EN FÖRÄLDERS BEKÄNNELSER

shoppa hos mammasanningar.se

Arg över chili con carne

Idag när jag hämtade Julian på skolan så möts jag av en jätteglad kille ridandes på en äldre flickas rygg. Oh yes!! Han är på ett superbra humör idag! Underbart! Julians fröken berättar att det har gått jättebra för honom i skolan idag. Han hade fått jobba med specialpedagogen och han hade klarat en lång stund med henne idag. Då blev mammahjärtat riktigt stolt!

“Vad ska vi äta idag?”

Julian frågar på hemvägen om vad vi ska äta till middag. Jag svarar att jag vet inte, har inte tänkt så långt än. Frågar vad han skulle vilja äta som innehåller köttfärs (har köttfärs hemma i kylen). “Jag vill äta chili con carne!” Såklart vill han äta chili con carne bara för att vi inte har några bönor alls hemma.

Så typiskt! Jag tänker inte åka till affären 8 km bort för lite bönor… Svarar honom att vi har inga bönor men att vi skulle kunna äta det utan bönor om han vill. Då blir det världens liv över att vi inte har vita bönor hemma. För det är ju inte chili con carne utan bönor, och han har ju en viss poäng med det. Han blir så sur/arg på mig! Försöker att komma på andra rätter som kan vara en bra idé, men ingenting duger. Han är sur/arg tills vi kommer hem. Jag gör i ordning lite mellanmål till honom och först då blir han på bra humör igen.

“För att se på det positivt”

Grabben med humör är min lilla lilla Julian. Sedan dess har han varit på bra humör, tack och lov. Det är tur att han inte är en sådan person som är långsint, för att se på det positivt! Det hade jag inte fixat, då jag är typ likadan som honom i humöret. Att när jag blir arg så blir jag arg och sedan är det över lika fort som det kom.

Älskar dig till månen och tillbaka, min kära lilla Julian!

Kram

Det man inte säger högt

Men det man ofta tänker i sin ensamhet. När en skäms för sina tankar, så är det skönt att veta att man inte är ensam.

Att vara mamma är inte alltid ett rosa moln med små hjärtan som flyger runt i ett rosa skimmer. Det är verkligen imellanåt sjukt tufft och påfrestande. Men det är få som pratar om den sidan av föräldraskapet. Även om det är så värt det och man gör allt för sina barn så är det också många gånger tufft. Det vet vi alla som är föräldrar. Lägg till då sömnbrist, stress, sjuka barn och så vidare. Vissa är tillochmed ensamstående, eloge till dem verkligen!

Vet inte hur många gånger jag brutit ihop i min ensamhet. När samvetet gnager eller det inte blir som man tänkt. Eller speciellt av att inte få sova. Minns en gång när Livia var runt 5 månader och jag skulle hämta stora barnet hos dagmamman. Det var sjukt kallt ute och Livia hatar ju vagnen, så hon panikskrek tills hon kräks så jag blir tvungen att lyfta hela henne med åkpåsen. Samtidigt som sonen vill gå till en lekpark. Och den låg såklart vid en lång trappa… Livia är jättesvår att trösta just då och har verkligen panik. Försöker ge bröstet (svinkallt ute), medan folk bara går förbi och tittar lite snett.

Känner verkligen hur tårarna är nära. När hon lugnat ner sig bär jag Livia samtidigt som jag drar upp vagnen för trappan till lekparken. Väl där uppe brister det och jag ringer min sambo och gråter för jag orkar inte mer. Då hade det varit månader av stress när jag skulle hämta sonen. Eftersom hon hatar vagnen och sele så har jag fått bära henne.. Och ju närmare vintern så fick jag mer ångest. Iallafall så ringde jag och grät (så skönt). Samtidigt så ska stora barnet gunga men kan inte klättra upp själv just i den, han slår i läppen och börjar blöda.. Samtidigt som jag står där med Livia och gråter i telefon.. ville bara ge upp allt och gå hem.

Jag vet att det blir bättre och barnen växer upp. Men jag sörjer fortfarande att jag inte alls kunnat njuta av hennes bebistid då det mest varit fokus på hennes tysta reflux. Och vi har knappt kommit utanför dörren. Varje promenad har varit inre stress. Ville bara dela med mig av att det kan va sjukt tufft ibland. Ni är inte ensamma om dessa tankar och känslor!

Stor kram från mig!

/Jasmine

Julian opererades idag

Idag har äntligen Julian opererat sitt tungband. De passade även på att kolla efter polyper/en körtel som sitter i näsan. De såg att den här körteln var förstorad så de skrapade bort den också. Allting gick superbra. Vilket är så skönt. Sådan lättnad över att det äntligen är över. Vi har väntat sedan i februari på att Julian ska opereras och han har berättat det för alla på skolan och även andra människor att han ska klippa tungbandet.

Känt mig ganska lugn

Jag har känt mig ganska lugn inför att han ska opereras. Jag har inte alls haft någon speciell oro över att han ska sövas eller att de ska fixa tungbandet. Jag har känt (och vet) att det är ju en sådan liten operation och att de görs hela tiden i stort sett, så det är ju egentligen inte någon idé att oroa sig.

