till!? Borde vi…
Vi ska väl vara tacksam över ert syskon vi tillslut fick.
Men jag kan inte det. Är jag ego? Är jag självisk. Nä. Jag älskar bara barn och önskar ett syskon något tätt. Så som jag och mina syskon, vi växte upp med 1 till 1,5 år mellan oss.
Stora barnet, dottern är 6,5 år och vårt längtansbarn (lillebror) är 12 månader.
Nu vart det mycket text! Men jag vill att du ska fortsätta dela med dig av dina djupa tankar. Du är inte ensam om att känna så. Och du är inte konstig eller självisk. Det sitter djupt inrotat i en att vilja ha en till. Det är svårt att ändra om när ni kämpat så för Kian. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni får ett syskon.
Tack snälla du för att du orkade svara så utförligt och för alkt du skriver! Jag hoppas verkligen med allt jag kan att ni kommer få er trea ❤❤❤❤❤
Du, som alla andra, ofrivilligt barnlösa eller ej, behöver inte känna skam för att längta efter ett till barn. Såklart man är glad för barnet/barnen man har men ALLA har rätt att känna saknad efter fler.
För övrigt vill jag säga att jag älskar din Instagram och din blogg. Du och Johan är verkligen underbara och er Kian är så himla fin. Han kan skatta sig lycklig att han fått er som föräldrar ❤
Tack snälla fina du för din kommentar! <3 Den prickade mitt i hjärtat! <3
Jag har aldrig upplevt ofrivillig barnlöshet, så jag kan ju så klart inte förstå hur hemskt det är. Men jag har förlorat ett barn, jag fick tvillingar som föddes för tidigt och när de var 4 månader fick vår ena dotter ett oväntat hjärtstopp och gick inte att återuppliva. Varje cell i mig sa att jag skulle ha två levande barn, å nu när det inte blev mina tvillingar så behövde vi få ett lillasyskon (Jag menar inte att låta nonchalant mot er som kämpar för att få barn, hoppas det inte låter så, vill bara beskriva hur jag kände). När lillebror föddes gjorde han mig helare och lyckligare än jag trodde jag skulle kunna bli efter att ha förlorat min ena dotter (även om sorgen och saknaden aldrig försvinner). Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni kan få ett småsyskon till er son, eller att du finner ro i att vara förälder till ett barn. ❤
Vill börja med att säga att du absolut inte låter nonchalant! Det sticker i hjärtat när jag läser din berättelse… Värsta mardrömmen att behöva förlora sitt barn.. jag beklagar verkligen…! Jag tycker också att du är otroligt modig som delar med dig av dina känslor om hur det kändes att få ett syskon! Och jag tror att de kan hjälpa många! <3 Tack för att du svarade!
Vår andra barn kom efter 3 inseminationer, 4 IVF och 2 missfall (varv ett i andra trimetern). Det tog 4 år. Jag var 29 och manen 31 när vi började försöka. Diagnosen: oförklarlig sekundär barnlöshet.
Eftersom vår första blev till hemma och tog ”bara” 8-månader av ägglössningings tester och temp mätningar, sa alla (inkl vården) att det kommer gå bra med syskonen. När det inte gick alls med syskonen så fick vi höra ”är ni inte nöjda med er första?” ”Men ni har ju redan ett barn”:
Det handlar inte om ett till barn. Det handlar om syskon till sin fantastisk fina barn man har. Att ge sin barn möjlighet att bli ett stor syskon är helt annat längtan en att vilja ha ett barn.
Vår stor son är det mest fastastisk storebror jag har sätt någonsin. Jag var inte ett dugg lika snäll som stora syster till mina syskon. Att lära känna min stora son som storebror är oerhört givande.
Förminska inte er längtan för ett syskon. Den känslan får ha sin plats i ditt liv. Då får vara ledsen och allt som känns får vara där. Grattis till barnet nu har. Kram till dig för längtan du känner.
PS: svenska är inte mitt modersmål så ursäkta alla språkfel.
Tack för ditt svar! Du gav mig mycket stöd i det, att mina känslor också är okej! Vad hemskt att ni skulle behöva svara på frågan om ni nite var nöjd med ert barn…! Men jag bler glad av att läsa att ni hade ett sånt bra svar! Självklart handlar det inte om att inte vara nöjd med ert första barn, de handlar om ett helt annat barn! <3 Tack igen för ditt svar och vad underbart att er son fick bli storebror! <3