EMELIE MÖLLER

Ena halvan av Hälsosystrarna

shoppa hos mammasanningar.se

En kiosk!

Förra året när Penny skulle fylla tre bestämde vi oss (läs jag, jag bestämde) för att bygga en kiosk till Penny som hon skulle få i present.

Jag hittade en sida som vi tog inspiration från. Pappan i vårt hus är takläggare och självklart skulle kiosken har ”riktigt tak” . Hos oss är det oftast så att jag är hjärnan och Oliver får göra. Jag har en bild av hur det ska bli och han har lärt sig lita på den. 9/10 gånger blir det bra!

I presenter sen av släkt och vänner önskade vi oss fina träleksaker att ha i kiosken. Hon fick allt från glass till kakor.

Så kul på morgonen när hon fyllde år att spring ut och se sin överraskning. Och till alla presenter sa hon ”mamma, denna kan jag ha i min kiosk”

Har ni något ni har byggt själv till era barn? Jag älskar all inspo man kan hitta på nätet och sen göra om och göra på sitt sätt.

Trevlig söndag på er! 

Gå in på länken här för att se var vi fick inspo ifrån – https://www.viivilla.se/gor-det-sjalv/bygg-en-glasskiosk-till-barnen/

Säger du det till henne då?

Hej, jag byter också bajsblöjor. Ska vi hänga?

Jag har skrivit tidigare att när jag blev mamma var jag först ut i mitt kompisgäng. Jag är väldigt öppen och social av mig så snabbt lokaliserade jag upp andra mammor. Hej, jag byter också bajsblöjor och får aldrig sova, ska vi hänga? Svårare än så är det inte. Fördelen med mammakompisar är att även om man har bestämt en playdate och man på morgonen ställer in behöver man aldrig bortförklara. Det kan vara tänder, det kan vara en utvecklingsfas, eller att man helt enkelt inte orkar, mammor förstår.

Jag är såååå glad för det nätverk av mammor jag har runt om mig idag. En mamma som jag är glad över att ha i mitt liv är mamma Malin.

Malin är tre år äldre än mig, jag har alltid vetat vem hon är men vi har aldrig känt varandra. Våra killar spelade i samma fotbollslag när vi båda blev gravida, först jag sen Malin tre månader senare. Jag vet inte hur vi började umgås men tror vi pratade lite på fotbollen och sen blev vi inbjudna på midsommar till dem. För det är lite så dom är, är du inte med i gänget tar dem med dig.

Vi började bygga upp en relation och hängde ihop hela våra första mammaledigheter med våra små. Vi lärde oss att vara mamma ihop och vi delade tips och trix om saker som ingen annan vän skulle tycka vara intressant. Att man kan prata så länge om en pysventil eller att man ibland bara behövde prata för att andas ut och få en kram.

Supermom!

Malin brukar kalla sig själv för super mom. Om det är lite provocerande? Kanske. Men vet ni, hon är verkligen det! Jag glömmer aldrig när Malin ringde och berättade för mig att det fanns två bebisar i magen, tvillingar! När tvillingarna var jättesmå drar Malin korsband och ledband i en fotbollsmatch och blir ganska begränsad i att röra sig. Tänk då att vara mammaledig med en 2,5 åring och två små bebisar. Men hon klarar det med bravur och även om hon ibland kan bryta ihop precis som oss alla andra reser hon sig igen. Du är fantastisk mamma Malin! ❤️

Jag skulle vilja skriva om så många av mina mammavänner för alla är dem riktiga supermoms! För ett tag sedan lovade jag mig själv att bli bättre på att ge komplimanger och säga det jag tänker men som ibland inte kommer fram. Tycker du någon är grym, säg det! Tycker du någon har en fin egenskap, säg det! Ser du någon som kämpar på och skulle behöva en klapp på ryggen, gör det!

Vi alla är supermoms på ett sätt och alla gör det vi tror och tänker är bäst för våra barn. Kan vi alla inte bara kallas oss supermoms och verkligen känna att det är just det vi är!

