EVELINA MAGNUSSON

shoppa hos mammasanningar.se

Kaffeshots

Dricka latte ur fina glas på café, läsa några böcker och kanske plugga lite. Ha ett fint städat hem och umgås med andra mammor.

Det är bara några saker jag trodde eller önskade att jag skulle göra under min föräldrarledighet men än så länge har jag typ bockat av noll saker på den listan.

Jag lever i ett konstant ostädat, kaos och shottar kaffekopp efter kaffekopp utan vidare resultat. Kan man bli imun mot koffein tro?

”Vad mysigt att vara hemma”

”Trivs du med att vara ledig?”

”Passa på att njuta ordentligt nu!”

Alltså jag vill påstå att jag har gjort ett gäng hundår. Haft många jobb och alltid haft bollar i luften. Jobbat kvällar, helger, röda dagar och bara krigat på liksom. Men det här…. Att vara hemma med barn är det svåraste jobb jag har haft och jag har aldrig varit så utmattad som nu.

Jag älskar såklart att spendera tid med min Louie och dom flesta stunderna är ju helt fantastiska. MEN jävlar vad han är påfrestande ibland och det känns ofta jobbigt att inte hinna göra saker som jag skulle vilja få gjort. Jag antar att tvätthögen får växa till sig i några år till.

En sak är iallafall säker, det är att jag trots allt inte skulle byta det här mot nåt annat i hela världen. Att vara mamma må vara den svåraste utmaningen jag ställts inför men det är också det finaste, häftigaste och mest underbara jag varit med om.

Mental överlevnad

Låt oss prata om egentid. Denna egentid som för många utav oss handlar om mental överlevnad.

När jag var gravid så var jag väldigt bestämd med att jag skulle fortsätta göra saker bara för mig själv. Ensam. Jag vill säga att jag än så länge håller vad jag lovat. Gå till frisören, göra fransar, träna, träffa vänner, bara att åka och handla ensam är så viktigt för mig för att jag ska kunna vara en bra mamma, bonusmamma, vän och sambo.

Louie är så trygg både hos vänner till oss, mina föräldrar och Marcus föräldrar och det är inga som helst svårigheter med att lämna honom ett par timmar hos någon utav dom när jag känner för det. Jag blir riktigt upprörd på alla supermorsor där ute som tar sig rätten att bestämma vad som är bäst för andra familjer än sin egen.

Louie var en månad gammal när jag en kväll efter att han somnat var på fest hos en vän. Det var viktigt för mig att komma iväg på den även fast det såklart gjorde lite ont i hjärtat av saknad.

”Vart har du lillen?” ”Har du barnvakt?” Nej. Min son är med sin pappa, som faktiskt råkar vara precis lika mycket förälder som jag är och jag litar på att han ser till att vårt barn överlever kvällen även fast jag är borta några utav hans sovande timmar. Jag tvivlar starkt på att min sambo fick samma frågor när han visades bland folk utan en bebis på armen.

Alla tycker förstås inte att det är viktigt med egentid och det är okej för er, men kom ihåg att alla är olika med olika behov och ingen har rätt att tala om för någon vad som är bäst.

Jag har sett en artikel cirkulera på sociala medier som läskigt många delar vidare och kommenterar med en rubrik som skuldbeläggande skriker ut –

”Jag skaffade inte barn för att lämna bort dom!”

Nej. Men jag skaffade inte heller barn för att sitta ihop med någon hela tiden, 24 timmar om dygnet, resten av mitt liv. Jag behöver verkligen MIN tid. Och för husfridens, för min egen och för mitt barns skull så kommer jag att fortsätta att ta mig den tiden. Faktiskt så kommer jag att ta mig den tiden så ofta jag vill och kan och jag kommer aldrig någonsin att skämmas för det och det hoppas jag att ingen annan heller gör! Ingen är en bättre förälder till ditt barn än vad du är.

Mer mom-pepping åt folket!


Måste dom bli stora?

Hej på er!

