SANDRA MALMSTEN

shoppa hos mammasanningar.se

Resa tillbaka i tiden

Jag hittade ett gammalt blogginlägg som jag skrev några månader efter vårt första plus, som också blev vårt första missfall… Jag skakar i hela kroppen.. Varför läste jag det här.. Kan känna alla känslor jag hade då, lukter, det flimrar runt ögonen. Fan..! Dessutom vet jag att jag höll igen när jag skrev det här inlägget för jag ville ju inte att någon skulle tycka att jag var gnällig… fy fan…!

Ett blogginlägg från en gammal blogg 2013

Ja vad händer egentligen?

Förra inlägget bestämde jag mig att det skulle funka, och vet ni vad, det gjorde det…

Jag blev gravid för första gången på 6 år och 10 månader, helt jävla sjukt kändes det, jag och Johan gick omkring i en dimma och fattade ingenting, allt känndes sjukt kul och jag mådde bra, var inte särskilt orolig heller, som jag trodde att jag skulle vara! Började jobba lite smått igen och det kändes kul!! 

Men det roliga varade såklart inte.. Tre veckor senare blev det akuten med blödningar, konstaterades att jag fick missfall i slutet på vecka 6.. Efter 6år och 10 månaders väntan så var det över på tre veckor.. Blev hemskickad och visste inte vad jag skulle göra.. Var jag än tittade hemma så fanns en plan på hur det skulle bli men som nu inte fanns längre, renfällen vid brasan skulle bebisen ligga och mysa på, gungstolen skulle vi gunga i rummet som skulle fixas till kunde jag inte ens gå förbi.. Jag vet att det är alldeles för tidigt att börja planera saker så tidigt men har man tryckt in alla planer och allt man vill i 6 år och 10 månader så bubblar det fram jävligt snabbt så fort spärren släpps en aning…

Två dagar senare fick jag feber och jätte ont. Blev akuten igen och jag blev inlagd på engång, dom kunde inte hitta något fel men min sänka steg hela tiden enda upp till 127 trots att jag fick antibiotika direkt in i blodet. Fick göra en titthålsoperation som inte visade någonting. Ingen kom på vad som blev fel men efter tre olika antibiotika så sjönk sänkan till 75 så jag fick åka hem. Dock var mitt Hb nere på 98 så det skulle kollas upp senare. Jag var inlagd från torsdag till söndag på en avdelning där nyblivna föräldrar gick runt med sina barn direkt från förlossningen, orkade inte gå till fika rummet när jag var själv för jag orkade inte se nån bebis, hela nätterna hördes bebisskrik och det gjorde så ont i hela kroppen.. Jag kan inte förstå hur man kan dela avdelningen på det viset.. Nyblivna mammor och dom som nyss förlorat sitt “barn”….

Sen kom jag hem efter sjukhusvistelsen och vardagen fortsatte, min doktor tyckte att jag skulle bli heltidssjukskriven igen men jag ville inte. fortsatte jobba 25% för att jag ville tänka på annat. Allt detta hände strax innan första advent och jag försökte få johan att resa bort med mig så vi bara slapp allt som har med julen att göra.. Ville inte, julen är för barnen och här finns inga barn var mitt argument.. men Johan förstod nog att det var bäst att inte bara fly iväg, han “tvingade” mig att vara hemma och i och med det så var jag “tvungen” att baka, julpynta och så vidare för att allt ska vara som det “ska” vara..  Det har gått rätt bra, hade semester över jul också och det var skönt.

Jag och Johan pratade om att vi faktiskt inte riktigt kännt efter hur det känns efter det här, vi har bara hoppat in i vardagen igen och försökt göra allt annat än att prata om vad som hände och fundera på hur vi vill göra framöver. Det är väl något vi kanske behöver… Men det känns jobbigt.

Så hur ser det ut nu? Livet fortsätter, vi har passerat 7års gränsen för försöken och antar att de fortsätter. Många säger att vi ska vara glada att veta att vi faktiskt kan bli gravid, så trodde jag själv att vi skulle känna också men det gör det inte.. Det funkade ju uppenbarligen inte… 

Hjärnspöken

Varför är det så lätt att mata sina hjärnspöken? Att liksom ge dem så mycket utrymme?
Jag är så rädd att bli dömd, fast jag samtidigt känner att det är skitsamma. Det enda jag är helt säker på med mig själv är att jag är en bra mamma, en grym mamma, som gör sitt absolut bästa! Inte alltid rätt och med full energi. Inte bättre än alla andra! Men jag gör det jävligt bra!

