SANDRA MALMSTEN

shoppa hos mammasanningar.se

Att jobba sent

Idag kom dagen jag gruvat mig länge för. Jag jobbade ända till 16.45 och var inte hemma förrän efter 17. Det jag gruvat mig för var att lämna Kian hela dagen på förskolan, inte hinna hämta honom eftersom de blir Johan som gör de och sedan tänkte jag att dagen typ skulle vara slut när jag kom hem.

Men jag fick en sån positiv överraskning! När jag svänger upp bilen på uppfarten så möts jag av mina grabbar som ler och är ute och leker. Johan har startat grillen så vi käkar grillad korv med bröd till middag ute i solen samtidigt som Kian springer runt och leker! Förstår ni hur länge jag drömt om detta?! Vi har ett barn som leker ute på vår gård!! Så sjukt!

Ska vi knyta ihop den här lite flummiga säcken så skulle jag vilja säga att jobba sent blev inte alls så illa som jag trodde och vi hade nog bästa kvällen på veckan tillsammans! Mycket tack vare Johan som styrde upp en grillning ute i det fina vädret!

Projekt mammakroppen

Jag kom på idén med fotoprojektet om kvinno/mammakroppen i början av året. Mycket på grund av min egna skeva bild av kraven och pressen som jag har på min kropp. Jag jämför mig ofta och försöker nå upp till något som kanske egentligen inte är jag. Det är liksom svårt att se att min kropp inte bör vara något annat än just min kropp. Jag skulle vilja berätta varenda människas historia, men de går inte. Istället väljer jag att porträttera mammor. Vanliga mammor som, precis som jag, har en kropp som bär spår av sin historia. På såvis kanske det blir lite variation i våra perfekta sommarflöden. Det unika ska vara det perfekta och för att nå dit måste vi öva på att se det vackra i oss själva! Jag ser det i alla er, på riktigt! Det är mig själv jag måste öva på!

Min dröm när projektet är klart är att arrangera en utställning eller att göra en fotobok! Just nu har jag dock så himla mycket att göra, så projektet går lite i myrsteg farm till sommaren, då hoppas jag på mer tid!

Press som sätter stopp

Jag är så jäkla pressad i mitt huvud just nu.. och när det blir så i mitt huvud så är det som att kroppen bara grisnitar. STOPP, jag vill inte, jag orkar inte och jag kan inte. Det är ett mantra som gör mig sopslut. Jag skulle kunna ligga i sängen hela dagarna men jag kan inte. Jag längtar men jag vill ändå att tiden ska stå stilla. Konflikter i min hjärna skulle man kunna säga.

Att vi ska försöka få syskon till hösten blir liksom helt upp till mig. Jag måste gå ner i vikt, annars får v inte ens komma dit. Det är jag måste ta alla sprutor igen trots att jag är livrädd.. Jag måste reglera alla mina hormoner så att min kropp hamnar i klimakteriet och jag mår piss.. Jag måste leva mina största rädslor samtidigt som jag vill finnas 100% för Kian.

Samtidigt finns det absolut inget jag hellre vill. Vilket gör mig så ofantligt besviken på mig själv att jag inte “bara tagit tag” i allt. Men jag kan liksom inte. Jag är rädd.. så himla rädd att misslyckas. Så himla rädd att krascha och så himla rädd att behöva ta beslutet, efter kommande misslyckanden, att vi inte ska försöka en gång till…

Kian kommer självklart alltid att vara allt vi behöver, men sorg över att inte få se honom växa upp med ett syskon kommer också alltid att finnas.

Det känns som att det bara kommer kunna vara mitt fel om vi inte får ett syskon. Att jag inte går ner i vikt, att jag blir för gammal, att min kropp inte kan osv…!

Att resa ifrån sitt barn

I höstas så bestämde vi att vi skulle resa iväg med min familj till Riga för att fira min lillebror och hans flickvän som båda fyller/fyllt 30 år. Det kändes i stunden hur lugnt som helst!

“Kian kommer ju vara så stor då!” tänkte vi…

Men nu är det snart dags, månaderna gick skitsnabbt! Hel plötsligt är det dags att åka. vi åker på onsdag nästa vecka! Varken jag eller Johan är redo, kommer jag ens bli redo? Att Kian kommer ha det bra vet jag 100% eftersom han ska vara med personer som både han och jag litar på och älskar. Men jag har såna katastroftankar. Jag drömmer och jag tänker hela tiden att jag och Johan kommer att råka ut för en olycka som kommer göra Kian föräldralös. Alltså så sjuka tankar, hur fan ska jag lyckas ha en bra resa när jag inte kan se fram emot den?

