shoppa hos mammasanningar.se

Att resa ifrån sitt barn

I höstas så bestämde vi att vi skulle resa iväg med min familj till Riga för att fira min lillebror och hans flickvän som båda fyller/fyllt 30 år. Det kändes i stunden hur lugnt som helst!

“Kian kommer ju vara så stor då!” tänkte vi…

Men nu är det snart dags, månaderna gick skitsnabbt! Hel plötsligt är det dags att åka. vi åker på onsdag nästa vecka! Varken jag eller Johan är redo, kommer jag ens bli redo? Att Kian kommer ha det bra vet jag 100% eftersom han ska vara med personer som både han och jag litar på och älskar. Men jag har såna katastroftankar. Jag drömmer och jag tänker hela tiden att jag och Johan kommer att råka ut för en olycka som kommer göra Kian föräldralös. Alltså så sjuka tankar, hur fan ska jag lyckas ha en bra resa när jag inte kan se fram emot den?

Jag har så dåligt samvete, men samtidigt så vet jag med mig själv att det inte är bra att “mata” katastroftankar genom att avstå saker. I stunden skulle det säkert kännas bättre av att stanna hemma. Men i längden så stärker ett sånt beslut de negativa tankarna så nästa gång jag ska göra något kommer de vara ännu starkare. Och om jag arbetar emot dem så brukar de oftast göra det lite lättare nästa gång. Även om de känns som att denna resa blir den sista jag någonsin kommer göra i mitt liv. Om jag överlever! haha… alltså.. jag hör ju hur det låter. Men va fan.

Har du “rest ifrån” ditt barn?

8 tankar på “Att resa ifrån sitt barn”

  1. Jaa och det var både läskigt och härligt. Hon fattade ju inte ens att jag var borta, som du säger så sitter det hos sig själv och ens egna katastroftankar. Sån tur att du reser med andra som också älskar Kian och kommer förstå din längtan ❤

    Svara
    • Ja de är tur, jag vill ju liksom inte föra över mina känslor på honom så jag ska verkligen göra mitt bästa för att ha roligt!

      Svara
      • Ska åka till island, med min bästa vän som fyller 30, om ca en månad o min då 8månaders blir kvar hemma med sin pappa o storasyster. Det har vart planerat lääänge och det kändes bra i början. Han äter bra och tar flaska utan problem men jag drömmer mardrömmar om flygplanskrascher och bebisar som gråter utan att någon hör på natten. Helt puckade grejer. Jag kommer må så bra av att få tre hela nätters bra sömn och umgås med min vän och göra vuxengrejer, ändå gnager det. Jag vet ju att pappan är 100% kapabel att ta hand om barnen och de kommer ha supermysigt! Men mammahjärtat kommer alltid vilja ha dem inom klappavstånd.

        Svara
  2. Ja, inte kul, men ibland nödvändigt. Idag åker jag på en jobbresa. Tar dock faktiskt med mig de två äldsta barnen då det kommer bli mkt dötid som vi kan hitta på nåt roligt på! Lämnar man och en fyraåring och tvååring hemma. ❤️

    Svara
  3. Som jag brukar säga, från dagen man får sitt barn så lever man med ständig ångest mer eller mindre. Man måste bara lära sig att slå bort tankarna.
    Jag har rest och vart ifrån mina barn rätt mycket men även med dom. Och ju fler gånger jag är borta från dom desto lättare blir det. Men tankarna är som värst innan för mig, de brukar lätta när jag är på plats. Jag hoppas ni får en underbar resa och om ni kan, njut! 😊

    Svara
  4. Jag tycker det är skitjobbigt att vara ifrån sonen, han är 20 mån och jag har inte varit borta en natt utan max 10 timmar typ. Inte för att han inte skulle klara sig, men för att jag inte varit redo. Är det katastroftankarna som skulle vara orsaken att stanna hemma så hade jag åkt. Men är det att man inte känner sig redo att vara borta så hade jag faktiskt stannat hemma. För man mår inte bra/har inte kul om man ’tvingar’ sig att göra något man eg inte vill eller som man ’borde’. Så tänker iaf jag 🙂 och jag tror absolut det kommer kännas enklare att åka bort när de är lite större, så känner definitivt jag iaf 🙂

    Svara
  5. Katastroftankar har jag levt med hela mitt liv, mer eller mindre – men de blev starka som sten när jag blev mamma!

    Att det ska hända mig något är ju det absolut värsta som skulle kunde hända mina barn och med mitt kontrollbehov har jag slitit och sliter enormt med det.

    Nu lever jag varannan vecka och det blir en KBT i sig för mig den veckan mina barn är hos sin pappa och sambo. Nu är jag cool-lugn varje vecka jag är utan dem, jag pratar med deras pappa eller hans sambo ett par ggr per dag ibland – men just när jag ska resa, fyy fan vilken resfeber jag har. Om 3 veckor åker jag och min man på smekmånad till Paris och jag längtar redan till jag är hemma igen haha (samma visa varje resa)

    Men när jag väl ÄR på resan så mår jag så mycket bättre och kan verkligen njuta – det tror jag att du kommer kunna göra också <3

    Svara
  6. Min man och jag ska resa till London i slutet på maj på en långweekend. Barnen som är 6 och 9 kommer vara hos sin farmor, faster och kusiner.
    De (och vi) kommer att ha det hur bra som helst, men vi har resfeber allihop då vi inte varit borta från varandra förutom vid två tillfällen tidigare. Så vi behöver nog alla träna på att vara ifrån varandra och få upptäcka hur bra det kommer att gå.
    Både min man och jag har varit borta från barnen ett flertal tillfällen var och en men då vet man ju att den andre finns där hemma.
    Jag tror aldrig det kommer att kännas helt lugnt att vara ifrån dem men någonstans måste man ju börja.
    Hoppas ni får en härlig resa!

    Svara

Lämna en kommentar

Fler inlägg av Sandra