Några midsommar senare, nu är det inte fest och irlänskjulafton utan dans runt stången och det viktigare är vilka blommor man har i kransen. Tänk att i år har vi totalt fem barn som vi kommer fira midsommar med. Så sjukt att man bara skapar massa människor, haha!

Vår lilla filmstjärna

Igår var jag och Penny med på något som för oss var helt nytt. Vi eller rättare sagt Penny var med i inspelningen för en reklamfilm. Jag tänkte berätta lite om dagen och hur vi hamnade där då några av lite nyfikna på det.

För ett tag sedan så jag ett inlägg på Facebook där ett företag sökte barnmodeller. Jag skickade in bilder på Penny då jag köper mycket från detta märke och älskar deras kläder. Penny blev utvald att få vara med och vi tycker det ska bli så häftigt! När jag skrev om detta på instagram fick jag tips på att vända mig till agenturer. Sagt och gjort så skickade jag in bilder till swedenmodels och några dagar senare var vi “signade” hos dem. Det är via dem Penny fick vara med och göra reklamfilmen.

“Jag vill vara en prinsessa”

Eftersom vi inte gjort något likande innan tyckte jag det var svårt förbereda Penny på vad vi skulle göra. Jag berättade att dem skulle filma och att hon skulle få håret fixat och “smink”. När jag berättade att hon skulle få kläder som dem väljer sa hon “ja jag vill vara en prinsessa” eh ja okej just det.

Natten till torsdag drömde jag mardrömmar om allt som kan tänkas gå fel. Vaknade upp med känslan “vad har jag gett oss in på” . Penny och jag lämnade Ellen på förskolan och körde sedan och handlade lyxfrukost på mc donalts som Penny fick äta i bilen. De ni, det är lyx för snart fyra åring.

På inspelningen var det väldigt mycket väntan men det var vi också förberedda på. Paddan var med och en av dem andra tjejerna hade tagit med Pennor som de andra barnen fick låna. Jag pratade lite med dem andra mammorna och det var en mycket trevlig stämning.

Vi blev inkallade och prova kläder och få lite smink (med smink menas alltså lite puder och lite läppglans) Kläderna Penny fick ha var SÅ fina. För er som undrat så kommer dem från AB Småland. Penny älskar smink och satt kvar och kollade när dem andra statisterna blev sminkade och fixade. När det kom till håret ville dem först inte göra något men eftersom det var dagens “happening” att få det fixat för Pennsan stylade dem till det ändå 🙂

Kan också berätta att barnen blev klädda innan lunch och att jag gjorde allt i min makt för att det inte skulle komma brunsås på hela outfiten.. hahah. Även med kläder över vet man inte på vilka ställen fröken skulle kunna råka spilla brunsås. Hon sa också när jag skulle torka henne runt munnen att jag inte skulle förstöra hennes läppar, haha.

Pennsan fick så mycket beröm och gick runt i sina små trätofflor som klackade och levde livet. Hon hade en tagning där hon skulle göra en sak och att få barn att göra som man vill är inte alltid så lätt, speciellt inte om det är flera tagningar och det står 25 personer bakom kameran som väntar. Men alla var verkligen SÅ snälla och duktiga på att hitta på roligheter som gjorde det lättare.

Penny somnande efter fem minuter i bilen och var så nöjd med dagen. Detta var ett litet test för oss för att se om det var något Penny ens tyckte var roligt och efter gårdagen är det tummen upp.

Lovar säga till er när reklamfilmen kommer upp 🙂

Det här med att lämna bort sina barn..

Jag ställde en fråga till er som följer mig på instagram om vad ni vill att jag ska skriva om. Ett ämne som många ville jag skulle ta upp är hur man får relationen att fungera med småbarn. Och vet ni? Det får man inte. Så svarat på det.

Skämt och sido.. en sak jag fick höra när jag var gravid första gången var att “ja hoppas du är redo på att aldrig igen komma i första hand” Även om det kan låta hårt så stämmer det. Efter att man fått barn kommer man alltid komma i andrahand, du kommer alltid se till barnens behov föra dina egna och du kommer göra det utan att du själv vet om det.

