EN FÖRÄLDERS BEKÄNNELSER

shoppa hos mammasanningar.se

Amning och kort tungband

När jag fick mitt andra barn så ammade jag honom i två månader, sedan gav jag upp amningen. Dels var jag för stressad av att amma då storebror på snart två år var överallt och ingenstans under tiden jag ammade. Så jag fick ingen ro till att låta Julian amma i lugn och ro. Sedan har jag kommit på efteråt att Julian hade helt fel grepp när jag ammade honom. Han hade för litet grepp om bröstvårtan, vilket ledde till sår som blödde och gjorde svinont. Plus att han kan inte ha fått i sig tillräckligt med bröstmjölk för han var nästan aldrig nöjd. Att han hade för kort tungband var nog den största anledningen till varför amningen inte fungerade klockrent.

Symtom

När jag nu efter att han fick diagnosen kort tungband så har jag läst på om symtom vid kort tungband hos bebisar. Julian hade massor av symtom på kort tungband redan som bebis. De symtom som kan uppstå vid kort tungband är:

  • Dåligt, ytligt tag
  • Dålig viktuppgång
  • Läckande mjölk på sidorna av munnen, både vid amning och flaskmatning
  • Somnar vid bröstet innan bebis har ätit klart
  • Blir väldigt frustrerad under amning
  • Kväljer lätt på napp/bröst
  • Hjärtformad tunga
  • Släpper taget ofta
  • Klickljud
  • Kolik och reflux (kräks)
  • Tuggar på bröstet
  • Sugblåsor på läpparna
  • Dålig sömn med många uppvak
  • Kan inte ta napp
  • Skålformad tunga när barnet skriker
  • Dålig mjölkproduktion trots amning ofta och mycket
  • Mjölkstockning, även svamp och inflammation
  • Bröstvårtan är ofta sned efter amning, som ett läppstift
  • Smärta vid amning
  • Kärlkramp (vasospasm) i bröstvårtorna

De symtom som jag och Julian uppfyllde när han var bebis var att han hade sugblåsor på läpparna. Han tog inte napp. Han släppte taget ofta och hade dåligt, ytligt tag om bröstvårtan. Ibland läckte det mjölk på sidorna av munnen när han åt. Jag hade dålig mjölkproduktion, som jag trodde berodde på att han fick lite ersättning nattetid. Jag hade så fruktansvärt ont av amningen. Det var liksom inget mysigt alls med amningen eftersom att jag visste att det skulle göra apont att amma. Upplevde också att bröstvårtan var sned efter amning. Med facit i hand så önskar jag att jag tagit upp med BVC att vi upplevde dessa symtom och att jag läst på om kort tungband. Utan det blev så att jag slutade amma Julian när han var två månader för att jag trodde att det var pga stressen jag hade dålig mjölkproduktion och att amningen rent allmänt gick dåligt.

Kunskapens makt

Jag önskar att jag hade suttit på denna information där och då, år 2012 när Julian kom. Samt att jag hade haft den kunskap om amning jag besitter på idag. Efter att ha jobbat på BB och på neonatalen kan jag en del om amning. Samt att nu när jag läst på om kort tungband kan jag en del om det också. Som jag både kan använda i min yrkesroll och som privatperson. Ska man vända min erfarenhet till något positivt är det att jag nu kan förmedla denna erfarenhet till fler därute som kämpar på med en amning som inte fungerar. Om amningen inte fungerar för er, då kan kort tungband vara en sak att kolla upp på BVC eller om man upplever symtom redan på BB. Sedan finns det tusen andra anledningar till att amningen inte fungerar, men kort tungband är snabbt kollat av sjukvården. Då kan man om inte annat utesluta kort tungband och framtida besvär som kort tungband kan orsaka.

För mer information om kort tungband, klicka här!

/Jessica

Min förlossningsberättelse med andra barnet

Livia är född på en av årets varmaste dagar 28e juni 2018. Hon var beräknad 5e juli, men vattnet gick på kvällen den 27e juni. Båda mina förlossningar har startat med vattenavgång. Jag var extremt förlossningsrädd under hela graviditeten med Livia.

Jag mådde väldigt bra från mitten till slutet av graviditeten med Livia, första 4a månaderna var extrema. Mådde så fruktansvärt illa. Men jag jobbade fram till midsommar, så ungefär 2 veckor innan beräknat. Var väldigt trött i slutet och hann ju inte va hemma så länge.

Hela maj var stekhett och juni likaså. Jag hade Liam hemma från dagmamman den dagen allt startade och vi gick ner till centrum för att äta lunch. Det var så varmt att han den dagen inte orkade gå så långt så jag körde honom i en resevagn. Tungt var det, och som höggravid var det lite tufft. Vi hade iallafall en jättemysig dag och gick och köpte jordgubbar som vi tog med oss hem. Väl hemma satt vi oss i skuggan på altanen och drack kall saft med is. Jag var så trött och varm.