Jag har verkligen inte blivit bättre på det här med täta uppdateringar på bloggen och det ber jag om ursäkt för! Det är så svårt att veta vad ni vill läsa om! Skriv gärna vad ni vill veta så ska jag se till att ta det här skeppet i hamn!

Dagarna rullar på. Eller veckorna. Och månaderna! Det är helt sjukt att jag förra sommaren tyckte att tiden stod still. Min graviditet var så jävla lång!

När jag väl låg där och födde barn stod tiden också still. Trots en snabb och smidig förlossning så trodde jag ju fortfarande inte att jag skulle få något barn. Jag hade ju väntat en evighet redan och tänkte att jag skulle få vänta för alltid. Nu, lite mer än sju månader senare så undrar jag vad som hände. Vad har egentligen hänt? Hur kan min son ha blivit så stor? Det känns som att det var en vecka sen Louie sov i min famn hela dagarna och skrek sig igenom halva nätterna, hur kan det vara sju månader sedan mitt liv tog en sån jävla vändning och jag plötsligt var en mamma?

Att jag och Marcus hade förökat oss och skapat det mest perfekta lilla liv i världen var så ofattbart just då. Just där och då när jag var så trött och skör, så gråtmild och rädd. Orolig och fundersam över vad vi hade gett oss in på. Där och då hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott att jag kunde älska någon så mycket som jag nu älskar mitt barn.


Det är verkligen ingen lögn att livet börjar när man får barn.

Jag tänker mycket på hur snabbt jag tycker tiden går och det gör mig ledsen. Jag blir ledsen över att bebistiden kommer ta slut, likaså föräldrarledigheten. Jag blir ledsen när jag tänker på hur jag skulle kunnat ta vara på dagarna som varit ännu mer än vad jag gjort.

Jag vet att det inte tjänar nånting till att tänka så. Tiden kommer fortsätta gå och barnen kommer fortsätta att växa och helt plötsligt kommer vi att stå där och inte fatta nånting. Vi kommer stå och vara trötta och gamla medans barnen liksom inte kommer att behöva oss på samma sätt. Sen kommer vi väl att köpa någon ful strävhårig hund som kommer få på tok för mycket mat, sova bredvid oss i sängen och inte vara uppfostrad för fem öre. Det är så det blir….

Det stora barnet fyller 10 år om en månad och snart är han fjorton. Sen kommer sjuåringen att bli stor och så har vi två tonåringar i huset som kommer dricka mjölk direkt ur tetran och smälla i dörrar. Inte nog med detta så blir jag äldre för varje år som går också!!!

Det märks väl knappt att jag har lite ålderskris här va?!

Jag älskar att se barnen utvecklas och växa, det gör jag verkligen. Men jag blir tårögd av tanken på att dom kommer att bli stora och jag önskar så att man kunde stanna tiden ibland. Bara en liten stund.



Hoppas att ni har haft en fantastisk påsk!

Hej mina fina! Jag hoppas ni har haft en fantastisk påsk. 

Vi har väl inte gjort så mycket annat än att ätit känns det som, som sig bör under påskhelgen tydligen. Jag har inte tränat nånting heller, och inte bloggat. Konstigt det där att när jag har som mest tid så får jag som minst gjort. Hemmet har sett ut som ett bombnedslag i över en vecka och tvätthögen bara växer och växer. Det är till och med stökigt i kylskåpet och i skafferiet. Ni vet när ingenting står där det ska stå och allt bara är rörigt liksom. Jag hatar det. Det gör mig så stressad och att jag drar ut på allt det här gör mig egentligen bara änu mer stressad. Önskar så att jag kunde knäppa med fingrarna och få allting gjort men det är ju tydligen för mycket begärt.

Jag har iallafall laddat mentalt hela dagen för att imorgon ta tag i tvättstuge-kaoset. 

Wish me luck!

Barnen har haft påsklov! Underbara lov. Minns ni känslan? Att inte ägna en tanke åt skolan på en hel vecka, och veta att efter påsklovet är det inte långt kvar till sommarlovet. Det är nästan så jag önskar att jag gick på högstadiet igen bara för att få känna den där känslan men sen slår det mig vilka jävla skitår det var och jag slickar hellre på elstängsel i tre år än går om högstadiet.

