Ska jag sluta med det jag alltid gjort bara för jag har blivit mamma?
God morgon!
Det är torsdag och jag är på väg till jobb. Ikväll väntar fotbollsträning och jag kommer inte hinna se mycket av barnen. Detta var en sådan grej som jag funderade över när jag blev mamma. Vad är min roll nu? Är det okej att avsätta tid till sig själv för att göra det man alltid gjort.
Jag har spelat fotboll sedan jag var sju år. Jag vet i början när Penny var nyfödd och Oliver var iväg och träna, jag kunde känna en avundsjuka för att han kunde åka iväg och träna medan jag fick sitta hemma med en bebis. Känslan när man blivit av med den stora magen men att ändå inte få springa eller spela fotboll på ett tag tyckte jag var ritkigt jobbig.
Sen det här men när man kan springa igen? Och inte bara springa utan gå in i närkamper och få ta emot tacklingar. Min barnmorska sa att jag behövde vänta ett halvår innan jag började ordentligt. Tyvärr lyssnade jag inte på det hon sa och troligtvis är det något som straffar mig nu.. Men mer om det i ett annat inlägg.
Eftersom både jag och min sambo Oliver spelar fotboll krockar våra matcher ibland på helgen. Vi har turen att ha ett fantastiskt nätverk av människor runt om kring oss som kan hjälpa oss med barnen. I lördags när vi spelade match båda hjälpte en av mina bästa vänner till och hängde med tjejerna. Jag hade förberett en ryggsäck med lite mellanmål, lagt fram kläder och ställt fram skor. Jag litar på att Elin hade fixat det men det är väl en trygghet för mig att veta allt allt är fixat när jag sen inte går att nå.
Vädret var på topp i helgen här i skåne så hon tog tjejerna i vagnen och gick för att kolla på vår match.
Att stå inne på planen och höra från kanten ”heja mamma” eller när dem vinkar och kallar ”mammmaaaa, mammammma” jag blir helt varm i hjärtat. Eller när dem efter matchen springer in på plan och tycker att jag varit den bästa dem någonsin sett. För mig räcker det att vara deras nummer ett.
Kan det ha varit en panikattack?
Under matchen i lördags var där en av tjejerna i mitt lag som trampa fel och hennes hälsena gick av. Jag var precis bredvid när det hände och hörde hur det knackade till, usch ryser när jag tänker på det. Dem ringde efter ambulans eftersom de inte viste om någon var brutet.
Ni som följt oss ett tag vet att i februari var vi med om en incident där jag fick ringa ambulans eftersom jag inte trodde Ellen andades. Hon fick feberkramp i bilen så jag stod vid en trottoarkant med henne i armarna och trodde hon höll på att dö. Jag visste inte då vad det var som hände. Penny satt i framsätet i bilen och såg allt. Hon såg min panik och Ellens livlösa kropp.
När jag hör ambulansen komma tänker jag att jag måste hitta Penny så hon inte reagerar och tror att något är fel. Hon har haft väldigt mycket funderingar om vad som hände och pratar om att hon var rätt och frågar om Ellen är frisk nu.
När jag går mot min mamma som också är och kollar på matchen och barnen känner jag att jag inte får luft. Jag försöker andas och jag tar tag i mamma och drar henne ifrån dem andra. Sen bryter jag ihop och gråter helt hysteriskt samtidigt försöker jag tänka på att barnen inte ska märka något. Jag vet inte vad som kom över mig. Jag har fått panikattack och ångestattack beskrivit för mig och det är det ända jag kan tänka på.
Mamma hjälpte mig börja andas igen och en var det lugnt. Jag behövde bara få ut det. Konstigt hur vissa saker kan trigga igång känslor i kroppen.
Jag önskar er en fin tisdag.