Förra veckan fick vi veta att han skulle opereras och sedan dess har jag på något omedvetet och på ett medvetet plan börjat skapa en liten oro. Den har inte varit speciellt rationell men den har ändå grott hos mig, inser jag nu i efterhand. Jag är inte speciellt orolig av mig, jag är mer en sådan där person som tycker att glaset är halvfullt, så att säga.

Tiden innan operationen

Vi kom till sjukhuset imorse kl. 07 och Julian fick sjukhusskjorta, alvedon och en medicin som heter Dexdor (lugnande och sövande). Efter cirka 30 minuter kom en sjuksköterska från narkosteamet som det visade sig att jag kände. Vi har jobbat tillsammans på neonatalen och jag tycker om henne jättemycket. Så jag följde med henne och Julian ner på operation. Väl där fick han en PVK (infart) och sedan fick han medicin i PVK:n, som gjorde att han blev nedsövd. Jag fick gå upp till Tony igen och nu skulle vi behöva fördriva tiden i cirka två timmar.

Julian har fått medicin och sjukhusskjorta

Lägga över ansvaret över mitt barn i andras händer

Den tiden som vi behövde vänta på att Julian skulle komma till uppvaket var de längsta två timmarna i hela mitt liv. Jag var orolig ungefär hela tiden, tänkte på hur det går och tänk om något har gått fel. Men de tankarna försökte jag verkligen ignorera. För jag vet ju (återigen) att det är en mindre operation och att det är otroligt ovanligt med komplikationer vid en sådan här operation. Jag antar att eftersom att jag inte var med och kunde se hur det gick så oroade jag mig ännu mer. Vilket jag antar handlar om kontrollbehov, jag hade inte kontrollen över huvud taget, utan nu var jag verkligen tvungen att lägga över ansvaret över mitt barn i andras händer.

Lägga rollen som sjuksköterska på hyllan

Jag tror även att eftersom att jag är sjuksköterska, så skulle jag i teorin kunnat vara med i varje steg idag och ha kontrollen över situationen hela tiden. Fast nu var jag inte på sjukhuset i min roll som sjuksköterska, utan i min roll som mamma. Då måste jag lägga min roll som sjuksköterska på hyllan och axla mammarollen. Vilket är så otroligt svårt i en sådan här situation. Jag kan inte beskriva riktigt hur svårt det är. Men samtidigt så nyttigt att behöva vara på “andra sidan”, så att säga. Det skapar mer empati hos mig, vilket jag har stor nytta av i min roll som sjuksköterska. Det gör mig till en lite bättre sjuksköterska.

Jag har aldrig varit så glad när de äntligen ringde från uppvaket och berättade att Julian hade vaknat och att allting hade gått bra. Jag blev så otroligt lättad. Jag gick in till Julian och han låg där i sängen och sov så sött. Den lättnaden, jag ville bara gråta. Äntligen hade jag åter kontrollen! Jag visste innan idag att jag älskar mina barn så otroligt mycket. Men efter idag så inser jag att kärleken jag har till mina barn är så sjukt mycket starkare än vad jag trodde.

Yeay! Han är vaken och han äter glass!

Jag är så otroligt tacksam över den vård vi fick idag. Den var helt otrolig av alla som hade hand om mitt älskade lilla barn idag.

Tack för att vi har en sådan fin vårdpersonal. Tack till er alla! Ni är hjältar!

Underbart väder!

Inatt har det varit svårt att sova bra. Det har varit barn och katter i vår säng hela natten. Så fort man rört sig i sängen så har man stött i barn eller katt eller både och. Men det är mysigt samtidigt. Dock får ju sömnen lida något otroligt. Man vaknar helt förstörd trots att man sovit rätt många timmar för en gångs skull. När barnen är så pass stora att de aldrig kommer in och lägger sig i sin säng kommer man väl sakna det. Älskade barn, vad gjorde man ens innan barnen kom? Jag har nästan glömt bort.

Men nog om det, låt oss tala om det underbara vädret det är här uppe i norr. Det är 22 grader och sol, så härligt! Man blir så glad i hela själen när man vaknar på morgonen och ser att solen är lyser och fåglarna kvittrar. Jag blev ännu gladare att kolla på termometern nu på morgonen klockan var åtta då, den visade +16 C redan då. Så det blev shorts och t-shirt på barnen idag.

Nu på förmiddagen har jag planterat om lite ärtplantor som jag har planterat. Hör och häpna, de har inte dött än! De växer och frodas något enormt! Så roligt att odla och se hur det växer och växer.

Har inte så mycket att skriva om idag men en liten uppdatering iaf =)

Kram

Mina ärtplantor.

Amning och kort tungband

När jag fick mitt andra barn så ammade jag honom i två månader, sedan gav jag upp amningen. Dels var jag för stressad av att amma då storebror på snart två år var överallt och ingenstans under tiden jag ammade. Så jag fick ingen ro till att låta Julian amma i lugn och ro. Sedan har jag kommit på efteråt att Julian hade helt fel grepp när jag ammade honom. Han hade för litet grepp om bröstvårtan, vilket ledde till sår som blödde och gjorde svinont. Plus att han kan inte ha fått i sig tillräckligt med bröstmjölk för han var nästan aldrig nöjd. Att han hade för kort tungband var nog den största anledningen till varför amningen inte fungerade klockrent.