18åringen har iallafall varit iväg på äventyr och inte varit hemma på hela lovet, dom två mellersta barnen har varit hos sin mamma så jag, Marcus och Louie har varit helt själva. Det har verkligen varit så tomt i hela huset så det är skönt att ordningen är återställd igen nu och alla är samlade.

Vädret har ju varit helt outstanding hela påsken så jag och grannen fångade upp kvällssolen på trappen i fredags. Så himla mysigt! Vi firade hennes hunds ettårsdag lite i efterskott. (Vi tar alla tillfällen vi får att dricka bubbel och ja, man firar ju alltid sina husdjurs födelsedagar.)



Uteservering, dålig sömn och semesterplaner

Alltså 16 grader varmt idag! Det är så fantastiskt att jag nästan blir tårögd. Jag har verkligen längtat efter värme.

Louie sov ute i vagnen i två timmar på förmiddagen så jag passade på att dricka kaffe och sola fram lite fräknar. Sen slet jag bort åkpåsen ur vagnen och tänker inte ta fram den igen fören det blir höst. Om inte aprilvädret bjuder på minusgrader igen efter påsk, vilket inte skulle vara helt omöjligt.

Jag tog med mig barnet ner på stan för en uteserverings-lunch med min lillasyster. Trots att vi fick vänta en evighet på maten och att solen tydligen inte lös på just denna uteservering så var det så mysigt!

Louie har sovit riktigt kasst en period nu vilket tär på oss alla. Att vakna gång på gång hela nätterna är så jävla drygt och att aldrig känna sig riktigt utvilad gör mig så himla stressad. Louie hamnar i en ond cirkel också där dålig nattsömn kräver mer sömn på dagen och hur jag än planerar sovtiderna så verkar det inte fungera.

Är detta vanligt hos bebisar på sju månader? Är det en fas? Kan jag göra något för att få honom att sova bättre? Sitter ni på några tips så tar vi tacksamt emot dom!

Även tips på hur man som mamma inte blir ett galet monster utan sömn tas tacksamt emot.

Så är det snart semester också. Semester och sommarlov. Vi har lovat barnen att åka iväg någonstans den här sommaren då vi bara var hemma förra sommaren pga. jag var så jävla gravid och orkade ingenting.

I år är vi alltså två vuxna och fyra barn i åldrarna 0, 7, 10 och 18

HUR GÖR VI ALLA NÖJDA? VART ÅKER VI?!

Det känns som att vi redan tagit oss vatten över huvudet innan vi ens har påbörjat planeringen. En all inclusive med bamseklubb, vattenland och fritt wifi känns väldigt lockande.

Så här spenderades semestern förra året. Gravid i åttonde månaden och tröttast i stan. Jag åt sjukt många isglassar i den där poolen också.

Barnskrik, en bränd pizza och ett försök till egentid.

Herre gud vad den här veckan har sprungit iväg. Det var ju nyss måndag. Jag fattar ingenting i den här småbarnsbubblan. Allt går fort. Allt! Mitt hår växer till och med snabbt vilket leder till att min snygga, sjukt moderna page har blivit till en mindre charmig, omodern hockeyfrilla när håret liksom lägger sig längs axlarna. Två veckor kvar till frisörtiden. Kämpa. Du klarar det!

Min bebis fyller snart sju månader. I snart sju månader har jag fått vara mamma. Det viktigaste uppdraget jag fått i livet är att ta hand om och älska honom högre än allt annat. Och visst gör man väl det? Älskar sina barn över allt annat. Men jag skulle ljuga om jag sa att alla dagar är härligt fridfulla.

