I början av december 2017 var jag på sjukhuset och röntgade min handled. Jag hade haft ont i flera veckor, kanske månader, utan att veta vad som var fel.
Vid det här laget var jag inte ett dugg orolig utan jag trodde jag hade råkat ut för en stukning. En spricka på sin höjd!
Jag fick vänta väldigt länge efter att Röntgenbilderna tagits men till slut så kom läkaren in.
”Nu har jag sett bilderna….Har du cancer i familjen Evelina?”
Mitt hjärta slog dubbelslag och jag förstod snabbt att det här är inte bra.
Jag hade en tumör i handleden. En ganska stor tumör på min smala handled. Den hade ätit upp mitt skelett sa han. Därav smärtan. Jag minns alla tankar som snurrade runt i huvudet. Jag kunde knappt prata. Läkaren sa bekymrat att han inte kunde svara på om min tumör var godartad eller elakartad, utan han skulle skicka mitt ärende till Karolinska i stockholm så skulle dom ta hand om det här ifrån. Jag fick ett gips runt armen och en skriftlig sjukskrivning. Sen fick jag betala 250kr i receptionen och åka hem.
I bilen på parkeringen gick jag sönder. Jag gick i tusen bitar och jag kämpar än idag för att plocka ihop mig själv.
Efter en månads lång väntan fick jag äntligen svar på att tumören var godartad. Agressiv, men godartad. Vilken jävla lättnad! Jag kunde börja leva igen.
Här ifrån gick allt fort. Jag fick en snabb operationstid på Karolinska bara några veckor framåt. Nu var det bara att börja förbereda sig mentalt på operation och en lång rehabliteringstid efteråt.
Fyra dagar innan operationen så var jag och fikade med min vän. Hon var gravid i fjärde månaden och hade precis flyttat tillbaka till stan efter en tid i Norge. Hon var så vacker och jag längtade efter att få hålla i hennes bebis! På vägen hem så svängde mitt undermedvetna in på apoteket och jag köpte ett graviditetstest. Jag vet än idag inte ens varför jag gjorde det.
Jag var gravid. Mitt i allt det här så var jag gravid. Jag ska ju operera mig. Jag ska sövas och få morfin. JAG HAR DRUCKIT SÅÅ MYCKET VIN DOM SENASTE VECKORNA!
Jag fick panik men var samtidigt så glad att det pirrade i hela mig.
Operationsdagen kom och jag var så rädd och ledsen. Var så orolig för min lilla,lilla bebis i magen. Skulle det där lilla fostret klara av en narkos? Fanns det ens något liv där inne?
Han klarade det, och Jag också. Jag åt en piggelin och drack typ sju liter vatten sen fick vi åka hem. Nu skulle jag bara njuta av vad det här året och min graviditet hade att erbjuda. Little did i know att nästa mardröm snart skulle ta vid. Men det får jag dela med mig av i ett annat inlägg.
Tack för att ni orkade läsa hela vägen hit, hoppas ni hänger kvar till fortsättningen imorgon.
Puss och kram!
Men vilken skräck… Jag förstår att du rasade… vad stark du är som berättar!!!!