shoppa hos mammasanningar.se

Min förlossningsberättelse med andra barnet

Livia är född på en av årets varmaste dagar 28e juni 2018. Hon var beräknad 5e juli, men vattnet gick på kvällen den 27e juni. Båda mina förlossningar har startat med vattenavgång. Jag var extremt förlossningsrädd under hela graviditeten med Livia.

Jag mådde väldigt bra från mitten till slutet av graviditeten med Livia, första 4a månaderna var extrema. Mådde så fruktansvärt illa. Men jag jobbade fram till midsommar, så ungefär 2 veckor innan beräknat. Var väldigt trött i slutet och hann ju inte va hemma så länge.

Hela maj var stekhett och juni likaså. Jag hade Liam hemma från dagmamman den dagen allt startade och vi gick ner till centrum för att äta lunch. Det var så varmt att han den dagen inte orkade gå så långt så jag körde honom i en resevagn. Tungt var det, och som höggravid var det lite tufft. Vi hade iallafall en jättemysig dag och gick och köpte jordgubbar som vi tog med oss hem. Väl hemma satt vi oss i skuggan på altanen och drack kall saft med is. Jag var så trött och varm.

Kände en liten ond sammandragning, men tänkte inte mer på det

Det var fotbolls-VM den sommaren så vi satt i soffan och kollade på VM. Liam älskade att heja på Sverige! Under tiden jag ligger där känner jag endast en liten ond sammandragning. Reagerade lite på att jag tyckte den gjorde ont men sen tänkte jag inte mer på det. Vid 19 så var middagen klar och jag ska sätta mig och äta. Känner hur det knäpper till och rinner lite, trodde att det kom en stor flytning eller så. Men sprang till toan och väl där börjar det rinna massor med vatten längst med benen och ner i en pöl på golvet. Sa till min sambo att antingen kissar jag på mig eller så har vattnet gått.

Ringer då min syster som ska med till förlossningen för att förbereda henne. Efter det ringer jag förlossningen som vill att jag ska komma in direkt på undersökning, då bebisen är helt rörlig (vilket är vanligt om man är omföderska). Vi åker och hämtar min syster och lämnar Liam hos sin farmor och farfar.

Kl.20.30 kommer vi in på förlossningen och blir inskrivna vid 21. Jag ska helst ligga och vila tills bebisen är fixerad och behöver jag gå på toa så tar de hjärtljuden varje gång. Detta eftersom en rörlig bebis kan (även om det är ovanligt) klämma navelsträngen.

Undersökning om det var vattnet som gått och i väntan på att bli inskrivna

FULLT i hela Stockholm

Det var fullt på alla förlossningar i hela Stockholm så jag fick inget förlossningsrum först. De sa att i värsta fall får de förlösa mig där på rummet. Det var ett rum för eftervård på BB Stockholm och jag hade valt vanliga förlossningen på Danderyds sjukhus. Men då man inte får hänvisa omföderskor (då förlossningen kan gå snabbt) så ville dom inte släppa mig. Så fick jag ett rum ca 1 timme innan hon är född.

Mina värkar börjar komma och de blir snabbt regelbundna. Min sambo har åkt iväg för att lämna Liams bilbarnstol så han kan komma till dagmamman dagen efter. Min syster är med mig och masserar ryggen när jag får en värk. Barnmoskan där tycker jag andas kontrollerat. När min sambo kommer tillbaka vid 23 så börjar jag få riktigt ont. De kan inte erbjuda någon smärtlindring där i just det rummet så jag får en citodon eller vad det var. Och sen duscha varmt. Men det hjälper inte. När jag ska gå ur duschen kan jag inte stå av smärtan och bara skakar. Min sambo får stödja mig.

Mäter värkarna och hjärtljud
Värkarna har startat
Min sambo måste hjälpa mig till duschen

“Jag måste BAJSA!!”

Vid 01 får jag äntligen ett förlossningsrum och väl där inne så säger jag att det känns som jag ska dö. Jag klarar knappt ta mig upp i förlossningssängen pga smärtan. Ber om EDA och får lite lustgas under tiden. Nu känns det lite mer hanterligt, eller mer att jag inte orkar bry mig. Känner mig lite halft borta. Har hela tiden kontroll men samtidigt så ont. Efter en stund kommer narkosläkaren och ska sätta EDA. Han förbereder allt och precis då får jag en värk som jag måste vänta ut innan han kan sätta nålen.. Men bara det att just den värken är en krystvärk. Han hör det på mig och samtidigt skriker jag “jag måste BAJSA!!”. Han vill att barnmorskan ska komma in och hinner inte med någon EDA. Hon kommer in och undersöker mig, Jag är helt öppen och har krystvärkar. Öppnade mig alltså 8 cm på ca 1 timme. Det var därför jag trodde jag skulle dö!

Kommer inte upp i sängen pga smärtan!
Äntligen lite smärtlindring, men hann inte få den länge
Hinner inte få EDAn

Hon skrek fast huvudet inte var helt ute

Jag prövar lite olika ställningar innan jag tillslut får lägga mig på rygg. Upplever att jag krystar jättelänge men efter ca 12 min är hon ute, 02.08 den 28e juni. Hon skrek redan fast huvudet knappt var ute och hon rörde huvudet. Måste sett så kul ut och barnmorskan sa att det är väldigt ovanligt. Men det märks på Livias personlighet idag, haha.

Lycklig och lättad!
Min älskade dotter!

Det blev en intensiv och snabb förlossning mot första gången. Jag kände att all rädsla jag haft försvann, hade verkligen kontroll trots smärtan. Och det häftiga denna gång var att jag verkligen kunde jobba med kroppen än då jag hade EDA. Men med den smärtan är det tur att det gick fort. Min förlossning tog alltså 7 timmar från att vattnet gick hemma. Vill även nämna att all personal var fantastisk och även om de hade överfullt och var stressade så märktes det aldrig. De var så lugna och fina. Jag märkte inte ens när de sprang på akutlarm. Var nog lite borta pga smärtan och lustgas. Iallafall, vilket enormt jobb dom gör på förlossningen!

Vill göra det igen

När jag säger till sambon att jag vill ha fler barn så undrar han hur jag tänker, eftersom jag skrek att jag skulle dö flera gånger. Haha. Men vi kvinnor är fantastiska, hur vi än föder barnet så är det lika mycket en förlossning. Och det går aldrig att jämföra, ingen förlossning är den andra lik. Så tacksam att allt gick bra och att denna gång fick vi lite revansch och för första gången bo på BB-hotellet. Men mer om det berättar jag om hur det var att föda mitt första barn.

Förlossningsbrickan!

Kram

Jasmine

Lämna en kommentar

Fler inlägg av En Förälders Bekännelser