Symtom

När jag nu efter att han fick diagnosen kort tungband så har jag läst på om symtom vid kort tungband hos bebisar. Julian hade massor av symtom på kort tungband redan som bebis. De symtom som kan uppstå vid kort tungband är:

  • Dåligt, ytligt tag
  • Dålig viktuppgång
  • Läckande mjölk på sidorna av munnen, både vid amning och flaskmatning
  • Somnar vid bröstet innan bebis har ätit klart
  • Blir väldigt frustrerad under amning
  • Kväljer lätt på napp/bröst
  • Hjärtformad tunga
  • Släpper taget ofta
  • Klickljud
  • Kolik och reflux (kräks)
  • Tuggar på bröstet
  • Sugblåsor på läpparna
  • Dålig sömn med många uppvak
  • Kan inte ta napp
  • Skålformad tunga när barnet skriker
  • Dålig mjölkproduktion trots amning ofta och mycket
  • Mjölkstockning, även svamp och inflammation
  • Bröstvårtan är ofta sned efter amning, som ett läppstift
  • Smärta vid amning
  • Kärlkramp (vasospasm) i bröstvårtorna

De symtom som jag och Julian uppfyllde när han var bebis var att han hade sugblåsor på läpparna. Han tog inte napp. Han släppte taget ofta och hade dåligt, ytligt tag om bröstvårtan. Ibland läckte det mjölk på sidorna av munnen när han åt. Jag hade dålig mjölkproduktion, som jag trodde berodde på att han fick lite ersättning nattetid. Jag hade så fruktansvärt ont av amningen. Det var liksom inget mysigt alls med amningen eftersom att jag visste att det skulle göra apont att amma. Upplevde också att bröstvårtan var sned efter amning. Med facit i hand så önskar jag att jag tagit upp med BVC att vi upplevde dessa symtom och att jag läst på om kort tungband. Utan det blev så att jag slutade amma Julian när han var två månader för att jag trodde att det var pga stressen jag hade dålig mjölkproduktion och att amningen rent allmänt gick dåligt.

Kunskapens makt

Jag önskar att jag hade suttit på denna information där och då, år 2012 när Julian kom. Samt att jag hade haft den kunskap om amning jag besitter på idag. Efter att ha jobbat på BB och på neonatalen kan jag en del om amning. Samt att nu när jag läst på om kort tungband kan jag en del om det också. Som jag både kan använda i min yrkesroll och som privatperson. Ska man vända min erfarenhet till något positivt är det att jag nu kan förmedla denna erfarenhet till fler därute som kämpar på med en amning som inte fungerar. Om amningen inte fungerar för er, då kan kort tungband vara en sak att kolla upp på BVC eller om man upplever symtom redan på BB. Sedan finns det tusen andra anledningar till att amningen inte fungerar, men kort tungband är snabbt kollat av sjukvården. Då kan man om inte annat utesluta kort tungband och framtida besvär som kort tungband kan orsaka.

För mer information om kort tungband, klicka här!

/Jessica

Min förlossningsberättelse med andra barnet

Livia är född på en av årets varmaste dagar 28e juni 2018. Hon var beräknad 5e juli, men vattnet gick på kvällen den 27e juni. Båda mina förlossningar har startat med vattenavgång. Jag var extremt förlossningsrädd under hela graviditeten med Livia.

Jag mådde väldigt bra från mitten till slutet av graviditeten med Livia, första 4a månaderna var extrema. Mådde så fruktansvärt illa. Men jag jobbade fram till midsommar, så ungefär 2 veckor innan beräknat. Var väldigt trött i slutet och hann ju inte va hemma så länge.

Hela maj var stekhett och juni likaså. Jag hade Liam hemma från dagmamman den dagen allt startade och vi gick ner till centrum för att äta lunch. Det var så varmt att han den dagen inte orkade gå så långt så jag körde honom i en resevagn. Tungt var det, och som höggravid var det lite tufft. Vi hade iallafall en jättemysig dag och gick och köpte jordgubbar som vi tog med oss hem. Väl hemma satt vi oss i skuggan på altanen och drack kall saft med is. Jag var så trött och varm.

Kände en liten ond sammandragning, men tänkte inte mer på det

Det var fotbolls-VM den sommaren så vi satt i soffan och kollade på VM. Liam älskade att heja på Sverige! Under tiden jag ligger där känner jag endast en liten ond sammandragning. Reagerade lite på att jag tyckte den gjorde ont men sen tänkte jag inte mer på det. Vid 19 så var middagen klar och jag ska sätta mig och äta. Känner hur det knäpper till och rinner lite, trodde att det kom en stor flytning eller så. Men sprang till toan och väl där börjar det rinna massor med vatten längst med benen och ner i en pöl på golvet. Sa till min sambo att antingen kissar jag på mig eller så har vattnet gått.

Ringer då min syster som ska med till förlossningen för att förbereda henne. Efter det ringer jag förlossningen som vill att jag ska komma in direkt på undersökning, då bebisen är helt rörlig (vilket är vanligt om man är omföderska). Vi åker och hämtar min syster och lämnar Liam hos sin farmor och farfar.

