Hej på er!
Jag har verkligen inte blivit bättre på det här med täta uppdateringar på bloggen och det ber jag om ursäkt för! Det är så svårt att veta vad ni vill läsa om! Skriv gärna vad ni vill veta så ska jag se till att ta det här skeppet i hamn!
Dagarna rullar på. Eller veckorna. Och månaderna! Det är helt sjukt att jag förra sommaren tyckte att tiden stod still. Min graviditet var så jävla lång!
När jag väl låg där och födde barn stod tiden också still. Trots en snabb och smidig förlossning så trodde jag ju fortfarande inte att jag skulle få något barn. Jag hade ju väntat en evighet redan och tänkte att jag skulle få vänta för alltid. Nu, lite mer än sju månader senare så undrar jag vad som hände. Vad har egentligen hänt? Hur kan min son ha blivit så stor? Det känns som att det var en vecka sen Louie sov i min famn hela dagarna och skrek sig igenom halva nätterna, hur kan det vara sju månader sedan mitt liv tog en sån jävla vändning och jag plötsligt var en mamma?
Att jag och Marcus hade förökat oss och skapat det mest perfekta lilla liv i världen var så ofattbart just då. Just där och då när jag var så trött och skör, så gråtmild och rädd. Orolig och fundersam över vad vi hade gett oss in på. Där och då hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott att jag kunde älska någon så mycket som jag nu älskar mitt barn.
Det är verkligen ingen lögn att livet börjar när man får barn.
Jag tänker mycket på hur snabbt jag tycker tiden går och det gör mig ledsen. Jag blir ledsen över att bebistiden kommer ta slut, likaså föräldrarledigheten. Jag blir ledsen när jag tänker på hur jag skulle kunnat ta vara på dagarna som varit ännu mer än vad jag gjort.
Jag vet att det inte tjänar nånting till att tänka så. Tiden kommer fortsätta gå och barnen kommer fortsätta att växa och helt plötsligt kommer vi att stå där och inte fatta nånting. Vi kommer stå och vara trötta och gamla medans barnen liksom inte kommer att behöva oss på samma sätt. Sen kommer vi väl att köpa någon ful strävhårig hund som kommer få på tok för mycket mat, sova bredvid oss i sängen och inte vara uppfostrad för fem öre. Det är så det blir….
Det stora barnet fyller 10 år om en månad och snart är han fjorton. Sen kommer sjuåringen att bli stor och så har vi två tonåringar i huset som kommer dricka mjölk direkt ur tetran och smälla i dörrar. Inte nog med detta så blir jag äldre för varje år som går också!!!
Det märks väl knappt att jag har lite ålderskris här va?!
Jag älskar att se barnen utvecklas och växa, det gör jag verkligen. Men jag blir tårögd av tanken på att dom kommer att bli stora och jag önskar så att man kunde stanna tiden ibland. Bara en liten stund.