Kände en liten ond sammandragning, men tänkte inte mer på det

Det var fotbolls-VM den sommaren så vi satt i soffan och kollade på VM. Liam älskade att heja på Sverige! Under tiden jag ligger där känner jag endast en liten ond sammandragning. Reagerade lite på att jag tyckte den gjorde ont men sen tänkte jag inte mer på det. Vid 19 så var middagen klar och jag ska sätta mig och äta. Känner hur det knäpper till och rinner lite, trodde att det kom en stor flytning eller så. Men sprang till toan och väl där börjar det rinna massor med vatten längst med benen och ner i en pöl på golvet. Sa till min sambo att antingen kissar jag på mig eller så har vattnet gått.

Ringer då min syster som ska med till förlossningen för att förbereda henne. Efter det ringer jag förlossningen som vill att jag ska komma in direkt på undersökning, då bebisen är helt rörlig (vilket är vanligt om man är omföderska). Vi åker och hämtar min syster och lämnar Liam hos sin farmor och farfar.

Kl.20.30 kommer vi in på förlossningen och blir inskrivna vid 21. Jag ska helst ligga och vila tills bebisen är fixerad och behöver jag gå på toa så tar de hjärtljuden varje gång. Detta eftersom en rörlig bebis kan (även om det är ovanligt) klämma navelsträngen.

Undersökning om det var vattnet som gått och i väntan på att bli inskrivna

FULLT i hela Stockholm

Det var fullt på alla förlossningar i hela Stockholm så jag fick inget förlossningsrum först. De sa att i värsta fall får de förlösa mig där på rummet. Det var ett rum för eftervård på BB Stockholm och jag hade valt vanliga förlossningen på Danderyds sjukhus. Men då man inte får hänvisa omföderskor (då förlossningen kan gå snabbt) så ville dom inte släppa mig. Så fick jag ett rum ca 1 timme innan hon är född.

Mina värkar börjar komma och de blir snabbt regelbundna. Min sambo har åkt iväg för att lämna Liams bilbarnstol så han kan komma till dagmamman dagen efter. Min syster är med mig och masserar ryggen när jag får en värk. Barnmoskan där tycker jag andas kontrollerat. När min sambo kommer tillbaka vid 23 så börjar jag få riktigt ont. De kan inte erbjuda någon smärtlindring där i just det rummet så jag får en citodon eller vad det var. Och sen duscha varmt. Men det hjälper inte. När jag ska gå ur duschen kan jag inte stå av smärtan och bara skakar. Min sambo får stödja mig.

Mäter värkarna och hjärtljud
Värkarna har startat
Min sambo måste hjälpa mig till duschen

“Jag måste BAJSA!!”

Vid 01 får jag äntligen ett förlossningsrum och väl där inne så säger jag att det känns som jag ska dö. Jag klarar knappt ta mig upp i förlossningssängen pga smärtan. Ber om EDA och får lite lustgas under tiden. Nu känns det lite mer hanterligt, eller mer att jag inte orkar bry mig. Känner mig lite halft borta. Har hela tiden kontroll men samtidigt så ont. Efter en stund kommer narkosläkaren och ska sätta EDA. Han förbereder allt och precis då får jag en värk som jag måste vänta ut innan han kan sätta nålen.. Men bara det att just den värken är en krystvärk. Han hör det på mig och samtidigt skriker jag “jag måste BAJSA!!”. Han vill att barnmorskan ska komma in och hinner inte med någon EDA. Hon kommer in och undersöker mig, Jag är helt öppen och har krystvärkar. Öppnade mig alltså 8 cm på ca 1 timme. Det var därför jag trodde jag skulle dö!

Kommer inte upp i sängen pga smärtan!
Äntligen lite smärtlindring, men hann inte få den länge
Hinner inte få EDAn

Hon skrek fast huvudet inte var helt ute

Jag prövar lite olika ställningar innan jag tillslut får lägga mig på rygg. Upplever att jag krystar jättelänge men efter ca 12 min är hon ute, 02.08 den 28e juni. Hon skrek redan fast huvudet knappt var ute och hon rörde huvudet. Måste sett så kul ut och barnmorskan sa att det är väldigt ovanligt. Men det märks på Livias personlighet idag, haha.

Lycklig och lättad!
Min älskade dotter!

Det blev en intensiv och snabb förlossning mot första gången. Jag kände att all rädsla jag haft försvann, hade verkligen kontroll trots smärtan. Och det häftiga denna gång var att jag verkligen kunde jobba med kroppen än då jag hade EDA. Men med den smärtan är det tur att det gick fort. Min förlossning tog alltså 7 timmar från att vattnet gick hemma. Vill även nämna att all personal var fantastisk och även om de hade överfullt och var stressade så märktes det aldrig. De var så lugna och fina. Jag märkte inte ens när de sprang på akutlarm. Var nog lite borta pga smärtan och lustgas. Iallafall, vilket enormt jobb dom gör på förlossningen!

Vill göra det igen

När jag säger till sambon att jag vill ha fler barn så undrar han hur jag tänker, eftersom jag skrek att jag skulle dö flera gånger. Haha. Men vi kvinnor är fantastiska, hur vi än föder barnet så är det lika mycket en förlossning. Och det går aldrig att jämföra, ingen förlossning är den andra lik. Så tacksam att allt gick bra och att denna gång fick vi lite revansch och för första gången bo på BB-hotellet. Men mer om det berättar jag om hur det var att föda mitt första barn.

Förlossningsbrickan!