Det som är farligt är att man glömmer sig själv, man identifierar sig som mamma och inget annat. Eftersom jag blev mamma som väldigt ung har jag lovat mig själv att inte bara bli mamma, jag är också Emelie – kompisen, flickvännen, kollegan och lagkamraten. Penny min äldsta tjej sov borta första gången när hon var tre månader. Vi fick en resesäng av min farmor och den har slitits med kärlek. Det var SÅ jobbigt att släppa kontrollen och lämna bort henne första gången men också så nyttigt. Hon överlevde hos mormor och där efter var det lättare att be om hjälp i fortsättningen.

Nu sover barnen borta minst en gång i månaden (om inte mer) dem är hos mormor,farmor eller moster. Vi har barnvakt minst en gång i veckan för att få ihop livet med träning och vårt sociala liv. Vi bestämde ganska snabbt när vi blev föräldrar att om detta ska hålla måste vi få vara Emelie & Oliver och inte bara “mamma och pappa” .Vi har varit ett par i 11 år i år och för att vardagslivet inte ska äta upp oss behöver vi få vara bara vi ibland. Jag tror också en viktig sak är att ha något som man gör själv. Vi spelar båda fotboll och tre gånger i veckan är vi iväg på vars ett håll och gör det vi tycker om. Jag tror att om man går på varandra uppstår irritation och gnäll, iallafall i vår relation 😉

Att ha inställningen “våra barn, vi tar hand om dem själv” är inte sunt enligt mig. Jag är så glad att vi har nära och kära som mer än gärna umgås och hänger med våra tjejer. Jag tycker det är nyttigt att dem har en relation till fler vuxna än bara oss.

Förra året var vi på en weekend på mallis och det är det längsta vi varit ifrån barnen. Och vet ni va? Jag saknade inte dem. Kanske låter hårt men jag visste att dem hade det bra hemma och jag njöt till fullo av att bara vara vi. Jag tror tyvärr många mammor har tänket att “jag känner mitt barn bäst och ingen annan kan göra det jag kan”. Det är på ett sätt sant men det fina med de är att barnen får andra upplevelser med andra dem har nära och på så sätt knyter extra starka band till dem. Tillexempel vet Penny att när man är hos moster får man gå ner och handla godis i affären, eller när man är hos farmor får man somna i soffan.

Har du satt upp ett mentalt hinder och inte kan lämna bort dina barn så rekommenderar jag att bara göra det. Ibland behöver det inte ens vara för att man ska göra något. Har ni provat sitta i soffan hemma utan barn och inte behövt passa upp på någon? Barnen kommer ha det så mycket roligare med mormor,faster,morfar eller vem som passar dem än med en mamma eller pappa som är helt slutkörda. Tänk lite som säkerhetsgenomgången innan man åker flygplan. Sätt först på syrgasmasken på dig själv och hjälp sedan andra. Man MÅSTE se till sig själv först för att kunna vara den bästa versionen av sig själv.

Jag skäms inte för att lämna bort mina barn och jag skäms inte för att be om hjälp. Det behöver inte vara att man är helt slut för att be om hjälp utan kanske för att förebygga att hamna där.

Jag älskar dem så det gör ont, men jag älskar mig själv också!

En sak som gör mig så sjukt provocerad!

Det finns inget som är så provocerande för mig som när jag ser att personer som inte har rätt till det har ställt sig på familjeparkeringen.

Detta får mig att vilja ringa polisen, hänga ut registreringsnumret på facebook eller gå fram och skrapa bilen.

Jag är inte den personen som kan vara tyst heller. EN , läs en av gångerna när jag sa till lät det så här:

Det ställer sig alltså ett äldre par på familjeparkeringen längst fram närmst ingången. En mamma som strax efter kör förbi får ställa sig på vanlig parkering och jag ser hur hon kämpar med att försöka få ut babyskyddet och samtidigt inte slå upp dörren på bilen bredvid. Paret som valt att ställa sig på den breda familjeparkeringen hoppar ur bilden mitt emot mig och här börjar det..

Jag: Där står ni bra trodde det var en familjeparkering här, många barn i er bil ser jag.