Kl.20.30 kommer vi in på förlossningen och blir inskrivna vid 21. Jag ska helst ligga och vila tills bebisen är fixerad och behöver jag gå på toa så tar de hjärtljuden varje gång. Detta eftersom en rörlig bebis kan (även om det är ovanligt) klämma navelsträngen.

Undersökning om det var vattnet som gått och i väntan på att bli inskrivna

FULLT i hela Stockholm

Det var fullt på alla förlossningar i hela Stockholm så jag fick inget förlossningsrum först. De sa att i värsta fall får de förlösa mig där på rummet. Det var ett rum för eftervård på BB Stockholm och jag hade valt vanliga förlossningen på Danderyds sjukhus. Men då man inte får hänvisa omföderskor (då förlossningen kan gå snabbt) så ville dom inte släppa mig. Så fick jag ett rum ca 1 timme innan hon är född.

Mina värkar börjar komma och de blir snabbt regelbundna. Min sambo har åkt iväg för att lämna Liams bilbarnstol så han kan komma till dagmamman dagen efter. Min syster är med mig och masserar ryggen när jag får en värk. Barnmoskan där tycker jag andas kontrollerat. När min sambo kommer tillbaka vid 23 så börjar jag få riktigt ont. De kan inte erbjuda någon smärtlindring där i just det rummet så jag får en citodon eller vad det var. Och sen duscha varmt. Men det hjälper inte. När jag ska gå ur duschen kan jag inte stå av smärtan och bara skakar. Min sambo får stödja mig.

Mäter värkarna och hjärtljud
Värkarna har startat
Min sambo måste hjälpa mig till duschen

“Jag måste BAJSA!!”

Vid 01 får jag äntligen ett förlossningsrum och väl där inne så säger jag att det känns som jag ska dö. Jag klarar knappt ta mig upp i förlossningssängen pga smärtan. Ber om EDA och får lite lustgas under tiden. Nu känns det lite mer hanterligt, eller mer att jag inte orkar bry mig. Känner mig lite halft borta. Har hela tiden kontroll men samtidigt så ont. Efter en stund kommer narkosläkaren och ska sätta EDA. Han förbereder allt och precis då får jag en värk som jag måste vänta ut innan han kan sätta nålen.. Men bara det att just den värken är en krystvärk. Han hör det på mig och samtidigt skriker jag “jag måste BAJSA!!”. Han vill att barnmorskan ska komma in och hinner inte med någon EDA. Hon kommer in och undersöker mig, Jag är helt öppen och har krystvärkar. Öppnade mig alltså 8 cm på ca 1 timme. Det var därför jag trodde jag skulle dö!

Kommer inte upp i sängen pga smärtan!
Äntligen lite smärtlindring, men hann inte få den länge
Hinner inte få EDAn

Hon skrek fast huvudet inte var helt ute

Jag prövar lite olika ställningar innan jag tillslut får lägga mig på rygg. Upplever att jag krystar jättelänge men efter ca 12 min är hon ute, 02.08 den 28e juni. Hon skrek redan fast huvudet knappt var ute och hon rörde huvudet. Måste sett så kul ut och barnmorskan sa att det är väldigt ovanligt. Men det märks på Livias personlighet idag, haha.

Lycklig och lättad!
Min älskade dotter!

Det blev en intensiv och snabb förlossning mot första gången. Jag kände att all rädsla jag haft försvann, hade verkligen kontroll trots smärtan. Och det häftiga denna gång var att jag verkligen kunde jobba med kroppen än då jag hade EDA. Men med den smärtan är det tur att det gick fort. Min förlossning tog alltså 7 timmar från att vattnet gick hemma. Vill även nämna att all personal var fantastisk och även om de hade överfullt och var stressade så märktes det aldrig. De var så lugna och fina. Jag märkte inte ens när de sprang på akutlarm. Var nog lite borta pga smärtan och lustgas. Iallafall, vilket enormt jobb dom gör på förlossningen!

Vill göra det igen

När jag säger till sambon att jag vill ha fler barn så undrar han hur jag tänker, eftersom jag skrek att jag skulle dö flera gånger. Haha. Men vi kvinnor är fantastiska, hur vi än föder barnet så är det lika mycket en förlossning. Och det går aldrig att jämföra, ingen förlossning är den andra lik. Så tacksam att allt gick bra och att denna gång fick vi lite revansch och för första gången bo på BB-hotellet. Men mer om det berättar jag om hur det var att föda mitt första barn.

Förlossningsbrickan!

Kram

Jasmine

Fortsättning på “Jag blev sjuk i förlossningspsykos”

Så där var vi tillsammans på förlossningen, nyblivna föräldrar till en liten pojke. Som var så otroligt gullig och enastående på alla sätt. Jag var så lycklig. Trots att allt blev som det blev. Vi blev förflyttade från förlossningen till BB efter ett par timmar. Väl på avdelningen tog vi kontakt med familj och vänner att vi hade fått Alvin. Min syster och min mamma kom till BB och hälsade på. Tony åkte och hämtade bonusbarnen, de var så stolta.