Kram

Jasmine

Fortsättning på “Jag blev sjuk i förlossningspsykos”

Så där var vi tillsammans på förlossningen, nyblivna föräldrar till en liten pojke. Som var så otroligt gullig och enastående på alla sätt. Jag var så lycklig. Trots att allt blev som det blev. Vi blev förflyttade från förlossningen till BB efter ett par timmar. Väl på avdelningen tog vi kontakt med familj och vänner att vi hade fått Alvin. Min syster och min mamma kom till BB och hälsade på. Tony åkte och hämtade bonusbarnen, de var så stolta.

Äntligen hemma

Alvin föddes på torsdagen och på måndagen efter helgen blev vi utskrivna. Väl hemma började min hjärna gå på högvarv. Det var då jag drabbades av sömnlöshet. Jag sov inte på tre dygn. Jag ringde även min mamma och frågade henne om Alvin. Bl.a. frågade jag henne om inte hon upplevde att vi barn “pratade” med henne genom våra skrik när vi var bebisar. Det hade hon inte alls upplevt. Jag kommer ihåg att jag blev så frustrerad över att hon inte förstod vad jag menade. Jag var ju helt säker på att Alvin pratade genom sitt skrik. Alltså att han skrek på ett särskilt sätt när han var hungrig och det var som att han berättade att han var hungrig. På det tredje dygnet som sömnlös så gick Tony till affären och handlade. När han kommer hem från affären frågade han var Alvin var. Varpå att jag kan inte svara på var Alvin var någonstans. Vi hittade Alvin i bonusbarnets säng där han sov så gott.

Åker in till sjukhuset igen

Efter denna händelse bestämde sig Tony för att det här måste vi åka in till sjukhuset för det här är inte ett friskt beteende. Så Tony sa till mig att nu ska vi åka in till sjukhuset. Jag höll med och åkte med honom och Alvin på bussen till gynakuten. Väl på gynakuten blev jag undersökt av gynekolog och denne bestämde sig för att be om att få dit en psykiatriker. När psykiatrikern undersökt mig blev jag inlagd direkt på en akut psykiatrisk avdelning p.g.a. att jag hade fått en postpartum psykos. Här börjar min långa resa att komma ur psykosen. Det kräver tung medicinering och flertal ECT-behandlingar för att jag ska komma ur psykosen.

Under denna tid så sköter Tony allting kring min vård och lilla Alvin som är nyfödd. Vad hade jag gjort utan honom?

Till slut utskriven

Efter en och en halv månad blir jag till slut utskriven från slutenvården och övergår till öppenvården. Jag går på tunga mediciner fortfarande, för att jag inte ska återinsjukna igen i psykos. Så jag äter både antipsykotiska preparat samt sömnmediciner. För det viktigaste för ens återhämtning efter en psykos är sömn. I mer än ett halvår äter jag sömnmedicin. Jag åt antipsykotisk medicin i ett år. Sedan dess har jag inte tagit en enda tablett p.g.a. psykosen.

Helt frisk innan psykosen

Jag var alltså helt frisk innan jag blev gravid med Alvin. Jag hade inte haft någon kontakt med psykiatrin innan och var frisk som en nötkärna. Varför väljer jag att berätta min historia? Jo, för att jag tror på att man ska prata mer om psykisk ohälsa. Att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, när som helst. Jag vill också visa att man behöver absolut inte bli våldsam på något sätt vid en psykos. Då media ofta målar upp de värsta bilderna av någon som drabbats av psykos. Visst, i många fall förekommer våld men det gjorde det absolut inte för mig. Vid psykoser så kan man drabbas av paranoida tankar som driver en människa till att ta till våld för att de tror på riktigt att någon/något ska skada dem. Jag kände en övernaturlig anknytning till min son och skulle inte över huvud taget kunnat skada honom. Så det finns många sidor av hur en psykos kan te sig hos olika människor.

Byta yrkesbana

Under den tiden jag spenderade på sjukhuset bestämde jag mig för att jag skulle sluta jobba inom restaurangvärlden för att istället ge mig in i sjukhusvärlden. Det jag kunde tänka mig att jobba med var antingen förlossningsvård eller inom psykiatrin. Detta bestämde jag mig alltså för när jag var hur sjuk som helst. Under min tid på sjukhuset bad jag också om att få en anteckningsbok av Tony. För jag blev så irriterad på mig själv för att jag inte kom ihåg saker. Så genom att skriva ner viktiga saker kom jag ihåg bättre. För minnet var verkligen något som blev drabbat av alla mediciner samt ECT-behandlingar, tror jag. I denna bok har jag i efterhand hittat anteckningar om undersköterskeutbildningar på komvux bl.a. Där började min resa till att jag idag jobbar som sjuksköterska.

Så ingenting blev som jag hade planerat när jag var yngre. Utan det blev en total omvändning från den dagen jag fick reda på att jag var gravid för första gången. Jag har sörjt över att allt blev som det blev, dessa “om”-tankar som har dykt upp flera gånger än en har gett mig så mycket skuldkänslor. Sedan om man ska vända på det, det har medfört så mycket positivt också. Hela den här upplevelsen har gjort att jag idag jobbar som sjuksköterska på neonatalavdelning och jag är så jäkla nöjd med mitt yrkesval. Samt att jag känner mig så otroligt stark mentalt. Jag är så mycket mer medveten om att riktigt känna efter hur jag mår idag än innan.

