SANDRA MALMSTEN

Jag hittade ett gammalt blogginlägg som jag skrev några månader efter vårt första plus, som också blev vårt första missfall… Jag skakar i hela kroppen.. Varför läste jag det här.. Kan känna alla känslor jag hade då, lukter, det flimrar runt ögonen. Fan..! Dessutom vet jag att jag höll igen när jag skrev det här inlägget för jag ville ju inte att någon skulle tycka att jag var gnällig… fy fan…!

Ett blogginlägg från en gammal blogg 2013

Ja vad händer egentligen?

Förra inlägget bestämde jag mig att det skulle funka, och vet ni vad, det gjorde det…

Jag blev gravid för första gången på 6 år och 10 månader, helt jävla sjukt kändes det, jag och Johan gick omkring i en dimma och fattade ingenting, allt känndes sjukt kul och jag mådde bra, var inte särskilt orolig heller, som jag trodde att jag skulle vara! Började jobba lite smått igen och det kändes kul!! 

Men det roliga varade såklart inte.. Tre veckor senare blev det akuten med blödningar, konstaterades att jag fick missfall i slutet på vecka 6.. Efter 6år och 10 månaders väntan så var det över på tre veckor.. Blev hemskickad och visste inte vad jag skulle göra.. Var jag än tittade hemma så fanns en plan på hur det skulle bli men som nu inte fanns längre, renfällen vid brasan skulle bebisen ligga och mysa på, gungstolen skulle vi gunga i rummet som skulle fixas till kunde jag inte ens gå förbi.. Jag vet att det är alldeles för tidigt att börja planera saker så tidigt men har man tryckt in alla planer och allt man vill i 6 år och 10 månader så bubblar det fram jävligt snabbt så fort spärren släpps en aning…

Två dagar senare fick jag feber och jätte ont. Blev akuten igen och jag blev inlagd på engång, dom kunde inte hitta något fel men min sänka steg hela tiden enda upp till 127 trots att jag fick antibiotika direkt in i blodet. Fick göra en titthålsoperation som inte visade någonting. Ingen kom på vad som blev fel men efter tre olika antibiotika så sjönk sänkan till 75 så jag fick åka hem. Dock var mitt Hb nere på 98 så det skulle kollas upp senare. Jag var inlagd från torsdag till söndag på en avdelning där nyblivna föräldrar gick runt med sina barn direkt från förlossningen, orkade inte gå till fika rummet när jag var själv för jag orkade inte se nån bebis, hela nätterna hördes bebisskrik och det gjorde så ont i hela kroppen.. Jag kan inte förstå hur man kan dela avdelningen på det viset.. Nyblivna mammor och dom som nyss förlorat sitt “barn”….

Sen kom jag hem efter sjukhusvistelsen och vardagen fortsatte, min doktor tyckte att jag skulle bli heltidssjukskriven igen men jag ville inte. fortsatte jobba 25% för att jag ville tänka på annat. Allt detta hände strax innan första advent och jag försökte få johan att resa bort med mig så vi bara slapp allt som har med julen att göra.. Ville inte, julen är för barnen och här finns inga barn var mitt argument.. men Johan förstod nog att det var bäst att inte bara fly iväg, han “tvingade” mig att vara hemma och i och med det så var jag “tvungen” att baka, julpynta och så vidare för att allt ska vara som det “ska” vara..  Det har gått rätt bra, hade semester över jul också och det var skönt.

Jag och Johan pratade om att vi faktiskt inte riktigt kännt efter hur det känns efter det här, vi har bara hoppat in i vardagen igen och försökt göra allt annat än att prata om vad som hände och fundera på hur vi vill göra framöver. Det är väl något vi kanske behöver… Men det känns jobbigt.

Så hur ser det ut nu? Livet fortsätter, vi har passerat 7års gränsen för försöken och antar att de fortsätter. Många säger att vi ska vara glada att veta att vi faktiskt kan bli gravid, så trodde jag själv att vi skulle känna också men det gör det inte.. Det funkade ju uppenbarligen inte… 

Jag är så jäkla pressad i mitt huvud just nu.. och när det blir så i mitt huvud så är det som att kroppen bara grisnitar. STOPP, jag vill inte, jag orkar inte och jag kan inte. Det är ett mantra som gör mig sopslut. Jag skulle kunna ligga i sängen hela dagarna men jag kan inte. Jag längtar men jag vill ändå att tiden ska stå stilla. Konflikter i min hjärna skulle man kunna säga.

Att vi ska försöka få syskon till hösten blir liksom helt upp till mig. Jag måste gå ner i vikt, annars får v inte ens komma dit. Det är jag måste ta alla sprutor igen trots att jag är livrädd.. Jag måste reglera alla mina hormoner så att min kropp hamnar i klimakteriet och jag mår piss.. Jag måste leva mina största rädslor samtidigt som jag vill finnas 100% för Kian.

Samtidigt finns det absolut inget jag hellre vill. Vilket gör mig så ofantligt besviken på mig själv att jag inte ”bara tagit tag” i allt. Men jag kan liksom inte. Jag är rädd.. så himla rädd att misslyckas. Så himla rädd att krascha och så himla rädd att behöva ta beslutet, efter kommande misslyckanden, att vi inte ska försöka en gång till…

Kian kommer självklart alltid att vara allt vi behöver, men sorg över att inte få se honom växa upp med ett syskon kommer också alltid att finnas.

Det känns som att det bara kommer kunna vara mitt fel om vi inte får ett syskon. Att jag inte går ner i vikt, att jag blir för gammal, att min kropp inte kan osv…!