Äntligen hemma

Alvin föddes på torsdagen och på måndagen efter helgen blev vi utskrivna. Väl hemma började min hjärna gå på högvarv. Det var då jag drabbades av sömnlöshet. Jag sov inte på tre dygn. Jag ringde även min mamma och frågade henne om Alvin. Bl.a. frågade jag henne om inte hon upplevde att vi barn “pratade” med henne genom våra skrik när vi var bebisar. Det hade hon inte alls upplevt. Jag kommer ihåg att jag blev så frustrerad över att hon inte förstod vad jag menade. Jag var ju helt säker på att Alvin pratade genom sitt skrik. Alltså att han skrek på ett särskilt sätt när han var hungrig och det var som att han berättade att han var hungrig. På det tredje dygnet som sömnlös så gick Tony till affären och handlade. När han kommer hem från affären frågade han var Alvin var. Varpå att jag kan inte svara på var Alvin var någonstans. Vi hittade Alvin i bonusbarnets säng där han sov så gott.

Åker in till sjukhuset igen

Efter denna händelse bestämde sig Tony för att det här måste vi åka in till sjukhuset för det här är inte ett friskt beteende. Så Tony sa till mig att nu ska vi åka in till sjukhuset. Jag höll med och åkte med honom och Alvin på bussen till gynakuten. Väl på gynakuten blev jag undersökt av gynekolog och denne bestämde sig för att be om att få dit en psykiatriker. När psykiatrikern undersökt mig blev jag inlagd direkt på en akut psykiatrisk avdelning p.g.a. att jag hade fått en postpartum psykos. Här börjar min långa resa att komma ur psykosen. Det kräver tung medicinering och flertal ECT-behandlingar för att jag ska komma ur psykosen.

Under denna tid så sköter Tony allting kring min vård och lilla Alvin som är nyfödd. Vad hade jag gjort utan honom?

Till slut utskriven

Efter en och en halv månad blir jag till slut utskriven från slutenvården och övergår till öppenvården. Jag går på tunga mediciner fortfarande, för att jag inte ska återinsjukna igen i psykos. Så jag äter både antipsykotiska preparat samt sömnmediciner. För det viktigaste för ens återhämtning efter en psykos är sömn. I mer än ett halvår äter jag sömnmedicin. Jag åt antipsykotisk medicin i ett år. Sedan dess har jag inte tagit en enda tablett p.g.a. psykosen.

Helt frisk innan psykosen

Jag var alltså helt frisk innan jag blev gravid med Alvin. Jag hade inte haft någon kontakt med psykiatrin innan och var frisk som en nötkärna. Varför väljer jag att berätta min historia? Jo, för att jag tror på att man ska prata mer om psykisk ohälsa. Att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, när som helst. Jag vill också visa att man behöver absolut inte bli våldsam på något sätt vid en psykos. Då media ofta målar upp de värsta bilderna av någon som drabbats av psykos. Visst, i många fall förekommer våld men det gjorde det absolut inte för mig. Vid psykoser så kan man drabbas av paranoida tankar som driver en människa till att ta till våld för att de tror på riktigt att någon/något ska skada dem. Jag kände en övernaturlig anknytning till min son och skulle inte över huvud taget kunnat skada honom. Så det finns många sidor av hur en psykos kan te sig hos olika människor.

Byta yrkesbana

Under den tiden jag spenderade på sjukhuset bestämde jag mig för att jag skulle sluta jobba inom restaurangvärlden för att istället ge mig in i sjukhusvärlden. Det jag kunde tänka mig att jobba med var antingen förlossningsvård eller inom psykiatrin. Detta bestämde jag mig alltså för när jag var hur sjuk som helst. Under min tid på sjukhuset bad jag också om att få en anteckningsbok av Tony. För jag blev så irriterad på mig själv för att jag inte kom ihåg saker. Så genom att skriva ner viktiga saker kom jag ihåg bättre. För minnet var verkligen något som blev drabbat av alla mediciner samt ECT-behandlingar, tror jag. I denna bok har jag i efterhand hittat anteckningar om undersköterskeutbildningar på komvux bl.a. Där började min resa till att jag idag jobbar som sjuksköterska.

Så ingenting blev som jag hade planerat när jag var yngre. Utan det blev en total omvändning från den dagen jag fick reda på att jag var gravid för första gången. Jag har sörjt över att allt blev som det blev, dessa “om”-tankar som har dykt upp flera gånger än en har gett mig så mycket skuldkänslor. Sedan om man ska vända på det, det har medfört så mycket positivt också. Hela den här upplevelsen har gjort att jag idag jobbar som sjuksköterska på neonatalavdelning och jag är så jäkla nöjd med mitt yrkesval. Samt att jag känner mig så otroligt stark mentalt. Jag är så mycket mer medveten om att riktigt känna efter hur jag mår idag än innan.

Ingenting ont som inte för något gott med sig brukar man säga. För mig är det ett typ av mantra nu för tiden. För det har jag verkligen fått uppleva.

Kram

Alvin bara några timmar gammal

Jag blev sjuk i förlossningspsykos

Jag hade en föreställning om hur det skulle bli när jag väntade mitt första barn. Att allting skulle vara som på film, att allt skulle vara perfekt. Jag skulle gå där med magen i vädret och må alldeles perfekt. Men verkligheten hade en helt annan plan för mig.