Ingenting ont som inte för något gott med sig brukar man säga. För mig är det ett typ av mantra nu för tiden. För det har jag verkligen fått uppleva.

Kram

Alvin bara några timmar gammal

Jag blev sjuk i förlossningspsykos

Jag hade en föreställning om hur det skulle bli när jag väntade mitt första barn. Att allting skulle vara som på film, att allt skulle vara perfekt. Jag skulle gå där med magen i vädret och må alldeles perfekt. Men verkligheten hade en helt annan plan för mig.

Jag hade varit tillsammans med Tony i sju månader när mensen plötsligt uteblir. Och då tar jag ett graviditetstest och det visar sådant starkt plus, att det går inte att ta miste på att det är positivt. Jag tog testet på jobbet, precis innan jag skulle börja jobba. Detta var inte alls planerat, paniken som då uppstår i mig, det är en känsla som inte går att beskriva. Hur ska jag berätta detta för Tony? Hur ska omgivningen reagera?

Detta är starten på en resa som skulle komma att ta nästan två år att återhämta sig ifrån skulle det komma att visa sig.

Positivt graviditetstest

Jag måste ju berätta för Tony är min första spontana tanke. Men hur ska jag berätta? Hur kommer han ens att reagera, för han har ju sagt att han inte vill ha fler barn. Han har två sedan tidigare. Kommer han vilja att jag tar bort detta liv som växer inom mig. Kommer han att dumpa mig om jag är gravid. Dessa tankar fanns hela mitt jobbpass dagen när jag plussade.

När jag kommer hem har jag förberett mig på att jag ska berätta för Tony hur det ligger till. Saken är bara den att han har bjudit över kolleger på middag och de dricker alkohol. Ansåg inte att det var läge just då eller någon gång framöver för den delen heller. Jag väljer då att vänta ut det, att han ska komma på att jag är gravid själv, genom att magen växer m.m. Men frågan kommer aldrig från honom och jag kommer mig inte för att berätta för honom heller.

“Allt annat är ju otänkbart”

Men jag måste ju berätta för mina vänner och familj. Det måste jag ju, allt annat är ju otänkbart. Fast då kommer en massa hjärnspöken upp. De kommer tycka att jag är alldeles för ung (22 år), de kommer tycka att det är för snabbt att skaffa barn när man bara varit tillsammans i sju månader. De kommer tycka att det är helt galet att bli gravid med en man som är 15 år äldre än mig. Alla dessa tankar som flög runt i mitt huvud när jag var gravid med mitt första barn, gjorde att jag inte förmådde mig själv till att berätta för dem att jag var gravid.

Jag måste ta kontakt med mödravården för kontroller av både mig och mitt ofödda barn. Jag tänkte på det här konstant från dag ett jag fick reda på att jag var gravid. För jag vet ju att det är så man gör. Men nej, inte heller det förmådde jag mig själv till att göra. Jag kan inte förklara detta mer än att jag hade en sådan rädsla för vad alla i min omgivning skulle reagera på denna oplanerade graviditet.

Lever ett dubbelliv

I nio månader lever jag som i ett dubbelliv, för mig själv är jag supergravid. Det här är anledningen till min postpartum psykos, tror jag. Att jag levde som om att jag led av schizofreni. Jag läser på massor om graviditet och förlossning. Kollar saker jag skulle vilja köpa till mitt ofödda barn. Men för alla andra i min omgivning är jag inte gravid. Jag är bara som vanligt runt alla andra. Och jobbade på som vanligt som kock och jag jobbade mycket långpannor (långa pass). Jag rökte hela graviditeten. Jag drack inte alkohol. Eller på midsommar när vi var iväg på midsommarfirande drack jag en cider men inget mer.

Nu i efterhand vet jag ju att jag skulle inte bli lämnad av Tony eller att han skulle ha bett mig om att göra abort. Jag vet också att mina vänner och min familj inte skulle döma ut mig för att jag blev gravid heller. Men där och då blev jag som paralyserad av rädsla som gjorde att jag gick in i förnekelse utåt sett men i mitt huvud var jag väldigt gravid.

Illamående och foglossning

Under de första veckorna som gravid med Alvin mådde jag väldigt illa, kräktes då och då. Annars mådde jag bra fysiskt. Runt v 16 slutade jag äntligen att må illa. Sedan runt v 17 kände jag de första sparkarna, det var en helt magisk känsla. Så häftigt att känna hur det faktiskt rör sig inne i magen! Sedan runt v 20 började jag känna av ischias och foglossning. Foglossningen och ischias höll i sig resten av graviditeten.

Vattenavgång och akuten

När jag är i v 40 (39+4) går vattnet på kvällen runt kl 00, jag hade somnat och gick bara upp för att gå på toaletten. Jag kommer ihåg att jag tänkte att nu gick vattnet. Jag ska kanske väcka Tony. Men jag tänkte att jag väntar lite tills jag får ont. Jag började få värkar ganska så omgående efter att vattnet gick.