Gubben: Vadådå varför ska ni få ha dem bästa parkeringen? Och ni men unga friska ben orkar ju gå längre

Jag: (samtidigt som jag sätter fast barnen och lastar av kundvagnen) : Det handlar inte om att det är nära utan att det är större utrymme för oss med barn att lasta in i bilen.

Tanten: Men alla andra ställer sig där

Jag: Så om alla andra gör något måste ni också det? Sen handlar det inte om att det är en ”mindre bit att gå” utan att vi inte ska behöva gå med barn över hela parkeringen.

Gubben: Men håll koll på era jävla ungar istället då

Jag: *KOKAR* och hoppar in i bilen.

Kan tillägga att jag tog en bild på deras registreringsplåt , la ut det på facebook med ungefär samma text som denna och skev något i stil med ”är detta någons farföräldrar/föräldrar hoppas jag ni skäms. När jag kom hem tog jag mitt förnuft till fånga och raderade allt. Jag blir arg på mig själv över att jag blir så arg men hur jävla svårt kan det vara?

Vi unga får alltid höra att vi inte har någon respekt för äldre och att det var bättre för. Undra varför..

Och till er som inte vet bättre och ställer er på familjeparkering bara för det är närmre ingången. Tänk en gång till. Jag blir arg nu bara jag skriver om det.

Jag blir precis lika arg på firmabilar och arbetare som bara ”snabbt ska in och handla lunch” och ställer sig där, eller när några av mina vänner berättar att dem gör det. VARFÖR?!?!

Om någon större butik med familjeparkeringar vill anställa en parkeringsvakt ställer jag gärna upp.

Kan tänka mig också att göra en typ kallafakta dokumentär och intervjua personer som ställer sig där och fråga varför de tycker dom förtjänar det mer än dem som platserna är avsedda för.

Tack för mig. 


S

När ens två åring behöver glasögon

Jag grät och trodde hon hade en hjärntumör

Under sommaren 2017 började Pennys skela. Det var inte alls mycket men tillräckligt för att vi och personer i vår närhet skulle märka det. Det var så pass lite att man kunde tro man såg fel men ändå så pass mycket att vi fick höra “har Penny börjat skela lite”.

Jag gjorde det man inte ska och började googla. Inne på 1177 läste jag att det först och främst kunde vara ett tecken på att barnet har brytningsfel men någonstans i texten hittade jag “barnet kan skela om hen har en hjärnblödning eller hjärntumör då musklerna påverkas” Jag satt i soffan men Ellen som var ca två månader och ja, ni vet hur hormonerna fortsätter spöka ett tag efter förlossningen. Jag grät och tänkte det värsta.

Jag ringde BVC och vår sköterska där lugnade ner mig. “Äter hon som vanligt? Leker som vanligt och sover som vanligt? Då är det nog ingen tumör” Vi fick komma och göra en liten koll hos henne redan samma eftermiddag och där visade hon inte sin skelningen såklart. Vi fick i alla fall en remiss till ögonläkaren och strax efter en tid.

Jag förstår inte, jag pratar inte glasögonska

När vi var hos ögonläkaren fick vi först träffa en (kommer inte ihåg vad det heter) som fotograferade Pennys ögon och så fick hon droppar i dem. Penny är nästan alltid duktig hos läkare då hon tycker det är lite spännande. Hon fick sitta i mitt knä med en bricka framför sig. På den fanns ett hus, ett hjärta, boll osv i former. Sen skulle hon peka på den som hon såg på tavlan, ni vet den där vi vuxna har bokstäver.

När vi sen kom in till en stressad ögonläkare kände jag mig som världens sämsta mamma. Jag förstod inte honom riktigt och ännu mindre allt inom glasögon termer. Penny hade väldigt mycket synfel då hon hade +5 på ena ögat och +8 på andra. Skelningen berodde på att hjärnan stänger av ett öga för att jobba med det som ser bäst och då “glider” det ögat iväg.

Att sätta glasögon på någon som är två år..

Jag glömmer aldrig ögonblicket vi var nere på synsam och Penny fick på sina första glasögon. Hon kollade på sina händer och vänta sig mot mig “titta mamma” Sen satt hon i bilen hela vägen hem och sa “titta mamma” . Senare på kvällen satt hon och kollade på min telefon och plötsligt slängde hon iväg den. Det var en spindel som kom krypande och tidigare hade hon inte kunnat se den. En helt ny värld öppnade sig för henne.