Jag har så dåligt samvete, men samtidigt så vet jag med mig själv att det inte är bra att “mata” katastroftankar genom att avstå saker. I stunden skulle det säkert kännas bättre av att stanna hemma. Men i längden så stärker ett sånt beslut de negativa tankarna så nästa gång jag ska göra något kommer de vara ännu starkare. Och om jag arbetar emot dem så brukar de oftast göra det lite lättare nästa gång. Även om de känns som att denna resa blir den sista jag någonsin kommer göra i mitt liv. Om jag överlever! haha… alltså.. jag hör ju hur det låter. Men va fan.

Har du “rest ifrån” ditt barn?

Skärtorsdag

Igår målade vi påskkort till familjen och planen var att han skulle kunna roa sig en bra stund. Men efter 2.5minuter var han klar… så den roliga aktiviteten tog typ 10gånger så lång tid att förbereda och städa undan än att utföra… 😏😂

Men de blev väldigt fint och lagom påskpyssel för en 1 åring!

Sedan målade jag små ögon, näbbar och ben så att de blev små kycklingar lite Här och där i bilden! 🐣

Jag lägger ut en bild på resultatet på Instagram senare! ❤

GLAD PÅSK!!!

Mens

Det är ett av de värsta orden jag vet. Sen den dagen den kom in i mitt liv har den ställt till det för mig.

Det började si så där vid 12 år ålder i ett omklädningsrum efter gympan. Då kom såg jag den för första gången. 12åriga jag blev alldeles iskall och vågade inte gå ut från toaletten. Planen blev tillslut att stoppa så mycket pappershandukar i trosan så att de inte skulle bli läckage. Sedan försökte gå så sakta att det inte prasslade i trosorna när jag rörde mig. Pappershandukarna när jag var 12 var inga mjuka Lambi-papper direkt utan mer likt, fint tunt sandpapper…

Jag fortsatte skämmas för min mens. Vilket blev ännu jobbigare i högstadiet när jag började få fruktansvärda smärtor i samband. Jag gjorde allt jag kunde för att dölja sambandet, men min mamma är smart! 😉 Hon sa tidigt att de inte var normala smärtor. Doktorer negligerade och sa att de visst är normalt att ha väldigt ont. osv…

Så jag levde med skiten hela mitt liv, jag är rätt så tuff och är inte rädd för smärta. Men det som var så naturligt och inte verkade påverkade andra golvade mig totalt. Såklart ta jag den skulden på mig själv, att jag var svag. Varför kan inte jag tackla mensvärk som Anna-Greta gör? osv.

Äntligen en diagnos

Jag fick min Endometriosdiagnos först nu när vi gjorde vår utredning för IVF. Det är alltså för ca 3 år sedan. Jag har haft mens i ca 20 år. Skulle man räkna antalet gynundersökningar, titthålsopetrationer, vaginala ultraljud osv som jag gjort under dessa år så tar det nog aldrig stopp känns det som. Och hur många studenter som min lilla gumma har varit med och utbildat kan vi nog inte räkna på två händer.

Så nu har jag min diagnos, men det har inte ändrat något i hur jag får må. Min endometrios har vuxit där den skulle göra mer skada än nytta av att opereras bort. Smärtorna lindras med preventivmedel som minipiller eller p-piller, så eftersom vi vill bli gravid så de är inget alternativ. Nu slipper jag åtminstone tro att jag är knäpp som inte pallar en hel naturlig smärta.

Men idag har du väl en god relation till din mens?

HA… alltså jag orkar inte. Vad fan är det för fråga? Hur ser en god relation till ens mens ut?! NEJ, jag har ingen god relation. Skäms fortfarande för att köpa bindor på Ica för att någon kan ju lista ut att jag har mens. Kan inte säga ordet utan att typ skämmas, utan jag säger fortfarande hellre tjejveckan. Jag isolerar mig för att slippa hamna i jobbiga situationer där någon kan se, lista ut eller upptäcka att jag har den.

Hur sjukt är det. Jag är kvinna. Troligtvis så vet de flesta om att jag har mens ca en gång i månaden. Det lär man sig på biologilektionen i typ 4:an. Men för mig är den som en mörk hemlighet!

Här bollar jag frågan till dig! Har du en god relation till din mens? hahahaha Sorry, jag var bara tvungen.