Jag hade varit tillsammans med Tony i sju månader när mensen plötsligt uteblir. Och då tar jag ett graviditetstest och det visar sådant starkt plus, att det går inte att ta miste på att det är positivt. Jag tog testet på jobbet, precis innan jag skulle börja jobba. Detta var inte alls planerat, paniken som då uppstår i mig, det är en känsla som inte går att beskriva. Hur ska jag berätta detta för Tony? Hur ska omgivningen reagera?

Detta är starten på en resa som skulle komma att ta nästan två år att återhämta sig ifrån skulle det komma att visa sig.

Positivt graviditetstest

Jag måste ju berätta för Tony är min första spontana tanke. Men hur ska jag berätta? Hur kommer han ens att reagera, för han har ju sagt att han inte vill ha fler barn. Han har två sedan tidigare. Kommer han vilja att jag tar bort detta liv som växer inom mig. Kommer han att dumpa mig om jag är gravid. Dessa tankar fanns hela mitt jobbpass dagen när jag plussade.

När jag kommer hem har jag förberett mig på att jag ska berätta för Tony hur det ligger till. Saken är bara den att han har bjudit över kolleger på middag och de dricker alkohol. Ansåg inte att det var läge just då eller någon gång framöver för den delen heller. Jag väljer då att vänta ut det, att han ska komma på att jag är gravid själv, genom att magen växer m.m. Men frågan kommer aldrig från honom och jag kommer mig inte för att berätta för honom heller.

“Allt annat är ju otänkbart”

Men jag måste ju berätta för mina vänner och familj. Det måste jag ju, allt annat är ju otänkbart. Fast då kommer en massa hjärnspöken upp. De kommer tycka att jag är alldeles för ung (22 år), de kommer tycka att det är för snabbt att skaffa barn när man bara varit tillsammans i sju månader. De kommer tycka att det är helt galet att bli gravid med en man som är 15 år äldre än mig. Alla dessa tankar som flög runt i mitt huvud när jag var gravid med mitt första barn, gjorde att jag inte förmådde mig själv till att berätta för dem att jag var gravid.

Jag måste ta kontakt med mödravården för kontroller av både mig och mitt ofödda barn. Jag tänkte på det här konstant från dag ett jag fick reda på att jag var gravid. För jag vet ju att det är så man gör. Men nej, inte heller det förmådde jag mig själv till att göra. Jag kan inte förklara detta mer än att jag hade en sådan rädsla för vad alla i min omgivning skulle reagera på denna oplanerade graviditet.

Lever ett dubbelliv

I nio månader lever jag som i ett dubbelliv, för mig själv är jag supergravid. Det här är anledningen till min postpartum psykos, tror jag. Att jag levde som om att jag led av schizofreni. Jag läser på massor om graviditet och förlossning. Kollar saker jag skulle vilja köpa till mitt ofödda barn. Men för alla andra i min omgivning är jag inte gravid. Jag är bara som vanligt runt alla andra. Och jobbade på som vanligt som kock och jag jobbade mycket långpannor (långa pass). Jag rökte hela graviditeten. Jag drack inte alkohol. Eller på midsommar när vi var iväg på midsommarfirande drack jag en cider men inget mer.

Nu i efterhand vet jag ju att jag skulle inte bli lämnad av Tony eller att han skulle ha bett mig om att göra abort. Jag vet också att mina vänner och min familj inte skulle döma ut mig för att jag blev gravid heller. Men där och då blev jag som paralyserad av rädsla som gjorde att jag gick in i förnekelse utåt sett men i mitt huvud var jag väldigt gravid.

Illamående och foglossning

Under de första veckorna som gravid med Alvin mådde jag väldigt illa, kräktes då och då. Annars mådde jag bra fysiskt. Runt v 16 slutade jag äntligen att må illa. Sedan runt v 17 kände jag de första sparkarna, det var en helt magisk känsla. Så häftigt att känna hur det faktiskt rör sig inne i magen! Sedan runt v 20 började jag känna av ischias och foglossning. Foglossningen och ischias höll i sig resten av graviditeten.

Vattenavgång och akuten

När jag är i v 40 (39+4) går vattnet på kvällen runt kl 00, jag hade somnat och gick bara upp för att gå på toaletten. Jag kommer ihåg att jag tänkte att nu gick vattnet. Jag ska kanske väcka Tony. Men jag tänkte att jag väntar lite tills jag får ont. Jag började få värkar ganska så omgående efter att vattnet gick.