Kl 04-05 på morgonen väcker jag Tony, för då hade jag så ont att jag nästan grät. Väcker honom och säger att jag har så ont i magen. Att jag har så ont att jag måste in till sjukhuset NU. Vi ringer efter taxi. Taxin kommer och jag sätter mig i taxin och åker in ensam till sjukhuset, minns att jag tänkte att han kanske bör följa med men gör det inte. Jag vill inte gå in mer på Tonys upplevelse, för det är utifrån mitt perspektiv jag skriver. “”

“Förberett en historia”

Jag kommer in till sjukhuset, till akuten – inte förlossningen. Jag hade förberett en historia om hur jag “inte” visste om min graviditet. Utan jag skulle bara åka in till sjukhuset och låtsas som att jag ingenting visste om graviditeten. Jag kan knappt prata för att det gör så ont under värkarna. På akuten tar de tester, det visar ju då att jag är gravid via hcg i blodet. De frågar om jag visste om detta, jag blånekar. De frågar även vart jag har fått gravidbyxor ifrån, jag svarar bara att jag fått de av en vän. Vilket inte alls stämmer, jag gick in på HM och köpte gravidbyxor den dagen det inte gick att knäppa byxorna längre. Jag blir därefter omedelbart flyttad till förlossningen.

Där undersöker de mig och de uppskattar att Alvin är runt v 38 via ultraljud. Jag kom in till akuten runt kl 06, runt 07:30 blir jag förflyttad till förlossningen. Här någonstans mellan 07:30-08:00 ringer jag Tony och berättar att jag håller på att föda barn och att han ska komma pronto. På förlossningen gör de även vaginal undersökning som visar att jag är nästan fullt öppen. Klockan 08:05 startar mina krystvärkar och 08:27 är Alvin ute. Runt 08:35 kommer Tony. Så han missar hela förlossningen med Alvin. Han är chockad men glad över att Alvin har kommit.

Fortsättning följer…

Från ett till två barn och två till tre.

Jasmines upplevelse:

Att få ett barn upplevde inte vi som jättestor omställning i sig. Visst hade det sina tuffa perioder och eftersom han är född med det han är så var det tufft i början. Men den största omställningen var nog att jag fick min ångestdiagnos GAD efter att han kom. Min oro blev för stor helt enkelt.

Vi levde faktiskt på som vanligt för det mesta och han följde med oss överallt. Vi hittade på massa saker. Reste till släkten i USA, bilade från Kalifornien till Texas (Dallas). Grand Canyon osv.

Grand Canyon juni 2016. Liam var nästan 3 år.

Tvåbarnschock

När Livia kom kändes chocken mycket större och alla rutiner och vanor vi haft fungerade inte längre. Kanske chocken blev större för att äldsta var 5 år nästan? Slutat med blöja, sover bra och så vidare. Det var som att börja om igen. Minns att jag grät första dagarna för jag kände mig så hemsk mot min son. Att han skulle känna sig ensam. Det var garanterat hormoner som talade. Nu 10 månader senare så är ju hon det bästa som hänt honom. Även om svartsjukan är där ibland såklart.

Största chocken var nog att vi hela tiden behöver dela upp oss mer och att vi inte hinner någonting känns det som. Speciellt inte varandra. Men vi är ett team och det första året är tuffast, vilket vi vet. Livia har ju även haft mycket problem som ni vet, med tyst reflux och magen. Finns tidigare inlägg om detta. Så hon har tagit mycket fokus och tid, kanske lite mer än om hon skulle mått helt bra.

Första mötet ❤

Men nu 10 månader senare är det ändå helt fantastiskt och chocken är mindre. Det dåliga samvetet är där men chocken har lagt sig.

Jessicas upplevelse:

Min upplevelse med första barnet var med brist på andra ord, omtumlande. Jag var inställd på att livet skulle ändras och det gjorde det verkligen. Det som hände var att jag insjuknade i en postpartum psykos, alltså inte depression utan psykos. Vill klargöra att det är psykos och inte depression för att det är en så pass stor skillnad på de två begreppen. Det drabbar ungefär 1 person av 1000-2000 förlossningar. Jag blev inlagd på sjukhus en vecka efter förlossningen. Jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning för nyinsjuknade i psykos i en och en halv månad ungefär. I princip var jag sjukskriven från dag sju efter förlossningen och ett år framåt. Så det första året är ungefär som en dimma där jag konstant kämpade med att komma tillbaka till den jag var innan jag blev sjuk. Min sambo Tony, denna fantastiska man, fick ta i princip all föräldraledighet samtidigt som jag var så sjuk. Han ska ha en stor eloge för att han orkade med allting. Tack fina älskling för att du orkade!

Så att gå från noll barn till ett barn blev en resa som jag absolut inte var beredd på. Dock har jag gått mycket starkare ur det än jag någonsin hade kunnat ana.

Min äldsta son Alvin, bara några dagar gammal.

Gravid med nummer två

När jag då blev oplanerat gravid igen med barn nummer två hade jag fortfarande kontakt med psykvården. De blev väldigt oroliga för mig, då risken att drabbas av en till postpartum psykos är ungefär 2-3 gånger högre vid nästa graviditet. Det blev täta möten med psykiatrin och även med barnmorska samt läkare vid barnmorskemottagningen. Jag däremot kände ingen oro över att bli sjuk igen, jag var helt bombsäker på att jag aldrig igen kommer att drabbas av en psykos.