Jag var mest orolig över att hon inte skulle ha dem på sig och pratade mycket med pedagogerna på Pennys avdelning. Men inte en ända gång tog hon av dem. Det som hände var att dem blev kladdiga eller gick i sönder på något sätt.

Med garantin vi har gäller ett år (och barn får utskrivet glasögon 1 gång om året). Tyvärr är det inget som går på barnförsäkringen vilket jag kan tycka är lite dumt. Får du en diagnos med gluten eller diabetes kan du få ersättning men inte för en ögonskada? Det är inte direkt gratis med glasögonen heller. Vi får själva glaset på recept men bågarna och om man vill ha det slipat (vilket vi måste för hennes glas är så tjockt) får vi betala själva.

Pennys önska länge har varit att få ett eget par solglasögon. Hon provar ofta inne på HM,lindex och likande och det gör alltid ont att behöva säga nej. Men så nu i våras beställde vi ett par till henne med styrka i. Stoltare tjej får man leta efter. Vi jobbar med synen och försöker träna upp ögonen med hjälp av en lapp för det starka ögat. Var tredje månad är vi tillbaka hos ögonmottagningen och gör nya tester.

Här är precis efter vi hämtat ut hennes första par glasögon. Två år och 4 månader. Det jag var mest orolig över var hur hon skulle göra när hon tränar, spelar fobtoll (eller vilken sport som helts) och såklart vad dem andra barnen skulle säga. Men det är en vuxens fördomar. Aldrig har någon sagt något om hennes glasögon.


Äntligen fick hon sina glasögon <3

Chockladbolls spett!

Det du behöver är:

  • 150 g smör
  • 4 dl havregryn
  • 2 msk kallt kaffe
  • 1 tsk vaniljsocker
  • 1,5 dl strösocker
  • 3 msk kakao
  • Riven kokos
  • 2 bananer
  • 5-6 jordgubbar

Tandpetare, grillspett eller något annat att som man hålla det samman.

Gör så här:

Jag brukar ta fram smöret så det lite rumstemperatur och då blir det lättare att jobba med. Idag hann jag inte det så då fick barnen varma upp det med händerna genom att knåda. Efter det slängde vi ner alla övriga ingredienser och knådade tills det blev en stor chokladboll.

Lägg kokos i en matlåda med lock, dela banan och jordgubbarna i skivor. Jag gjorde vissa spett och barnen gjorde några. Roligaste var att rulla bollar tyckte Penny. Smidigt också att lägga i en låda med kokos och bara skaka lådan. Lätt för barnen och jag slipper kokos överallt! Ellen var inte lika aktiv i själva görandet utan mer i ätandet.

En enkel grej som både passar till fest och till eftermiddagskaffet.

Ryser av allt kladd… hahaha men det viktigaste är att det går att tvätta bort. Och ja.. att tjejerna har roligt.


Varför Penny sitter i uv dräkt? För att göra en lång historia kort.. vi skulle gå ut och bada. Jag drog fram alla badkläder för att se vad som passar till vår resa. Vi upptäcker att poolens värme inte varit igång under natten och där av panik att komma på något annat att göra.

10 Punkter man går igenom med ett magsjukt barn

10 punkter om när ens barn blir magsjukt 

1. Första tanken är alltid “oj, hon kanske har ätit något” och sen när man inser att det inte är fallet tänker man bara “FAN”

2. Nästa fundering är hur mycket som har fått plats i den lilla magen.. 

3. Att se när någon kräks är topp tre värsta saker jag vet. Men att då behöva ta hand om det och att behöva sitta bredvid och klappa och ge beröm till en liten människa som själv sitter och gråter är så jobbigt. Jag försöker att sitta lite bakom för att inte visa hur jag själv håller på att hulka. Ibland är det nära att jag själv också kräks.

