Hej på er!
En fin sak hände i söndags när jag skulle iväg och jobba. Penny och Ellen lämnade jag hos mamma för att dem skulle kunna följa med på kalas. Vi har ordnat en sak till Pennys kalas som jag själv bara hade kunnat drömma om när jag hade barnkalas själv. Hon har fått vara med och välja bland lite olika varianter och valde en som inte riktigt passade. Jag förklarade att vi skulle välja en annan var på hon säger ”men då vill jag inte ha någon” följt av lite surande. Jag tänkte inte mer på det och åkte till jobb. Efter ca två timmar ringer mamma mig och berättar att det finns en liten tjej som är lite mammig. Jag får prata med Penny var på hon säger ”mamma, den du sa går jättebra” hon har alltså själv förstått att så hon bettede sig var fel och gått och mått lite dåligt över det. Mamma hade märkt på henne under kalaset att det var någoting och efter hon pratat med mig hade det släppt.
Det känns som ett kvitto på att hur mycket hon än testar oss vet hon vad som är rätt och fel. Det kändes så skönt att hon ville ringa och mer eller midre be om ursäkt. Jag växte som mamma och kände att jag på något sätt ändå lär mina barn vad som är rätt och fel. Det visar också att min tjej börjar bli stor och att dåligtsamvete nu är en känsla hon ska bekanta sig mig.
Har ni varit med om något sånt ögonblick? Berätta gärna <3