Barn nummer två kom och det var en omställning utan dess like. Jag blev inte sjuk igen, vilket jag är så sjukt tacksam över. Men det som hände när barn nummer två kom var att helt plötsligt kändes det som att tiden gick i ljusets hastighet ungefär. Jag kände att jag inte hade tid med någonting. Vad jag än gjorde så räckte inte tiden till. Jag kände mig så otroligt otillräcklig för båda mina barn. Jag blev otroligt stressad över att behöva se till två barn helt plötsligt. Nu skriker bebis men storebror behöver ny blöja samtidigt. Vad ska jag prioritera?! PANIK! Den stressen var jag absolut inte beredd på. Men med tiden så kommer man in i rutiner och man lär sig att dela upp uppmärksamheten på något magiskt sätt.

Julian några dagar gammal

När nummer tre kom till världen

Sedan sex år senare blir jag gravid igen med nummer tre. När Milo kom till världen så åkte vi hem på tidig hemgång, längtan efter storasyskonen blev alldeles för stor för mig. Jag hade en tanke om att stanna kvar på BB ett par dagar iaf efter förlossningen men allting gick så bra med förlossningen och Milo mådde bra, därmed beslöt vi oss för att vi åker hem. Vad ska vi göra på sjukhuset liksom. Vi kommer hem till två stycken väldigt förväntansfulla storasyskon. De får hålla i lillebror och stoltheten i deras ögon, den var helt magisk. Det var så underbart att se. Jag hade en oro innan Milo kom att Julian skulle bli svartsjuk på lillebror. Men Julian har varit helt underbar med Milo sedan dag ett. Vilket känns så skönt. Min upplevelse är att trean har liksom bara hängt på, rutiner finns redan för de större barnen, så Milo har bara fått hänga med helt enkelt.

Första mötet med Milo
Första mötet med Milo

Egentid med ett barn

I helgen som var fick jag möjlighet att gå iväg med bara ett barn, min kära lilla sexåring. Mitt mellanbarn som är en stormvind och världens goaste unge på samma gång. Jag fick känsla och bara gå iväg och göra något. Storebror var hos sin farmor och lillebror sov middag. Det var ett gyllene tillfälle att komma iväg från hemmets “fyra väggar”, så att säga. För är det något jag har börjat känna på sistone, är det att jag känner mig instängd i mitt eget hem. Nu har jag varit hemma sedan början på juni sedan 2018. Visst, det är inte länge i mångas ögon men i mina är det otroligt länge. Jag har aldrig varit en sådan som tycker att det är superroligt att vara föräldraledig. Fast samtidigt så tycker jag att det är otroligt mysigt att kunna ha möjligheten till att vara hemma med sina barn. Så det är en tudelad känsla det här med föräldraledighet. För mig.

“Ska vi gå till lekparken?”

Nu blev det lite sidospår men för att återgå till ämnet, att få spendera lite egentid med enbart ett barn. Jag slänger fram frågan till sexåringen, “ska vi gå till lekparken?” Jaaaa! Får jag som svar tillbaka. Då får jag frågan om han får cykla till lekparken. Jag säger nej, för jag tänkte att vi ska gå till lekparken. Som respons blir det världens liv om den där förbenade cyklingen. Jag var världens sämsta mamma och en bajskorv. Jahopp, men han fick veta att antingen går vi till lekparken till fots eller så stannar vi hemma. De två valen hade han. Till slut efter ca: 20 minuter har hans ilska över att inte få cykla lagt sig och vi kan gå ner till lekparken. På väg till lekparken är han så glad och springer nästan hela vägen ner dit. Tar ungefär 10-15 minuter att gå ner dit.

Väl nere i lekparken börjar han leka omedelbart, han gungar, åker rutschkana, åker linbana och klättrar. Han är så himla glad hela tiden. Det bråket innan vi gick ner är helt bortblåst och han är enbart lycklig. Den glädjen i hans ögon när vi lekte tillsammans där i lekparken är ett tillfälle som jag kommer att minnas för evigt.

En timmes egentid tillsammans

Jag trodde också att nu kommer vi vara i lekparken i all evighet om jag inte begränsar tiden. Men ack så fel jag hade! Efter ca en timme säger sexåringen til själv att nu mamma vill jag gå hem. Sagt och gjort, vi går hem igen men vi fick ändå en timmes egentid tillsammans. Det var så mysigt. Han gnällde ingenting varken till eller från lekparken. Annars brukar det kunna komma lite gnäll som “jag orkar inte gå hem” eller “jag har så ont i mina ben”. Ni vet sådana där standardfraser som de använder för att deras föräldrar ska tycka lite synd om dem och hitta lösningar till att de inte ska behöva gå hela vägen hem. T.ex. rida på förälderns axlar. Men ingenting sådant var det denna gång. Underbart!