4. Att fungera ut var man ska göra av kräket. Vasken? Soporna? Spola ner i toaletten?

5. Nästa steg är att fundera ut om man vågar ge lite vatten eller någon mat. Kommer det komma upp direkt eller får hon behålla något. Vatten är ju viktigt men är det nödvändigt att ge mat som bara kommer upp igen?

6. Hur ser det ut i städskubben? Hur mycket klorin har jag hemma och hur många maskiner tvätt behöver jag köra..

7. Jag funderar också hur mina reflexer tränats upp till att reagera redan innan hon kräks. Och hur sjukt snabb man är på att langa fram en spann.

8. Känslan när ett av barnen varit kräkfri i 36 timmar och nästa barn börjar kräkas. Kul… Man såg liksom mållinjen. 

9. Man ser dokumentärer om folk som klättrar för omöjliga berg utan sele, eller hur navy seal soldater tränas och bryts ner. Detta är INGET gentemot att själv vara magsjuk när barnen blivit friska. Detta kan bryta ner vem som helst.

10. Det värsta är när sambon börjar bli dålig samtidigt som mig. Att vara två sjuka föräldrar med friska barn är hemsk. Och med vetskapen om att hur kass jag än är kommer min älskade sambo alltid vara lite mer sjuk än mig.

Denna lilla stackare har varvat feber med öroninflammation och magsjuka sen i vintras..

När inget blir som man tänkt sig eller drömt om..

Jag är hemma och vabbar idag. Ellen har feber IGEN.. Efter att ha lämnat av Penny på förskolan åkte jag och Ellen hem och hon har nu somnat om i soffan. Jag kokade en kanna kaffe och satt på Bonus Familjen. Älskar den serien, lite överdrivet ibland men så mycket igenkänningsfaktor.

I det senaste avsnittet *varning för spoiler* ska ett av paren ta beslutet om de ska behålla ett barn som med hög sannolikhet har down syndrom. Vissa saker väcker minnen som man tror man trängt bort och känslor man glömt bubblar upp. Detta var ett sånt tillfälle.

När jag berättade att jag var gravid sa han “nej, det får du ta bort”

Den 31/10 2014 tog jag efter att min mens var två dagar sen ett gravidtest som visade positivt. Vi skulle ha lagfest på kvällen och jag hade känt i kroppen att något inte var “rätt” . Många gånger tidigare hade jag tagit test men mest bara för att slå bort tanken och det hade aldrig visat positivt. Jag var tjugotvå och strax efter att jag hade tagit testet var vår lägenhet fylld med tjejer från fotbollslaget som var redo att festa. Jag drack vatten och låssades dricka en cider hela kvällen. Min syster Emma fick ta alla mina shottar för att ingen skulle misstänka något. Och om jag berättade för Emma? Nej. Kalla det tanketelapati men hon frågade mig utan att jag behövde säga något. Lite läskigt ändå, att hon förstod utan att jag sa något. Allt jag sa var “du” och då frågade hon “vadå är du gravid” Dagen efter festen körde jag tidigt till apoteket och köpte ett test till, ett digitalt. På något sätt kändes det mer pålitligt. När där stod gravid 1-2 veckor tänkte jag bara “nej,nej,nej” Jag och Oliver hade precis sålt vår lägenhet och skulle flytta hem för att spara pengar och leta hus. Vi hade helgen innan detta hände pratat om att vi skulle skaffa hus, bo där ett tag och sen om 3-4 år ta upp barnfrågan. Jag har alltid velat har barn och är en av dem som alltid sett mig själv som en mamma.

Jag kommer ihåg att jag gick och väntade på att Oliver skulle vakna. Han hade också festat och var inte i sin livs bästa form om man säger så. Jag kommer ihåg att han la på soffan och tyckte synd om sig själv. Jag tog mod till mig och sa “suger ditt liv?” ja svarade han. “Ska jag göra det ännu värre” frågade jag och sen berättade jag att jag var gravid. Eller om jag lät han gissa, jag kommer inte ihåg riktigt. Men jag kommer ihåg att han sa “nej, det får du ta bort, jag vill inte” .

