shoppa hos mammasanningar.se

Det man inte säger högt

Men det man ofta tänker i sin ensamhet. När en skäms för sina tankar, så är det skönt att veta att man inte är ensam.

Att vara mamma är inte alltid ett rosa moln med små hjärtan som flyger runt i ett rosa skimmer. Det är verkligen imellanåt sjukt tufft och påfrestande. Men det är få som pratar om den sidan av föräldraskapet. Även om det är så värt det och man gör allt för sina barn så är det också många gånger tufft. Det vet vi alla som är föräldrar. Lägg till då sömnbrist, stress, sjuka barn och så vidare. Vissa är tillochmed ensamstående, eloge till dem verkligen!

Vet inte hur många gånger jag brutit ihop i min ensamhet. När samvetet gnager eller det inte blir som man tänkt. Eller speciellt av att inte få sova. Minns en gång när Livia var runt 5 månader och jag skulle hämta stora barnet hos dagmamman. Det var sjukt kallt ute och Livia hatar ju vagnen, så hon panikskrek tills hon kräks så jag blir tvungen att lyfta hela henne med åkpåsen. Samtidigt som sonen vill gå till en lekpark. Och den låg såklart vid en lång trappa… Livia är jättesvår att trösta just då och har verkligen panik. Försöker ge bröstet (svinkallt ute), medan folk bara går förbi och tittar lite snett.

Känner verkligen hur tårarna är nära. När hon lugnat ner sig bär jag Livia samtidigt som jag drar upp vagnen för trappan till lekparken. Väl där uppe brister det och jag ringer min sambo och gråter för jag orkar inte mer. Då hade det varit månader av stress när jag skulle hämta sonen. Eftersom hon hatar vagnen och sele så har jag fått bära henne.. Och ju närmare vintern så fick jag mer ångest. Iallafall så ringde jag och grät (så skönt). Samtidigt så ska stora barnet gunga men kan inte klättra upp själv just i den, han slår i läppen och börjar blöda.. Samtidigt som jag står där med Livia och gråter i telefon.. ville bara ge upp allt och gå hem.

Jag vet att det blir bättre och barnen växer upp. Men jag sörjer fortfarande att jag inte alls kunnat njuta av hennes bebistid då det mest varit fokus på hennes tysta reflux. Och vi har knappt kommit utanför dörren. Varje promenad har varit inre stress. Ville bara dela med mig av att det kan va sjukt tufft ibland. Ni är inte ensamma om dessa tankar och känslor!

Stor kram från mig!

/Jasmine

Lämna en kommentar

Fler inlägg av En Förälders Bekännelser