Kl 04-05 på morgonen väcker jag Tony, för då hade jag så ont att jag nästan grät. Väcker honom och säger att jag har så ont i magen. Att jag har så ont att jag måste in till sjukhuset NU. Vi ringer efter taxi. Taxin kommer och jag sätter mig i taxin och åker in ensam till sjukhuset, minns att jag tänkte att han kanske bör följa med men gör det inte. Jag vill inte gå in mer på Tonys upplevelse, för det är utifrån mitt perspektiv jag skriver. “”

“Förberett en historia”

Jag kommer in till sjukhuset, till akuten – inte förlossningen. Jag hade förberett en historia om hur jag “inte” visste om min graviditet. Utan jag skulle bara åka in till sjukhuset och låtsas som att jag ingenting visste om graviditeten. Jag kan knappt prata för att det gör så ont under värkarna. På akuten tar de tester, det visar ju då att jag är gravid via hcg i blodet. De frågar om jag visste om detta, jag blånekar. De frågar även vart jag har fått gravidbyxor ifrån, jag svarar bara att jag fått de av en vän. Vilket inte alls stämmer, jag gick in på HM och köpte gravidbyxor den dagen det inte gick att knäppa byxorna längre. Jag blir därefter omedelbart flyttad till förlossningen.

Där undersöker de mig och de uppskattar att Alvin är runt v 38 via ultraljud. Jag kom in till akuten runt kl 06, runt 07:30 blir jag förflyttad till förlossningen. Här någonstans mellan 07:30-08:00 ringer jag Tony och berättar att jag håller på att föda barn och att han ska komma pronto. På förlossningen gör de även vaginal undersökning som visar att jag är nästan fullt öppen. Klockan 08:05 startar mina krystvärkar och 08:27 är Alvin ute. Runt 08:35 kommer Tony. Så han missar hela förlossningen med Alvin. Han är chockad men glad över att Alvin har kommit.

Fortsättning följer…

Från ett till två barn och två till tre.

Jasmines upplevelse:

Att få ett barn upplevde inte vi som jättestor omställning i sig. Visst hade det sina tuffa perioder och eftersom han är född med det han är så var det tufft i början. Men den största omställningen var nog att jag fick min ångestdiagnos GAD efter att han kom. Min oro blev för stor helt enkelt.

Vi levde faktiskt på som vanligt för det mesta och han följde med oss överallt. Vi hittade på massa saker. Reste till släkten i USA, bilade från Kalifornien till Texas (Dallas). Grand Canyon osv.

Grand Canyon juni 2016. Liam var nästan 3 år.

Tvåbarnschock

När Livia kom kändes chocken mycket större och alla rutiner och vanor vi haft fungerade inte längre. Kanske chocken blev större för att äldsta var 5 år nästan? Slutat med blöja, sover bra och så vidare. Det var som att börja om igen. Minns att jag grät första dagarna för jag kände mig så hemsk mot min son. Att han skulle känna sig ensam. Det var garanterat hormoner som talade. Nu 10 månader senare så är ju hon det bästa som hänt honom. Även om svartsjukan är där ibland såklart.

Största chocken var nog att vi hela tiden behöver dela upp oss mer och att vi inte hinner någonting känns det som. Speciellt inte varandra. Men vi är ett team och det första året är tuffast, vilket vi vet. Livia har ju även haft mycket problem som ni vet, med tyst reflux och magen. Finns tidigare inlägg om detta. Så hon har tagit mycket fokus och tid, kanske lite mer än om hon skulle mått helt bra.

Första mötet ❤

Men nu 10 månader senare är det ändå helt fantastiskt och chocken är mindre. Det dåliga samvetet är där men chocken har lagt sig.

Jessicas upplevelse:

Min upplevelse med första barnet var med brist på andra ord, omtumlande. Jag var inställd på att livet skulle ändras och det gjorde det verkligen. Det som hände var att jag insjuknade i en postpartum psykos, alltså inte depression utan psykos. Vill klargöra att det är psykos och inte depression för att det är en så pass stor skillnad på de två begreppen. Det drabbar ungefär 1 person av 1000-2000 förlossningar. Jag blev inlagd på sjukhus en vecka efter förlossningen. Jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning för nyinsjuknade i psykos i en och en halv månad ungefär. I princip var jag sjukskriven från dag sju efter förlossningen och ett år framåt. Så det första året är ungefär som en dimma där jag konstant kämpade med att komma tillbaka till den jag var innan jag blev sjuk. Min sambo Tony, denna fantastiska man, fick ta i princip all föräldraledighet samtidigt som jag var så sjuk. Han ska ha en stor eloge för att han orkade med allting. Tack fina älskling för att du orkade!

Så att gå från noll barn till ett barn blev en resa som jag absolut inte var beredd på. Dock har jag gått mycket starkare ur det än jag någonsin hade kunnat ana.

Min äldsta son Alvin, bara några dagar gammal.

Gravid med nummer två

När jag då blev oplanerat gravid igen med barn nummer två hade jag fortfarande kontakt med psykvården. De blev väldigt oroliga för mig, då risken att drabbas av en till postpartum psykos är ungefär 2-3 gånger högre vid nästa graviditet. Det blev täta möten med psykiatrin och även med barnmorska samt läkare vid barnmorskemottagningen. Jag däremot kände ingen oro över att bli sjuk igen, jag var helt bombsäker på att jag aldrig igen kommer att drabbas av en psykos.