Övningspåsk

Idag gjorde vi påskens med Kian för första gången! Jag hade hittat tygfjädrar på Ica som var otroligt fina! Kian var helbrydd över att det kom in ett helt träd på köksbordet 😂

Efter det så åkte vi ut till Bergafjärden där min mamma har husvagn på säsongscamping, där ska vi vara en del av påsken! Alltså vädret är magiskt och om det här är förfesten inför påsk så vet jag att det här kommer bli bästa påsken ever!

Kian har fått sin egna lilla solstol och sätt i den stoltare en än tupp, sedan gick vi ner och tittade på havet! Kian sprang så snabbt hans små ben kan springa och hade bara millimeter från att ta årets förata dopp 😅 men som tur var han jag rädd situationen haha!

Du är vidrig & tjock Sandra.

Idag vaknade jag upp med sånt stark hat mot mig själv.. Jag orkar knappt med mig själv. Dessa självhat finns med minst en stund varje dag, oftast när jag ska sova. Men ibland vaknar jag med dem så här starkt. Sakerna jag säger till mig själv är fruktansvärda. Att jag är misslyckad, lat, att jag aldrig kommer att gå ner i vikt. Att jag är tjock och äcklig.

Självhatet kom någon gång i tonåren, men eskalerade otroligt mycket under våra barnlösa år. Jag ville ha en förklaring till varför vi var barnlösa, men fick diagnosen oförklarligt barnlösa. Då började jag lägga skulden på mig själv, allt jag gjorde fel. Om jag drack vin, jag tränade inte tillräckligt ofta, åt säkert fel mat, hade en värdelös kropp som inte kan bli gravid helt enkelt.

Jag vet inte om det är extra mycket idag för att jag planerat att gå på badhuset med Kian och en annan mamma och hennes son. Det kan också vara för att våren kommer och jag snart ska vara lättklädd. Eller så är det för att jag inte lyckas gå ner i vikt, trots att jag trodde att jag skulle fixa det lätt. Efter sommaren vill vi starta vår IVF, jag är långt i från viktgränsen och planen var att vara färdig med den gränsen nu för att jag skulle kunna njuta i sommar utan hets på min kropp… Jag misslyckades. Jag har snarare gått upp 1kg till sedan jag sa att jag skulle ta tag i det på riktigt.

Lyckas jag inte med detta är det mitt fel att vi inte får starta. Jag kan inte se mig själv i spegeln, jag kan knappt se på Kian. Jag vill att han ska ha en mamma som lyckas, som är stark, som visar att man kan nå precis var man vill i livet. Drömmar och mål, det är tänkt att det är vi som ska styra dem, vi kan påverka det. Men jag misslyckas bara. Kan inte bryta mina vanor, istället förstör jag bara för mig själv och för min familj.

Så här låter mitt självhat idag. Det tar så mycket energi, jag är helt slut! Vill bara lägga mig ner och fortsätta gråta. Men det går inte. Och jag ska inte. Alla tankar är inte kroppsliga. men idag är det fokus på det. Jag kommer skämmas över mig själv varje steg jag tar utanför dörren idag..

Jag tror aldrig jag har skrivit om mitt självhat tidigare, och spärren för att skriva allt finns helt klart! Men så här låter det när man gläntar lite på locket..

Kan jag verkligen sakna?

Jag har väldigt svårt att inte skämmas för att jag i hjärtat önskar ett litet syskon. Är jag otacksam, eller rent av girig? Är det ens en verklig saknad?

Ibland blir jag rädd att viljan är en förlängning av längtan efter Kian. Min hjärna är ju van att längta efter barn, det är det enda den vet. Jag har ju liksom programmerat den att längta efter barn sedan jag var liten. Att det nu inte blev så lätt för oss var ett trauma för mig, det är redan konstaterat. Men jag vet inte vad det traumat kommer att betyda för mig. Jag vet ju att jag har ångest och katastroftankar.

Men tänk om det här traumat har grävt ett hål i mig som jag aldrig kan fylla? Det kanske låter flummigt, och kanske är det ännu en katastroftanke. Men ibland känns det som att det är fel av mig att längta efter Kians syskon för att de inte är rimligt. Jag har ju honom och han är hela min värld, mitt allt! Men ändå finns stinget kvar i hjärtat. Absolut inte på samma sätt som innan han kom, det är på ett helt annat sätt. Men jag vet ändå inte om det är för att jag inte vet helt 100 vem jag är nu, när hela min värld ser annorlunda ut.

Det här är ett otroligt känsligt inlägg för mig, jag känner att hela kroppen skakar av att skriva detta. Men jag tror också att det kan vara viktigt att ventilera.

Fler inlägg av våra Mambassadörer