Eftersom jag visste hur hans reaktion skulle bli var jag inte arg. Jag vet inte ens om jag grät. Jag vet att jag la mig på vår säng i fosterställning och att han efter ett tag kom in och la sig bakom mig och höll om mig. Där någonstans viste jag att det skulle bli bra. Någon gång, jag visste inte att det skulle ta flera månader bara.

En bild från kvällen då jag precis fått veta att jag var gravid. Vatten i glaset och 1000 tankar i huvudet.

Hur hon reagerade styrde allt…

Det gick några dagar och vi var ute och gick mycket. Vi pratade som mest när vi var ute och gick. Det är något med att gå bredvid den man pratar med, precis som det är lättare än att sitta framför varandra vid ett bord. Jag som inte ens själv ville ha barn då och som själv var rädd och vilsen försvarade plusset på stickan. Oliver var rädd och kände att han inte hade något att säga till om. Vi hade varit tillsammans i ca sex år, vi hade båda fast jobb, vars en bil och vi hade det “bra” om man kan säga så. När det hade gått en vecka vaknade jag en morgon och det kändes som jag hade fått mens. Jag gick in på toaletten för att upptäcka att det var blod i trosorna. Jaha, det var det tänkte jag. Jag ringde Oliver och berätta och tänkta att “det är ju skönt för han” men han tröstade mig och sa att det är säkert ingen fara. Min ända tanke var att det skulle ju inte vara något från början så detta var väl meningen. Och hur kunde jag bli ledsen för något jag inte ens velat ha?

Jag höll på att blöda och när vi kom till inskrivningen på mvc fick jag ett tidigt ultraljud för att säkerställa att där var ett foster och hur långt gången jag var exakt. Jag gick på p-piller och jag kan ha utelämnat att där stod 1-2 veckor på gravtestet för att få köra ett vul ( vaginalt ultraljud) Där på skärmen visades ett litet hjärta som slog, så overkligt. Jag fortsatte att blöda och ringde nog mvc 2-3 gånger i veckan. De berättade för mig var gång att ul var en “färskvara” och att om jag fick ett tidigt missfall var det kroppens sätt att ta hand om något som inte var bra. Hela tiden gick jag med känslan att “det skulle inte varit något ändå”

För att göra en lång historia lite kortare köpte vi ett hus strax efter vi fått veta att jag var gravid. Vi fick berätta för våra föräldrar att vi skulle ha barn på sätt som jag idag ångrar. Jag åkte hem till min mamma och berättade, min farmor fick berätta för min pappa för att jag inte själv vågade. Båda mina föräldrar reagerade ungefär på samma sätt. De fanns där för mig oavsätt vad. Pappa sa åt mig att ge Oliver lite tid och att låta det sjunka in. Oliver berättade för sin mamma och jag var rädd för hur hon skulle reagera. Skulle hon tycka jag var hems som tvingade in honom i detta? Men nej tvärt om. Hon skickade massa hjärtan och smileys till mig efter att Oliver berättat och jag ringde upp henne. Det känns lite som hur hon reagerade här styrde lite händelseförloppet. Hade hon varit negativ hade allt varit helt annorlunda. Det jag kan bli ledsen över idag var att vi inte fick berätta ihop, göra en kul grej av det och fira det med alla nära och kära. Det blev istället en jobbig grej som skulle berättas. Det gör lite ont i mig idag.

Jag blev sjukskriven…

I samma veva som allt detta var det lite kaos på jobb och jag var så stressad att jag kunde börja gråta på morgonen för att jag inte var säker på vilken butik jag skulle vara i även om jag kollat schemat precis innan. Jag vet att jag kände mig likgiltig till allt, var inte glad. När vi la ut att vi hade köpt hus och alla var glada för vår skull var jag glad för att jag visste att det förväntades av mig. Samma sak med när vi berättade om graviditeten.

En kollega fångade upp att jag inte mådde bra och mer eller mindre tvingade mig att ringa mvc för att få en tid. Sagt och gjort. Jag blev sjukskriven i två månader och jag tror detta var både det bästa och det sämsta som kunde hända. Jag hade själv svårt att acceptera att jag var “sjuk”. Jag gick och pratade med en psykolog på mvc som sa till mig att “du hade hellre haft ett gips på foten så att alla kunde se att du var sjuk, men att vara utbränd är också att vara sjuk” Jag hade ändå svårt att acceptera det. Efter att ha varit sjukskriven i tre månader ville jag börja jobba 50% men då strulade jobb och det slutade med att jag blev sjukskriven helt.

