När inget blir som man tänkt sig eller drömt om..

Jag är hemma och vabbar idag. Ellen har feber IGEN.. Efter att ha lämnat av Penny på förskolan åkte jag och Ellen hem och hon har nu somnat om i soffan. Jag kokade en kanna kaffe och satt på Bonus Familjen. Älskar den serien, lite överdrivet ibland men så mycket igenkänningsfaktor.

I det senaste avsnittet *varning för spoiler* ska ett av paren ta beslutet om de ska behålla ett barn som med hög sannolikhet har down syndrom. Vissa saker väcker minnen som man tror man trängt bort och känslor man glömt bubblar upp. Detta var ett sånt tillfälle.

När jag berättade att jag var gravid sa han ”nej, det får du ta bort”

Den 31/10 2014 tog jag efter att min mens var två dagar sen ett gravidtest som visade positivt. Vi skulle ha lagfest på kvällen och jag hade känt i kroppen att något inte var ”rätt” . Många gånger tidigare hade jag tagit test men mest bara för att slå bort tanken och det hade aldrig visat positivt. Jag var tjugotvå och strax efter att jag hade tagit testet var vår lägenhet fylld med tjejer från fotbollslaget som var redo att festa. Jag drack vatten och låssades dricka en cider hela kvällen. Min syster Emma fick ta alla mina shottar för att ingen skulle misstänka något. Och om jag berättade för Emma? Nej. Kalla det tanketelapati men hon frågade mig utan att jag behövde säga något. Lite läskigt ändå, att hon förstod utan att jag sa något. Allt jag sa var ”du” och då frågade hon ”vadå är du gravid” Dagen efter festen körde jag tidigt till apoteket och köpte ett test till, ett digitalt. På något sätt kändes det mer pålitligt. När där stod gravid 1-2 veckor tänkte jag bara ”nej,nej,nej” Jag och Oliver hade precis sålt vår lägenhet och skulle flytta hem för att spara pengar och leta hus. Vi hade helgen innan detta hände pratat om att vi skulle skaffa hus, bo där ett tag och sen om 3-4 år ta upp barnfrågan. Jag har alltid velat har barn och är en av dem som alltid sett mig själv som en mamma.

Jag kommer ihåg att jag gick och väntade på att Oliver skulle vakna. Han hade också festat och var inte i sin livs bästa form om man säger så. Jag kommer ihåg att han la på soffan och tyckte synd om sig själv. Jag tog mod till mig och sa ”suger ditt liv?” ja svarade han. ”Ska jag göra det ännu värre” frågade jag och sen berättade jag att jag var gravid. Eller om jag lät han gissa, jag kommer inte ihåg riktigt. Men jag kommer ihåg att han sa ”nej, det får du ta bort, jag vill inte” .

Eftersom jag visste hur hans reaktion skulle bli var jag inte arg. Jag vet inte ens om jag grät. Jag vet att jag la mig på vår säng i fosterställning och att han efter ett tag kom in och la sig bakom mig och höll om mig. Där någonstans viste jag att det skulle bli bra. Någon gång, jag visste inte att det skulle ta flera månader bara.

Hur hon reagerade styrde allt…

Det gick några dagar och vi var ute och gick mycket. Vi pratade som mest när vi var ute och gick. Det är något med att gå bredvid den man pratar med, precis som det är lättare än att sitta framför varandra vid ett bord. Jag som inte ens själv ville ha barn då och som själv var rädd och vilsen försvarade plusset på stickan. Oliver var rädd och kände att han inte hade något att säga till om. Vi hade varit tillsammans i ca sex år, vi hade båda fast jobb, vars en bil och vi hade det ”bra” om man kan säga så. När det hade gått en vecka vaknade jag en morgon och det kändes som jag hade fått mens. Jag gick in på toaletten för att upptäcka att det var blod i trosorna. Jaha, det var det tänkte jag. Jag ringde Oliver och berätta och tänkta att ”det är ju skönt för han” men han tröstade mig och sa att det är säkert ingen fara. Min ända tanke var att det skulle ju inte vara något från början så detta var väl meningen. Och hur kunde jag bli ledsen för något jag inte ens velat ha?