Louie har sovit riktigt kasst nu i en period med ca. 711 uppvak per natt. Detta resulterar i ett riktigt tjurigt och icke utvilat barn på dagarna. Idag har varit en sån dag där allt jag gjort verkar vara fel. Bara gnäll hela dagen och han skrek sig hes när han inte fick fortsätta dra i mitt hår. (Jag jämför ibland mitt barn med Stewie Griffin från family guy som är ganska ondskefull)

Iallafall! Idag var Marcus iväg med 7åringen och hans två bästisar på killkväll. Dom bowlade och åt mat på stan. 9åringen följde med en kompis efter skolan och jag såg verkligen fram emot att lägga Louie tidigt och få lite välplanerad egentid en stund innan familjen kom hem. Ni kan ju gissa hur det gick….

Jag slängde ihop en pizza och skickade in den i ugnen, gick in och nattade ungen som på sin höjd brukar ta 10 minuter. Nu tog det 45. Jag såg ”min” tid flyga iväg och serien jag hade tänkt börja titta på verkade vara väldigt långt borta.

Till slut så somnade han! Jag pustade ut, öppnade dörren och gick mot köket. Jag möts av röklukt i hela huset och en svart pizza i ugnen. Underbart.

Det är ju tur att han är söt!


Trevlig helg på er!

Lantis eller stadsbo?


Gud så svårt jag tycker det här är. Att komma på saker att blogga om. Vad är roligt för er att läsa liksom? Livet bjuder ju inte alltid på massa roligheter och vardagen är ju faktiskt det jag ska vara öppen om i den här bloggen hade jag ju bestämt. Ge mig lite tid! Jag kommer snart igång, jag har lite skrivkramp bara. 

Helgen bjöd på värsta hemmamyset med gäster, rödvin och så mycket god mat. Jag är inne i en period där jag tycker matlagning är så roligt. Iallafall varannan vecka när man kan laga lite mer vuxna smaker som bonusbarnen annars bara rynkar på näsan åt.

Löjromspizza med creme fraiche, rödlök, västerbottenost och polanco caviar.


Ryggbiff och Gws röda!

Veckan började bra med ett tungt pass på gymmet. Träningsvärk sen igår och värre lär det bli imorgon. Men, ska jag fortsätta äta och dricka så där mycket gott på helgerna så lär jag fan lägga i högsta växeln på gymmet i veckorna!

Nu sitter jag i soffan och funderar. Vi bor ju verkligen så fint i vårat hus ute på landet. Vi har en stor tomt, ganska nära till vatten, trädgårdsland och växthus. Vi trivs så himla bra! På sommarhalvåret…. Faktum är att ungefär 8 månader om året så suger det att bo här. Det är mörkt, dåliga vägar, halt på vintern och kallt så inåt helvete! Vi måste elda för värme och varmvatten och med det gamla systemet vi har lägger vi flera tusen varje månad på att köpa ved.

Den senaste tiden har jag verkligen börjat längta tillbaka till stan. Jag saknar pulsen, oljudet och att kunna duscha så länge man vill utan att varmvattnet tar slut. Inte för att man någonsin typ har tid för en så lång dusch men iallafall! Jag saknar möjligheten.

Det är också ett evigt bilåkande för oss. Barnen börjar bli stora och ska köras till och från kompisar och aktiviteter var och varannan dag. Vi har dessutom ännu en familjemedlem som är familjehemsplacerad hos oss, en tonårskille. Vi spenderar mycket tid i bilen om man säger så. Frågan är ju om det är värt att bo på ett ställe där man bara trivs ca. 4 månader om året eller om man ska leta sig in mot stan igen. Då behöver vi bara hitta en lägenhet som är tillräckligt stor för oss alla. Finns det ens? Vi Fyller ju ut 7 rum och kök här i huset. Kommer inte bli skitkul att flytta om vi bestämmer oss för det.

Men det är så vackert här!
På den tiden jag var blond och vi hade två getter som husdjur!

Grön juice och sol

Idag åkte vi in till stan, jag och Louie. Vi har ju inte lämnat huset på hundra år känns det som men nu när magsjukan är över var det såå skönt att komma iväg!