Inte ha för stora krav på sig själv

Visst, nu blev det “bara” en timmes egentid med sexåringen. Fast det blev så på hans villkor. Men jag har förlikat mig med tanken att det kan räcka med en timmes egentid för att barnet ska känna sig sedd. Det var en hel timme där jag bara såg honom och lekte med honom. Tror att det är viktigt att inte ha för stora krav på sig själv att man ska ha typ hela dagar/helger med enbart ett barn. Utan även de små stunderna är värdefulla för att ge uppmärksamma sina barn. Om det är så tio minuter eller en hel dag så tror jag att det räcker för att barnen. Till alla er som tycker att ni inte räcker till, tänk på att vi alla gör så gott vi kan med den tid vi har.

Kram

Inte de stoltaste ögonblicken i mitt föräldrarskap

Här kommer ett önskeinlägg från en av er fina följare.

Vi alla har väl stunder där vi inte direkt glänser med vårat föräldraskap? Jag känner att 99 gånger av 100 så gör jag så gott jag kan. Så jag tänkte att jag delar med mig av de gånger det inte blivit så bra alla gånger. Men det tåls att sägas att vissa av dessa är direkt nödvändiga och jag är beredd att betala psykologbesöken för barnen. Den dagen de inser att öronen inte växer och att trollmor inte finns.

“Sälja barnen till trollmor”


En annan gång när jag var riktigt frustrerad och barnen var överallt efter en sömnlös natt. Så råkade säga högt att jag ska sälja mina barn till trollmor. Och femåringen utbrister “så får man inte säga till sina barn”. Jag skäms och är inte stolt över det ögonblicket!

Andra dumma saker jag skäms över i mitt föräldraskap:
1. Jag har bett femåringen att spela dator så att jag kan vila en stund. Och pappan har tagit bebisen på promenad.
2. Jag har gett stora barnet en piggelin till frukost när jag inte orkade bråka om vad han skulle äta och inte. Man väljer sina strider har jag hört?
3. Jag har visat bilder på tänder som ruttnat. Och sagt att så blir det om man inte borstar tänderna och dricker för mycket äppeljucie
4. Jag har sagt att näsan blir lång om man ljuger och öronen växer om man inte lyssnar på sina föräldrar

Vill bara säga till mina barn redan nu. Förlåt mina barn, mamma älskar er och menar egentligen inget illa. Ni kommer förstå när ni får egna barn sen.


Vill ni dela med er av saker ni sagt eller gjort?

Språkutveckling och kort tungband


En erfarenhet jag har av att vara småbarnsförälder är det här med språkutveckling hos små barn. Jag har två barn som båda två har/är sena i sin språkutveckling. Med bägge barnen blev vi remitterade till logoped vid tre års ålder för att de var sena i sin språkutveckling.

Hos logopeden fick vi viss hjälp, barnen fick spela spel och prata med logopeden medan logopeden antecknade ljud som inte lät korrekt. Vi fick även med oss uppgifter hem som vi skulle öva på till nästa möte.

Vi har haft så många möten med logoped men språkutvecklingen är ännu försenad hos bägge barnen. De har svårigheter att uttala vissa konsonanter fortfarande trots att de är sex och åtta år gamla. Vi slutade att gå till logoped med äldsta för tre år sedan för att han gjorde sådana stora framsteg då. Men än idag har han svårt att uttala “r” som blir “j”.

Remiss till ÖNH-mottagningen

I höstas 2018 hade vi ett möte med logoped. Då tog vi upp att sexåringen fortfarande dregglar väldigt mycket, vi fick då en remiss till öron/näsa/hals-mottagningen (ÖNH-mottagningen). Det tog ett par månader och vi fick tid till mottagningen i februari i år. Där konstaterades det att sexåringen har för kort tungband. Det konstaterade läkaren på någon minuts undersökning. Läkaren berättade då att detta åtgärdas under narkos och man passar då även på att kolla polyperna. Sonen blev uppsatt på en operationslista och läkaren berättade att barn prioriteras. Detta var alltså i februari och nu är det april och tiden för operation har fortfarande inte kommit.

Direkt när sexåringen fick konstaterat kort tungband började jag fundera på om det inte kan vara samma för åttaåringen också. Så jag tog kontakt med skolsköterskan och bad om att få en tid till skolläkaren. Sagt och gjort, några dagar senare fick vi tid hos skolläkaren. Den läkaren kunde snabbt konstatera att min äldsta även han har kort tungband.

Känner stor skuld som mamma

Som mamma känner jag stor skuld kring att jag inte bett om en remiss till ÖNH-mottagningen tidigare. Tänk om detta hade upptäckts när barnen var bebisar, då hade de kanske aldrig haft en sen språkutveckling. Utan utvecklats i sitt tal som vilken annan unge som helst. Detta gör mig också förbannad på sjukvården, att de inte har uppmärksammat detta tidigare. Då hade kanske inte mina grabbar mått dåligt när de ibland inte blir förstådda för att de har svårigheter med att uttala vissa konsonanter. De hade heller inte behövt sövas ner för att åtgärda tungbandet.

Sedan är jag också lite förstående då jag själv är sjuksköterska, det är fruktansvärt svårt att kunna precis allt. Men samtidigt tänker jag att en logoped har ju mycket mer kunskap kring munmotorik m.m. än mig. De borde ju kanske ha någon rutin på att om det är sen språkutveckling, ska man automatiskt skicka en remiss till ÖNH-mottagningen för kontroll av tungband och ev andra saker som kan försena språkutvecklingen hos barn.

