shoppa hos mammasanningar.se

Jag blev sjuk i förlossningspsykos

Jag hade en föreställning om hur det skulle bli när jag väntade mitt första barn. Att allting skulle vara som på film, att allt skulle vara perfekt. Jag skulle gå där med magen i vädret och må alldeles perfekt. Men verkligheten hade en helt annan plan för mig.

Jag hade varit tillsammans med Tony i sju månader när mensen plötsligt uteblir. Och då tar jag ett graviditetstest och det visar sådant starkt plus, att det går inte att ta miste på att det är positivt. Jag tog testet på jobbet, precis innan jag skulle börja jobba. Detta var inte alls planerat, paniken som då uppstår i mig, det är en känsla som inte går att beskriva. Hur ska jag berätta detta för Tony? Hur ska omgivningen reagera?

Detta är starten på en resa som skulle komma att ta nästan två år att återhämta sig ifrån skulle det komma att visa sig.

Positivt graviditetstest

Jag måste ju berätta för Tony är min första spontana tanke. Men hur ska jag berätta? Hur kommer han ens att reagera, för han har ju sagt att han inte vill ha fler barn. Han har två sedan tidigare. Kommer han vilja att jag tar bort detta liv som växer inom mig. Kommer han att dumpa mig om jag är gravid. Dessa tankar fanns hela mitt jobbpass dagen när jag plussade.

När jag kommer hem har jag förberett mig på att jag ska berätta för Tony hur det ligger till. Saken är bara den att han har bjudit över kolleger på middag och de dricker alkohol. Ansåg inte att det var läge just då eller någon gång framöver för den delen heller. Jag väljer då att vänta ut det, att han ska komma på att jag är gravid själv, genom att magen växer m.m. Men frågan kommer aldrig från honom och jag kommer mig inte för att berätta för honom heller.

“Allt annat är ju otänkbart”

Men jag måste ju berätta för mina vänner och familj. Det måste jag ju, allt annat är ju otänkbart. Fast då kommer en massa hjärnspöken upp. De kommer tycka att jag är alldeles för ung (22 år), de kommer tycka att det är för snabbt att skaffa barn när man bara varit tillsammans i sju månader. De kommer tycka att det är helt galet att bli gravid med en man som är 15 år äldre än mig. Alla dessa tankar som flög runt i mitt huvud när jag var gravid med mitt första barn, gjorde att jag inte förmådde mig själv till att berätta för dem att jag var gravid.

Jag måste ta kontakt med mödravården för kontroller av både mig och mitt ofödda barn. Jag tänkte på det här konstant från dag ett jag fick reda på att jag var gravid. För jag vet ju att det är så man gör. Men nej, inte heller det förmådde jag mig själv till att göra. Jag kan inte förklara detta mer än att jag hade en sådan rädsla för vad alla i min omgivning skulle reagera på denna oplanerade graviditet.

Lever ett dubbelliv

I nio månader lever jag som i ett dubbelliv, för mig själv är jag supergravid. Det här är anledningen till min postpartum psykos, tror jag. Att jag levde som om att jag led av schizofreni. Jag läser på massor om graviditet och förlossning. Kollar saker jag skulle vilja köpa till mitt ofödda barn. Men för alla andra i min omgivning är jag inte gravid. Jag är bara som vanligt runt alla andra. Och jobbade på som vanligt som kock och jag jobbade mycket långpannor (långa pass). Jag rökte hela graviditeten. Jag drack inte alkohol. Eller på midsommar när vi var iväg på midsommarfirande drack jag en cider men inget mer.

Nu i efterhand vet jag ju att jag skulle inte bli lämnad av Tony eller att han skulle ha bett mig om att göra abort. Jag vet också att mina vänner och min familj inte skulle döma ut mig för att jag blev gravid heller. Men där och då blev jag som paralyserad av rädsla som gjorde att jag gick in i förnekelse utåt sett men i mitt huvud var jag väldigt gravid.

Illamående och foglossning

Under de första veckorna som gravid med Alvin mådde jag väldigt illa, kräktes då och då. Annars mådde jag bra fysiskt. Runt v 16 slutade jag äntligen att må illa. Sedan runt v 17 kände jag de första sparkarna, det var en helt magisk känsla. Så häftigt att känna hur det faktiskt rör sig inne i magen! Sedan runt v 20 började jag känna av ischias och foglossning. Foglossningen och ischias höll i sig resten av graviditeten.

Vattenavgång och akuten

När jag är i v 40 (39+4) går vattnet på kvällen runt kl 00, jag hade somnat och gick bara upp för att gå på toaletten. Jag kommer ihåg att jag tänkte att nu gick vattnet. Jag ska kanske väcka Tony. Men jag tänkte att jag väntar lite tills jag får ont. Jag började få värkar ganska så omgående efter att vattnet gick.

Kl 04-05 på morgonen väcker jag Tony, för då hade jag så ont att jag nästan grät. Väcker honom och säger att jag har så ont i magen. Att jag har så ont att jag måste in till sjukhuset NU. Vi ringer efter taxi. Taxin kommer och jag sätter mig i taxin och åker in ensam till sjukhuset, minns att jag tänkte att han kanske bör följa med men gör det inte. Jag vill inte gå in mer på Tonys upplevelse, för det är utifrån mitt perspektiv jag skriver. “”

“Förberett en historia”

Jag kommer in till sjukhuset, till akuten – inte förlossningen. Jag hade förberett en historia om hur jag “inte” visste om min graviditet. Utan jag skulle bara åka in till sjukhuset och låtsas som att jag ingenting visste om graviditeten. Jag kan knappt prata för att det gör så ont under värkarna. På akuten tar de tester, det visar ju då att jag är gravid via hcg i blodet. De frågar om jag visste om detta, jag blånekar. De frågar även vart jag har fått gravidbyxor ifrån, jag svarar bara att jag fått de av en vän. Vilket inte alls stämmer, jag gick in på HM och köpte gravidbyxor den dagen det inte gick att knäppa byxorna längre. Jag blir därefter omedelbart flyttad till förlossningen.

Där undersöker de mig och de uppskattar att Alvin är runt v 38 via ultraljud. Jag kom in till akuten runt kl 06, runt 07:30 blir jag förflyttad till förlossningen. Här någonstans mellan 07:30-08:00 ringer jag Tony och berättar att jag håller på att föda barn och att han ska komma pronto. På förlossningen gör de även vaginal undersökning som visar att jag är nästan fullt öppen. Klockan 08:05 startar mina krystvärkar och 08:27 är Alvin ute. Runt 08:35 kommer Tony. Så han missar hela förlossningen med Alvin. Han är chockad men glad över att Alvin har kommit.

Fortsättning följer…

Lämna en kommentar

Fler inlägg av En Förälders Bekännelser