Ändå är jag livrädd att någon ska tycka det motsatta. Varför?

Jag kan ju det här, och jag älskar det! Mycket kan jag tvivla på, men inte detta! Så jävla onödigt!

Mom-shaming

Tröja från www.mammasanningar.se

Jag fick en fråga om jag upplevt Mom-shaming och vad jag tycker om detta.

Jag fick faktiskt börja fundera väldigt noga. Jag har nog den turen att ha VÄRLDENS snällaste och underbaraste människor som följare, brukar inte ens kalla dem följare utan säger oftast “mina insta-kompisar” haha! Så bra har jag det, drygt 10.000 insta kompisar och och jag älskar er! <3

Men till ämnet igen! mom-shaming är för mig inte något direkt elakt utan mer kanske lite översittar attityd. Alltså att jag som mamma tror att mina sätt att hantera föräldrarskapet är rätt sätt. Att det jag tycker är viktigast för mitt barn borde alla värdera lika högt i sina relationer till sina barn osv. Att komma med “tips” när personen i fråga inte har bett om det, kan ibland vara mom-shaming för vissa medan andra älskar det. Det bottnar sig i hur mottagaren tar kommentaren. Känner sig mottagaren kränkt, ledsen och utsatt så är det jag som ska backa. Jag behöver inte ge råd till dem som mår dåligt av dem. Råd som mottagaren mår sämre av, jag vill ge råd som gör att mammor känner sig starkare i sig själva, att dom litar på att deras styrkor är starkt nog. Alla är inte lika starka på alla bitar.

Jag har fått en enda kommentar som gjorde att jag tvivlade på mitt omdöme och mig själv som mamma. Det var en kommentar när jag var på gymmet för första gången efter förlossningen, jag var så stolt! Kian sov i babyskyddet bredvid mig och jag fick träna mig svettig. Jag visste att jag hade full koll på honom, mer än jag någonsin kunnat ha i bilen. Tränade 30 minuter och sedan var vi klara. Då fick jag en kommentar att det värsta jag kunde göra var att låta honom sova i babyskyddet för då kan han dö. Jag vet att den person som slev detta till mig inte gjorde det för att jag skulle må dåligt. men det gjorde jag. Jag hade frågat på bvc om det var okej att träna med honom bredvid i babyskydd, jag vet att jag är en hönsmamma som höll koll på minsta lilla avvikelse i andningen eftersom min bror dog i plötslig spädbarnsdöd. Men ändå tog den mig på helt fel sätt.

Jag har inte varit på gymmet sedan dess.. Jag kunde inte lita på mig själv och mitt omdöme. Det enda min hjärna sa till mig var, tänk om hon har rätt. Då kommer jag ångra mig för resten av livet.

Så vad vill jag ha sagt? Jag vet inte. Men jag anser att mottagarens reaktion och känsla styr om kommentaren är mom-shaming eller inte.

Fortsätt stötta varandra och varandras olika styrkor! Vi är fan bäst tillsammans! <3

Att jobba sent

Idag kom dagen jag gruvat mig länge för. Jag jobbade ända till 16.45 och var inte hemma förrän efter 17. Det jag gruvat mig för var att lämna Kian hela dagen på förskolan, inte hinna hämta honom eftersom de blir Johan som gör de och sedan tänkte jag att dagen typ skulle vara slut när jag kom hem.

Men jag fick en sån positiv överraskning! När jag svänger upp bilen på uppfarten så möts jag av mina grabbar som ler och är ute och leker. Johan har startat grillen så vi käkar grillad korv med bröd till middag ute i solen samtidigt som Kian springer runt och leker! Förstår ni hur länge jag drömt om detta?! Vi har ett barn som leker ute på vår gård!! Så sjukt!

Ska vi knyta ihop den här lite flummiga säcken så skulle jag vilja säga att jobba sent blev inte alls så illa som jag trodde och vi hade nog bästa kvällen på veckan tillsammans! Mycket tack vare Johan som styrde upp en grillning ute i det fina vädret!