Summa av kardemumma. Jag kände mig hela tiden ovärdig att vara gravid, jag gick och vänta på att något skulle gå fel. Det skulle inte ens vara där från början ju. Jag kände skuld eftersom jag inte själv ansåg mig vara sjuk men ändå var hemma. Jag kände mig hemsk som inte gick runt på rosa moln men ett nytt hus och en växande mage. Jag kände mig fattig som inte kunde köpa allt jag ville till min bebis.

Den 7/7 2015 efter en jobbig förlossning kom hon. Penny Sonja Matanovic. Meningen med allt jobbigt jag och vi hade varit med om och gjorde att allt kändes så självklart.

(Har ni orkat läsa hela vägen hit vill jag bara skicka en kram till er som kanske sitter i samma sits just nu. Det är jobbigt att förväntas vara lycklig och glad samtidigt som man inte mår bra. Eller till er som drömt om något hela livet bara för att upptäcka att det kommer bli på ett annat sätt. KRAM)

Under hela graviditeten lyssnade jag på låten You are my sunshine.
Jag blir fortfarnde helt rörd när jag lyssnar på den låten.
You are my sunshine, my only sunshine
You make me happy when skies are gray
You’ll never know, dear, how much I love you
Please don’t take my sunshine away

“Unplanned does not mean unwanted or unloved. It just means life knew what we needed before we did.”

En jobbig vecka..

Det känns ibland som det ända jag gör är att gnälla. Men om jag inte kan göra det här så vart ska jag då få ur mig allt gnäll?

Veckan började med att vår lilla Ellen knäckte goden om hur man hivar sig över spjälsängen. Ungen som alltid varit lätt och natta genom att ge välling och sen säga godnatt har nu vänt helt.. Kvällarna har blivit långa och våra kvälls rutiner är helt ur balans. Våra tjejer brukar somna vid senast 19.30 men nu är dem uppe och snuddar på 22-22.30.

Det bästa hade varit att lägga sig hos henne men vi har en storasyster också. Eftersom vi bara är en förälder hemma vid nattning på vardagarna blir det svårt.

Jag har nog haft en släng av en mini influensa. I tisdagskväll blev jag akut illamående och svullen i överdelen av magen under natten kräktes jag men kände mig ändå inte kräksjuk. Illamåendet släppte inte och på morgonen på jobb ringde jag kry.se då alla symtom tydde på magkatarr enligt min kollega, haha. Läkaren ställde frågor och jag berätta att jag inte alls var sugen på kaffe, mådde illa precis som vid min andra graviditet och att jag inte hade någon aptit. ” Det finns ingen risk du är gravid” …… Eh, ja, nä. Eller jag har spiral?! Men när jag tänker efter så stämmer alla symtom in utan själva svullnaden.

Jag åkte hem från jobb och köpte faktiskt ett gravtest. Att vara gravid nu är inte nummer ett på min to-do så det var med andan i halsen jag tog testet. Ingen graviditet här inte och efter några timmar kom också mensen som ett brev på posten.

Vi tappar så sjukt mycket följare…

Ja just nu har vi nog tappat upp mot 200 följare dem senaste veckorna. Vi har ju svirat om inriktningen liten på kontot ( @halsosystrarna på instagram) och är numera mer familj/ vardagsliv inriktad. Det känns såklart jobbigt att något vi byggt upp så länge ”faller” men vi tror på den nya nischen på kontot och hoppas flera hittar till oss efterhand.

Ja veckan har varit lite tuff. Jag börjar också tänka på vad som händer om jag inte kommer in på skolan.. En riktig bajs vecka bara.

Nu hoppas jag det vänder och helgen med sol ska bli lovely.

Kram på er!

En promenad för att försöka få Ellen att somna i tid. Vakande såklart när jag skulle lägga över henne och körde sedan på till 23…. Vad gör man? Hjälp!

Fler inlägg av våra Mambassadörer