Jag är förskollärare sedan typ 8 år bak i tiden. Det är alltså inga som helst problem för mig att underhålla en skock ungar. Jag är busig, påhittig och full av idéer, älskar att överraska och ha roligt! Därför känns följande senario så overkligt trots att det är verkligt!
Kian är återigen väldigt förkyld, för snorig för att gå till förskolan så det blev vab! Jag har upptäckt med mig själv att jag liksom inte vet vad vi ska göra när vi är hemma! Alltså hjärnan fryser inte bara till is utan det är typ en hel glaciär innanför pannbenet!
Vi läser böcker, leker i bollhavet, kastar boll och bygger torn! Hela dagen! Ute gillar han inte riktigt att vara så om graderna inte passerar 0:an så skippar mamman helst det! 😉 Men det känns så konstigt, det här är liksom mitt barn, vi kan hitta på vilken tokighet som helst egentligen, det bestämmer ju jag! Men samtidigt hittar jag mig själv tänkandes ”När han blir större då ska vi…” osv.
Jag gillar inte det! Jag vill leva och leka här och nu och inte längta så mycket tills han blir större, för då kommer jag säkert längta tillbaka! haha! Jag måste börja pyssla med honom, vill så gärna ha kvar små konstverk från början!
VILL.INTE.MISSA.NÅGOT
