shoppa hos mammasanningar.se

Jag kommer inte kunna bära mitt barn…


Fortsättning på mitt tidigare inlägg.

2018 bjöd på typ världshistoriens varmaste sommar och jag avskydde nästan varenda dag utav graviditeten. Ingen hade liksom sagt att det var så där himla jobbigt! Men dagarna gick och jag är glad att det var badväder hela sommaren och att jag var ledig.

Smärtan i handleden gjorde sig hela tiden påmind, trots att det var nästan ett halvår sen jag opererades. Men det kunde ju ta tid hade läkarna sagt. Jag skulle ha tålamod.

Min magkänsa sa att det var nånting som inte riktigt stämde. Inte ska man väl behöva ha så här ont efter en operation? Och den här knölen över handleden, vart fan kom den ifrån?! Jag ringde min kontaktsjuksköterska som lugnade ner mig och sa att det är ingen fara. Man kan vara väldigt svullen och ha mycket ont i en lång tid. Jag valde att lyssna på henne och fokusera på det viktigaste i livet just nu. Att jag snart skulle föda barn.

Jag gick 14 dagar över tiden (vilket btw inte borde vara tillåtet pga. totalt psykbryt) och har nog aldrig varit så trött både psykiskt och fysiskt som jag var då. Jag bara grät och ville att det skulle vara över. En period så trodde jag faktiskt inte att jag skulle få något barn. Han skulle aldrig komma ut och jag skulle behöva vara gravid för alltid.

Louie föddes en blåsig morgon i September. Jag tyckte förlossningen var fruktansvärd. Ingenting var som jag hade trott. Varför var jag inte världens lyckligaste? Varför tyckte jag knappt att min son var söt? Och varför i helvete hade ingen sagt att moderkakan inte kommer samtidigt som barnet?! Att man skulle behöva krysta igen när man egentligen bara vill stänga igen benen och aldrig öppna upp dom igen.

Vi åkte hem bara ett par timmar senare och där satt jag med mitt barn i famnen med massa besök hemma i soffan. Vad var det som hade hänt? Jag förstod ingenting. Det är lätt att vara efterklok men så här i efterhand kan jag känna att jag nog hade behövt ett par dagar på BB. För att landa lite. För att förstå att jag på ett ögonblick hade förvandlats till en förälder.

Tiden gick och jag återhämtade mig. Njöt av min bebis, målade naglarna och tittade på serier hela dagarna. Han sov ju bara. (Och skrek halva nätterna)

När Louie bara var några veckor så fick jag tjata mig till en undersökning av handleden. Knölen växte och jag hade fruktansvärt ont.

Vi åkte till karolinska, dom tog en massa prover och jag fick vänta. Den här jävla väntan! Jag hade ju inte gjort annat än att vänta. Men det här gick fort. Läkaren satte sig ner framför mig

”Tumören har kommit tillbaka. Tur att du kom hit, din magkänsla hade rätt” 

Det är inte sant. Igen? Ska jag behöva gå igenom det här igen? Jag gick sönder igen. Den här nyförlösta kroppen gick en än gång sönder inombords och jag bara grät.

En till operation väntade. Ett större ingrepp och en lite mer komplicerad operation än förra gången. Det fanns bara en sak som jag tänkte på, precis hela tiden.

Jag kommer inte kunna bära mitt barn.

I november opererades jag. Louie var två månader gammal och jag fick sova utan honom på sjukhuset. Det var hemskt.

Nu, nästan fem månader senare har jag fortfarande inte vågat andas ut riktigt. Jag har fortfarande konstant smärta och rädslan för att tumören skulle komma tillbaka gör mig livrädd. Jag har flera års rehablitering framför mig för att få tillbaka känsel och rörlighet i handleden och hur mycket jag än kämpar så kommer jag aldrig bli helt återställd.

Jag är på sjukhuset ofta och får injektioner som ska stärka upp mitt skelett. Dom är så snälla där. Dom tröstar mig när det känns jobbigt och psykologen gräver hål i huvudet på mig och hjälper mig med sorg och kris hantering.

Om jag hade en värsta fiende så skulle jag inte önska hen detta. Ta hand om er själva allihopa och lyssna på era kroppar, dom ljuger sällan.

Puss och kram!



2 tankar på “Jag kommer inte kunna bära mitt barn…”

  1. Frukstanvärt! Jag kan inte föreställa mig att behöva sova utan sitt nyfödda barn 😭 Starkt av dig ändå och hoppas vägen tillbaka går som den ska ❤️

    Svara

Lämna en kommentar

Fler inlägg av Evelina