Barn nummer två kom och det var en omställning utan dess like. Jag blev inte sjuk igen, vilket jag är så sjukt tacksam över. Men det som hände när barn nummer två kom var att helt plötsligt kändes det som att tiden gick i ljusets hastighet ungefär. Jag kände att jag inte hade tid med någonting. Vad jag än gjorde så räckte inte tiden till. Jag kände mig så otroligt otillräcklig för båda mina barn. Jag blev otroligt stressad över att behöva se till två barn helt plötsligt. Nu skriker bebis men storebror behöver ny blöja samtidigt. Vad ska jag prioritera?! PANIK! Den stressen var jag absolut inte beredd på. Men med tiden så kommer man in i rutiner och man lär sig att dela upp uppmärksamheten på något magiskt sätt.

Julian några dagar gammal

När nummer tre kom till världen

Sedan sex år senare blir jag gravid igen med nummer tre. När Milo kom till världen så åkte vi hem på tidig hemgång, längtan efter storasyskonen blev alldeles för stor för mig. Jag hade en tanke om att stanna kvar på BB ett par dagar iaf efter förlossningen men allting gick så bra med förlossningen och Milo mådde bra, därmed beslöt vi oss för att vi åker hem. Vad ska vi göra på sjukhuset liksom. Vi kommer hem till två stycken väldigt förväntansfulla storasyskon. De får hålla i lillebror och stoltheten i deras ögon, den var helt magisk. Det var så underbart att se. Jag hade en oro innan Milo kom att Julian skulle bli svartsjuk på lillebror. Men Julian har varit helt underbar med Milo sedan dag ett. Vilket känns så skönt. Min upplevelse är att trean har liksom bara hängt på, rutiner finns redan för de större barnen, så Milo har bara fått hänga med helt enkelt.

Första mötet med Milo
Första mötet med Milo

Egentid med ett barn

I helgen som var fick jag möjlighet att gå iväg med bara ett barn, min kära lilla sexåring. Mitt mellanbarn som är en stormvind och världens goaste unge på samma gång. Jag fick känsla och bara gå iväg och göra något. Storebror var hos sin farmor och lillebror sov middag. Det var ett gyllene tillfälle att komma iväg från hemmets “fyra väggar”, så att säga. För är det något jag har börjat känna på sistone, är det att jag känner mig instängd i mitt eget hem. Nu har jag varit hemma sedan början på juni sedan 2018. Visst, det är inte länge i mångas ögon men i mina är det otroligt länge. Jag har aldrig varit en sådan som tycker att det är superroligt att vara föräldraledig. Fast samtidigt så tycker jag att det är otroligt mysigt att kunna ha möjligheten till att vara hemma med sina barn. Så det är en tudelad känsla det här med föräldraledighet. För mig.

“Ska vi gå till lekparken?”

Nu blev det lite sidospår men för att återgå till ämnet, att få spendera lite egentid med enbart ett barn. Jag slänger fram frågan till sexåringen, “ska vi gå till lekparken?” Jaaaa! Får jag som svar tillbaka. Då får jag frågan om han får cykla till lekparken. Jag säger nej, för jag tänkte att vi ska gå till lekparken. Som respons blir det världens liv om den där förbenade cyklingen. Jag var världens sämsta mamma och en bajskorv. Jahopp, men han fick veta att antingen går vi till lekparken till fots eller så stannar vi hemma. De två valen hade han. Till slut efter ca: 20 minuter har hans ilska över att inte få cykla lagt sig och vi kan gå ner till lekparken. På väg till lekparken är han så glad och springer nästan hela vägen ner dit. Tar ungefär 10-15 minuter att gå ner dit.

Väl nere i lekparken börjar han leka omedelbart, han gungar, åker rutschkana, åker linbana och klättrar. Han är så himla glad hela tiden. Det bråket innan vi gick ner är helt bortblåst och han är enbart lycklig. Den glädjen i hans ögon när vi lekte tillsammans där i lekparken är ett tillfälle som jag kommer att minnas för evigt.

En timmes egentid tillsammans

Jag trodde också att nu kommer vi vara i lekparken i all evighet om jag inte begränsar tiden. Men ack så fel jag hade! Efter ca en timme säger sexåringen til själv att nu mamma vill jag gå hem. Sagt och gjort, vi går hem igen men vi fick ändå en timmes egentid tillsammans. Det var så mysigt. Han gnällde ingenting varken till eller från lekparken. Annars brukar det kunna komma lite gnäll som “jag orkar inte gå hem” eller “jag har så ont i mina ben”. Ni vet sådana där standardfraser som de använder för att deras föräldrar ska tycka lite synd om dem och hitta lösningar till att de inte ska behöva gå hela vägen hem. T.ex. rida på förälderns axlar. Men ingenting sådant var det denna gång. Underbart!

Inte ha för stora krav på sig själv

Visst, nu blev det “bara” en timmes egentid med sexåringen. Fast det blev så på hans villkor. Men jag har förlikat mig med tanken att det kan räcka med en timmes egentid för att barnet ska känna sig sedd. Det var en hel timme där jag bara såg honom och lekte med honom. Tror att det är viktigt att inte ha för stora krav på sig själv att man ska ha typ hela dagar/helger med enbart ett barn. Utan även de små stunderna är värdefulla för att ge uppmärksamma sina barn. Om det är så tio minuter eller en hel dag så tror jag att det räcker för att barnen. Till alla er som tycker att ni inte räcker till, tänk på att vi alla gör så gott vi kan med den tid vi har.

Kram

Fler inlägg av våra Mambassadörer