Projekt mammakroppen

Jag kom på idén med fotoprojektet om kvinno/mammakroppen i början av året. Mycket på grund av min egna skeva bild av kraven och pressen som jag har på min kropp. Jag jämför mig ofta och försöker nå upp till något som kanske egentligen inte är jag. Det är liksom svårt att se att min kropp inte bör vara något annat än just min kropp. Jag skulle vilja berätta varenda människas historia, men de går inte. Istället väljer jag att porträttera mammor. Vanliga mammor som, precis som jag, har en kropp som bär spår av sin historia. På såvis kanske det blir lite variation i våra perfekta sommarflöden. Det unika ska vara det perfekta och för att nå dit måste vi öva på att se det vackra i oss själva! Jag ser det i alla er, på riktigt! Det är mig själv jag måste öva på!

Min dröm när projektet är klart är att arrangera en utställning eller att göra en fotobok! Just nu har jag dock så himla mycket att göra, så projektet går lite i myrsteg farm till sommaren, då hoppas jag på mer tid!

Press som sätter stopp

Jag är så jäkla pressad i mitt huvud just nu.. och när det blir så i mitt huvud så är det som att kroppen bara grisnitar. STOPP, jag vill inte, jag orkar inte och jag kan inte. Det är ett mantra som gör mig sopslut. Jag skulle kunna ligga i sängen hela dagarna men jag kan inte. Jag längtar men jag vill ändå att tiden ska stå stilla. Konflikter i min hjärna skulle man kunna säga.

Att vi ska försöka få syskon till hösten blir liksom helt upp till mig. Jag måste gå ner i vikt, annars får v inte ens komma dit. Det är jag måste ta alla sprutor igen trots att jag är livrädd.. Jag måste reglera alla mina hormoner så att min kropp hamnar i klimakteriet och jag mår piss.. Jag måste leva mina största rädslor samtidigt som jag vill finnas 100% för Kian.

Samtidigt finns det absolut inget jag hellre vill. Vilket gör mig så ofantligt besviken på mig själv att jag inte “bara tagit tag” i allt. Men jag kan liksom inte. Jag är rädd.. så himla rädd att misslyckas. Så himla rädd att krascha och så himla rädd att behöva ta beslutet, efter kommande misslyckanden, att vi inte ska försöka en gång till…

Kian kommer självklart alltid att vara allt vi behöver, men sorg över att inte få se honom växa upp med ett syskon kommer också alltid att finnas.

Det känns som att det bara kommer kunna vara mitt fel om vi inte får ett syskon. Att jag inte går ner i vikt, att jag blir för gammal, att min kropp inte kan osv…!

Att resa ifrån sitt barn

I höstas så bestämde vi att vi skulle resa iväg med min familj till Riga för att fira min lillebror och hans flickvän som båda fyller/fyllt 30 år. Det kändes i stunden hur lugnt som helst!

“Kian kommer ju vara så stor då!” tänkte vi…

Men nu är det snart dags, månaderna gick skitsnabbt! Hel plötsligt är det dags att åka. vi åker på onsdag nästa vecka! Varken jag eller Johan är redo, kommer jag ens bli redo? Att Kian kommer ha det bra vet jag 100% eftersom han ska vara med personer som både han och jag litar på och älskar. Men jag har såna katastroftankar. Jag drömmer och jag tänker hela tiden att jag och Johan kommer att råka ut för en olycka som kommer göra Kian föräldralös. Alltså så sjuka tankar, hur fan ska jag lyckas ha en bra resa när jag inte kan se fram emot den?

Jag har så dåligt samvete, men samtidigt så vet jag med mig själv att det inte är bra att “mata” katastroftankar genom att avstå saker. I stunden skulle det säkert kännas bättre av att stanna hemma. Men i längden så stärker ett sånt beslut de negativa tankarna så nästa gång jag ska göra något kommer de vara ännu starkare. Och om jag arbetar emot dem så brukar de oftast göra det lite lättare nästa gång. Även om de känns som att denna resa blir den sista jag någonsin kommer göra i mitt liv. Om jag överlever! haha… alltså.. jag hör ju hur det låter. Men va fan.

Har du “rest ifrån” ditt barn?

Skärtorsdag

Igår målade vi påskkort till familjen och planen var att han skulle kunna roa sig en bra stund. Men efter 2.5minuter var han klar… så den roliga aktiviteten tog typ 10gånger så lång tid att förbereda och städa undan än att utföra… 😏😂

Men de blev väldigt fint och lagom påskpyssel för en 1 åring!

Sedan målade jag små ögon, näbbar och ben så att de blev små kycklingar lite Här och där i bilden! 🐣

Jag lägger ut en bild på resultatet på Instagram senare! ❤

GLAD PÅSK!!!

Fler inlägg av våra Mambassadörer