Vi bara strosade omkring i nåstan två timmar. Gick i affärer och satt ute i solen. Jag är så glad att jag har ett barn som älskar att åka vagn. Det trodde jag inte när jag rullade omkring honom i liggdelen för några månader sen. Han avskydde den. Så fort sittdelen åkte på vagnen så var allt frid och fröjd. Han vill ju se vad som händer, min nyfikna kille.

Absolut den godaste juice jag druckit. Färskpressat äpple, spenat, citron och mynta.

Nu sitter jag bänkad framför sveriges mästerkock. Så spännande final!!! Imorgon ska jag äntligen ta mig iväg till gymmet. Saknar känslan av träningsvärk och ser fram emot att verkligen komma igång med träningen igen. Men ikväll är det dubbla chipsskålar på bordet. Och dipp. Man får inte ta ut svängarna för hårt liksom.

Puss och kram!

Jag kommer inte kunna bära mitt barn…


Fortsättning på mitt tidigare inlägg.

2018 bjöd på typ världshistoriens varmaste sommar och jag avskydde nästan varenda dag utav graviditeten. Ingen hade liksom sagt att det var så där himla jobbigt! Men dagarna gick och jag är glad att det var badväder hela sommaren och att jag var ledig.

Smärtan i handleden gjorde sig hela tiden påmind, trots att det var nästan ett halvår sen jag opererades. Men det kunde ju ta tid hade läkarna sagt. Jag skulle ha tålamod.

Min magkänsa sa att det var nånting som inte riktigt stämde. Inte ska man väl behöva ha så här ont efter en operation? Och den här knölen över handleden, vart fan kom den ifrån?! Jag ringde min kontaktsjuksköterska som lugnade ner mig och sa att det är ingen fara. Man kan vara väldigt svullen och ha mycket ont i en lång tid. Jag valde att lyssna på henne och fokusera på det viktigaste i livet just nu. Att jag snart skulle föda barn.

Jag gick 14 dagar över tiden (vilket btw inte borde vara tillåtet pga. totalt psykbryt) och har nog aldrig varit så trött både psykiskt och fysiskt som jag var då. Jag bara grät och ville att det skulle vara över. En period så trodde jag faktiskt inte att jag skulle få något barn. Han skulle aldrig komma ut och jag skulle behöva vara gravid för alltid.

Louie föddes en blåsig morgon i September. Jag tyckte förlossningen var fruktansvärd. Ingenting var som jag hade trott. Varför var jag inte världens lyckligaste? Varför tyckte jag knappt att min son var söt? Och varför i helvete hade ingen sagt att moderkakan inte kommer samtidigt som barnet?! Att man skulle behöva krysta igen när man egentligen bara vill stänga igen benen och aldrig öppna upp dom igen.

Vi åkte hem bara ett par timmar senare och där satt jag med mitt barn i famnen med massa besök hemma i soffan. Vad var det som hade hänt? Jag förstod ingenting. Det är lätt att vara efterklok men så här i efterhand kan jag känna att jag nog hade behövt ett par dagar på BB. För att landa lite. För att förstå att jag på ett ögonblick hade förvandlats till en förälder.

Tiden gick och jag återhämtade mig. Njöt av min bebis, målade naglarna och tittade på serier hela dagarna. Han sov ju bara. (Och skrek halva nätterna)

När Louie bara var några veckor så fick jag tjata mig till en undersökning av handleden. Knölen växte och jag hade fruktansvärt ont.

Vi åkte till karolinska, dom tog en massa prover och jag fick vänta. Den här jävla väntan! Jag hade ju inte gjort annat än att vänta. Men det här gick fort. Läkaren satte sig ner framför mig

”Tumören har kommit tillbaka. Tur att du kom hit, din magkänsla hade rätt” 

Det är inte sant. Igen? Ska jag behöva gå igenom det här igen? Jag gick sönder igen. Den här nyförlösta kroppen gick en än gång sönder inombords och jag bara grät.

En till operation väntade. Ett större ingrepp och en lite mer komplicerad operation än förra gången. Det fanns bara en sak som jag tänkte på, precis hela tiden.

Jag kommer inte kunna bära mitt barn.