Jag höll på att blöda och när vi kom till inskrivningen på mvc fick jag ett tidigt ultraljud för att säkerställa att där var ett foster och hur långt gången jag var exakt. Jag gick på p-piller och jag kan ha utelämnat att där stod 1-2 veckor på gravtestet för att få köra ett vul ( vaginalt ultraljud) Där på skärmen visades ett litet hjärta som slog, så overkligt. Jag fortsatte att blöda och ringde nog mvc 2-3 gånger i veckan. De berättade för mig var gång att ul var en ”färskvara” och att om jag fick ett tidigt missfall var det kroppens sätt att ta hand om något som inte var bra. Hela tiden gick jag med känslan att ”det skulle inte varit något ändå”

För att göra en lång historia lite kortare köpte vi ett hus strax efter vi fått veta att jag var gravid. Vi fick berätta för våra föräldrar att vi skulle ha barn på sätt som jag idag ångrar. Jag åkte hem till min mamma och berättade, min farmor fick berätta för min pappa för att jag inte själv vågade. Båda mina föräldrar reagerade ungefär på samma sätt. De fanns där för mig oavsätt vad. Pappa sa åt mig att ge Oliver lite tid och att låta det sjunka in. Oliver berättade för sin mamma och jag var rädd för hur hon skulle reagera. Skulle hon tycka jag var hems som tvingade in honom i detta? Men nej tvärt om. Hon skickade massa hjärtan och smileys till mig efter att Oliver berättat och jag ringde upp henne. Det känns lite som hur hon reagerade här styrde lite händelseförloppet. Hade hon varit negativ hade allt varit helt annorlunda. Det jag kan bli ledsen över idag var att vi inte fick berätta ihop, göra en kul grej av det och fira det med alla nära och kära. Det blev istället en jobbig grej som skulle berättas. Det gör lite ont i mig idag.

Jag blev sjukskriven…

I samma veva som allt detta var det lite kaos på jobb och jag var så stressad att jag kunde börja gråta på morgonen för att jag inte var säker på vilken butik jag skulle vara i även om jag kollat schemat precis innan. Jag vet att jag kände mig likgiltig till allt, var inte glad. När vi la ut att vi hade köpt hus och alla var glada för vår skull var jag glad för att jag visste att det förväntades av mig. Samma sak med när vi berättade om graviditeten.

En kollega fångade upp att jag inte mådde bra och mer eller mindre tvingade mig att ringa mvc för att få en tid. Sagt och gjort. Jag blev sjukskriven i två månader och jag tror detta var både det bästa och det sämsta som kunde hända. Jag hade själv svårt att acceptera att jag var ”sjuk”. Jag gick och pratade med en psykolog på mvc som sa till mig att ”du hade hellre haft ett gips på foten så att alla kunde se att du var sjuk, men att vara utbränd är också att vara sjuk” Jag hade ändå svårt att acceptera det. Efter att ha varit sjukskriven i tre månader ville jag börja jobba 50% men då strulade jobb och det slutade med att jag blev sjukskriven helt.

Summa av kardemumma. Jag kände mig hela tiden ovärdig att vara gravid, jag gick och vänta på att något skulle gå fel. Det skulle inte ens vara där från början ju. Jag kände skuld eftersom jag inte själv ansåg mig vara sjuk men ändå var hemma. Jag kände mig hemsk som inte gick runt på rosa moln men ett nytt hus och en växande mage. Jag kände mig fattig som inte kunde köpa allt jag ville till min bebis.

Den 7/7 2015 efter en jobbig förlossning kom hon. Penny Sonja Matanovic. Meningen med allt jobbigt jag och vi hade varit med om och gjorde att allt kändes så självklart.

(Har ni orkat läsa hela vägen hit vill jag bara skicka en kram till er som kanske sitter i samma sits just nu. Det är jobbigt att förväntas vara lycklig och glad samtidigt som man inte mår bra. Eller till er som drömt om något hela livet bara för att upptäcka att det kommer bli på ett annat sätt. KRAM)

“Unplanned does not mean unwanted or unloved. It just means life knew what we needed before we did.”