Låt oss prata om egentid. Denna egentid som för många utav oss handlar om mental överlevnad.
När jag var gravid så var jag väldigt bestämd med att jag skulle fortsätta göra saker bara för mig själv. Ensam. Jag vill säga att jag än så länge håller vad jag lovat. Gå till frisören, göra fransar, träna, träffa vänner, bara att åka och handla ensam är så viktigt för mig för att jag ska kunna vara en bra mamma, bonusmamma, vän och sambo.
Louie är så trygg både hos vänner till oss, mina föräldrar och Marcus föräldrar och det är inga som helst svårigheter med att lämna honom ett par timmar hos någon utav dom när jag känner för det. Jag blir riktigt upprörd på alla supermorsor där ute som tar sig rätten att bestämma vad som är bäst för andra familjer än sin egen.
Louie var en månad gammal när jag en kväll efter att han somnat var på fest hos en vän. Det var viktigt för mig att komma iväg på den även fast det såklart gjorde lite ont i hjärtat av saknad.
”Vart har du lillen?” ”Har du barnvakt?” Nej. Min son är med sin pappa, som faktiskt råkar vara precis lika mycket förälder som jag är och jag litar på att han ser till att vårt barn överlever kvällen även fast jag är borta några utav hans sovande timmar. Jag tvivlar starkt på att min sambo fick samma frågor när han visades bland folk utan en bebis på armen.
Alla tycker förstås inte att det är viktigt med egentid och det är okej för er, men kom ihåg att alla är olika med olika behov och ingen har rätt att tala om för någon vad som är bäst.
Jag har sett en artikel cirkulera på sociala medier som läskigt många delar vidare och kommenterar med en rubrik som skuldbeläggande skriker ut –
”Jag skaffade inte barn för att lämna bort dom!”
Nej. Men jag skaffade inte heller barn för att sitta ihop med någon hela tiden, 24 timmar om dygnet, resten av mitt liv. Jag behöver verkligen MIN tid. Och för husfridens, för min egen och för mitt barns skull så kommer jag att fortsätta att ta mig den tiden. Faktiskt så kommer jag att ta mig den tiden så ofta jag vill och kan och jag kommer aldrig någonsin att skämmas för det och det hoppas jag att ingen annan heller gör! Ingen är en bättre förälder till ditt barn än vad du är.
Känner igen mig så mycket. Har själv en dotter på 1 år och 7 månader och har sen hon var 2 månader lämnat henne hos barnvakt. Började jobba lite grann när hon var 4 månader och fick ofta höra att det var alldeles för tidigt att börja jobba när hon är så liten och att jag nästan var egoistisk som lämnade henne med sin pappa eller sin farmor några timmar i veckan när jag jobbade.
För mig har det nästan varit tvärt om. Jag har inte lämnat bort min son något längre än någon timme till barnvakt, han är nu 9 månader. Men får snarare kommentarer om att ”det är väl bara att lämna”. Men för mig är det inte så. Jag mår så dåligt när jag lämnat honom något längre (till pappan) fast jag vet att han klarar sig. Men jag får ångest bara av att tänka på det. Men jag vet att det börjar bli dags att träna på det då det börjar närma sig förskolestart. Men jag är inte redo 🙈
Oavsett är det okej vilket som! Man ska göra det som känns bra för en själv och för ens familj! 😘
Sååå bra! Jag håller med till 100%. Jag hade mått så dåligt om jag skulle spendera varje minut av barnens vakna tid tillsammans med dem. Första barnet lämnade vi till mormor över natten första gången när han var 10 månader. När han var 13 månader åkte jag till London själv och var borta tre nätter. Bästa semestern i hela mitt liv. Lillebror föddes drygt 1,5 år efter storebror. Så det var fullt upp. Han föddes i maj, precis när den varmaste sommaren jag varit med om i mitt liv tog sin början. Jag var hemma med båda barnen medan sambon jobbade hela dagarna, hela veckorna. Vi såg knappt varandra. Jag fick utmattningssyndrom. Ångest. Jag förstod inte vad det var när jag vissa kvällar låg i soffan och trodde att jag höll på att dö. I januari började jag skolan igen och sambon är föräldraledig. Vi ser även till att vi får komma iväg på det vi själva tycker om, både ensamma och tillsammans. Vi försöker lämna bort barnen någon natt varje månad för att få sova och umgås. Egentid har blivit så viktigt för mig. Och när jag nu kommer hem till familjen så är jag bara där och då. Egentid gör mig till 98% mamma den tiden jag är med mina barn. Isyället för 25% mamma och 75% ångest och utmattning.
Precis så! Alla är olika och man måste tänka innan man häver ur sig skuldbeläggande skit. För mig är egentid också väldigt viktigt, tyvärr tillåter livet inte så mycket av den varan just nu och jag får dåligt samvete av att jag vill vara ensam ibland men jag jobbar på det. De som lägger skuld på oss som behöver egentid är så högljudda så det är svårt att höra sin egen röst. Mer mompepping åt folket! ❤️
Du sätter ord på så många känslor – tack Evve!
TACK! Det här kändes så fantastiskt skönt att läsa att jag nästan börjar gråta.
Fast den artikeln handlar väl mer om att folk ”missbrukar” förskolan? Att man ljuger att man jobbar eller nått för att ha barnen på förskolan medans man roar sig.
Tack för dina ord. Jag vet precis hur det känns att vilja ha egentid. Jag är i så sjukt stort behov av de men ”kan” inte göra så mkt åt de. Jag helammar min lilla tös. Har en 3årig pojk o en 7årig med adhd. Det är såååå mkt hela tiden. Jag har glömt bort vem jag är. Jag kommer sist v allt hela tiden. Jag längtar sååå mkt tills jag kan få vara jag o bara andas. Få va helt själv. Göra vad jag vill Lr välja att inte göra ett skit. /trött mamma