Tacksam

Fast samtidigt är jag så tacksam för att vi föräldrar tog upp detta med dregglingen hos vår sexåring, för det var det som gjorde att vi äntligen blev remitterade till ÖNH-mottagningen. Förhoppningsvis kommer det att bli mycket lättare för barnen att kunna prata “rent” efter operation och övningar för tungmotoriken. Jag hoppas verkligen det!

Så än är inte kampen för att mina barn ska kunna tala helt perfekt över. Men den kommer nog ta fart ordentligt när operationerna väl är avklarade. Fast det kanske dröjer länge till innan vi får tider. Vilket jag inte hoppas att det ska behöva göra dock…

Fortsättning följer!

Kram Jessica

Nu är det snart dags igen!

Snart börjar jag jobba igen efter 11 månaders föräldraledighet. 21a maj tar pappa över till mars 2020. Det är så blandade känslor detta. Samtidigt som det ska bli superkul att komma tillbaka till jobbet (alla dessa känslor har inget med jobbet att göra i sig), så är det också en jobbig känsla av att inte få va med barnen på samma sätt. Även om jag hundrafemtioelva gånger om dagen känner att nu räcker det, nu får pappa komma hem och ta över.

Inte alls bitter..

För visst älskar jag ändå va med dom och denna tid kommer aldrig tillbaka. Och samtidigt känner jag mig dålig för att jag ibland längtar efter att få jobba. För att få en lugn stund, äta lunch utan stress, gå på toa själv och så vidare. MEN OJ vad jag kommer sakna dom! Pappan får ju dessutom den bästa årstiden… lite bitter är jag.. Jag fick vintern med en liten bebis som vägrar vagn. Men inte så att jag missunnar honom det.. eller.. bara lite kanske haha. Nej jag tror det kommer bli så bra för honom, att få va hemma med barnen och i höst börjar sonen skolan också. Det är nog bra med nya rutiner!

Jag har ju aldrig tyckt om att va hemma med barn på det sättet, jag har jättesvårt att sitta still och bara va hemma. Men med två barn hemma så är det så mycket svårare att komma ut och göra saker, iallafall för oss! Det positiva är att vi knappt varit sjuka iallafall…

Blandade känslor

Ja det är så blandade känslor för att lämna barnen och jobba, samtidigt som jag vet att det säkert kommer bli bra. Men i mitt huvud går tankarna såhär (lägg till att jag har GAD och katastroftankar så blir de värre):

  • kommer jag sitta och gråta på toan?
  • kommer jag bara prata om barnen så ingen kommer vilja va med mig
  • Mina bröst kommer sprängas när jag inte kan amma
  • Min unge kommer inte äta
  • Min unge kommer bli deprimerad och känna sig lämnad av mig
  • Jag kommer va tröttare än jag är nu

Men det rationella och positiva med allt är ju ändå detta. Vilket jag tror mer på eftersom det ovan bara är i mitt huvud.

  • Pappan och barnen får en fantastisk relation (vilket de redan har)
  • Bebisen äter bättre med pappan för att tutten inte jämt är där och barn svälter inte sig själva
  • Hon kommer ha så kul i sommar, få gunga och va ute då pappa orkar bära henne mer
  • Pappan är världens bästa pappa för våra barn
  • Han kan skicka bilder till mig under dagarna
  • Jag kommer få en paus och kanske bli en ännu lyckligare mamma?
Min fina familj. Jag tror de klarar sig rätt bra några timmar utan mig!

Mycket känslor

Med Liam så pluggade jag ett tag precis när han skolades in hos sin fantastiska dagmamma. Så det kändes aldrig riktigt tufft på samma sätt, då jag hade han mycket hemma ändå. Sen flöt det på och vi vande oss snabbt. Kanske det känns extra tufft för att det förmodligen är sista gången jag är ledig såhär.

Det kommer nog bli väldigt bra, vi är ju jämnställda och ställer inte så mycket krav på varandra. Så pappan behöver också få sin tid med barnen, det är viktigt för oss. Men det är tufft att inte va med dem lika mycket och så får det kännas tänker jag. Mycket känslor nu märker jag, men behövde få ur mig dessa tankar.

Hur kände ni när ni började jobba igen?

Kram

Jasmine

Närvarande i nuet

Nuet, att vara i nuet och släppa alla kraven. Visst, det är lättare sagt än gjort. Men vi tror att det är viktigt att försöka. Lägga undan mobilen en stund och verkligen vara närvarande.

Det är ett dilemma ibland som förälder att man vill dokumentera allt som barnen gör, fota och filma och så vidare. Men samtidigt va i nuet och verkligen vara närvarande i det en gör. Vi tycker själva det är svårt många gånger. Mobilen är som en avslappning i sig, att bara få scrolla en stund.

Men även detta att strunta i disken en sekund för att umgås med barnen. Värm på några köttbullar istället för att göra värsta middagen, just idag är det okej. Vi behöver inte va så duktiga hela tiden, varje dag. Det är okej att släppa allt för en sekund och bara vara närvarande i nuet med sin familj. För det kommer man aldrig ångra att man var!

Barn är bra på att vara i nuet! Vi bör lära oss av dem♡

Fler inlägg av våra Mambassadörer