I november opererades jag. Louie var två månader gammal och jag fick sova utan honom på sjukhuset. Det var hemskt.

Nu, nästan fem månader senare har jag fortfarande inte vågat andas ut riktigt. Jag har fortfarande konstant smärta och rädslan för att tumören skulle komma tillbaka gör mig livrädd. Jag har flera års rehablitering framför mig för att få tillbaka känsel och rörlighet i handleden och hur mycket jag än kämpar så kommer jag aldrig bli helt återställd.

Jag är på sjukhuset ofta och får injektioner som ska stärka upp mitt skelett. Dom är så snälla där. Dom tröstar mig när det känns jobbigt och psykologen gräver hål i huvudet på mig och hjälper mig med sorg och kris hantering.

Om jag hade en värsta fiende så skulle jag inte önska hen detta. Ta hand om er själva allihopa och lyssna på era kroppar, dom ljuger sällan.

Puss och kram!



Narkos, morfin och vin?!

I början av december  2017 var jag på sjukhuset och röntgade min handled. Jag hade haft ont i flera veckor, kanske månader, utan att veta vad som var fel. 

Vid det här laget var jag inte ett dugg orolig utan jag trodde jag hade råkat ut för en stukning. En spricka på sin höjd!

Jag fick vänta väldigt länge efter att Röntgenbilderna tagits men till slut så kom läkaren in. 

”Nu har jag sett bilderna….Har du cancer i familjen Evelina?”

Mitt hjärta slog dubbelslag och jag förstod snabbt att det här är inte bra. 

Jag hade en tumör i handleden. En ganska stor tumör på min smala handled. Den hade ätit upp mitt skelett sa han. Därav smärtan. Jag minns alla tankar som snurrade runt i huvudet. Jag kunde knappt prata. Läkaren sa bekymrat att han inte kunde svara på om min tumör var godartad eller elakartad, utan han skulle skicka mitt ärende till Karolinska i stockholm så skulle dom ta hand om det här ifrån. Jag fick ett gips runt armen och en skriftlig sjukskrivning. Sen fick jag betala 250kr i receptionen och åka hem. 

I bilen på parkeringen gick jag sönder. Jag gick i tusen bitar och jag kämpar än idag för att plocka ihop mig själv.

Efter en månads lång väntan fick jag äntligen svar på att tumören var godartad. Agressiv, men godartad. Vilken jävla lättnad! Jag kunde börja leva igen.

Här ifrån gick allt fort. Jag fick en snabb operationstid på Karolinska bara några veckor framåt. Nu var det bara att börja förbereda sig mentalt på operation och en lång rehabliteringstid efteråt.

Fyra dagar innan operationen så var jag och fikade med min vän. Hon var gravid i fjärde månaden och hade precis flyttat tillbaka till stan efter en tid i Norge. Hon var så vacker och jag längtade efter att få hålla i hennes bebis! På vägen hem så svängde mitt undermedvetna in på apoteket och jag köpte ett graviditetstest. Jag vet än idag inte ens varför jag gjorde det. 

Jag var gravid. Mitt i allt det här så var jag gravid. Jag ska ju operera mig. Jag ska sövas och få morfin. JAG HAR DRUCKIT SÅÅ MYCKET VIN DOM SENASTE VECKORNA!

Jag fick panik men var samtidigt så glad att det pirrade i hela mig.

Operationsdagen kom och jag var så rädd och ledsen. Var så orolig för min lilla,lilla bebis i magen. Skulle det där lilla fostret klara av en narkos?  Fanns det ens något liv där inne?

Han klarade det, och Jag också. Jag åt en piggelin och drack typ sju liter vatten sen fick vi åka hem. Nu skulle jag bara njuta av vad det här året och min graviditet hade att erbjuda. Little did i know att nästa mardröm snart skulle ta vid. Men det får jag dela med mig av i ett annat inlägg.

Tack för att ni orkade läsa hela vägen hit, hoppas ni hänger kvar till fortsättningen imorgon.

Puss och kram!

Fler inlägg av våra Mambassadörer